Som jag skrev tidigare så försöker jag trots ny livssituation upprätthålla traditionerna och dit hör att delta i odlarträffar och företa en skidresa varje vinter.
Båtseminarium.
Senaste vecka har jag således varit på resande fot börjande med ett av grönsaksodlarna och frukt och bärodlarna under måndag och tisdag arrangerat båtseminarium. Man får sig till dels en del nytt inom branschen via föredrag dagen lång samt olika firmarepresentanters presentationer i den anslutande utställningen.
Efter att ha deltagit i evenemanget så gott som årligen sen medlet av 80-talet så har man lärt känna en hel del kollegor och företagsrepresentanter landet runt och det är roligt att få träffas öga mot öga nån gång emellanåt. Och så får man möjlighet att öva lite på finskan då det mesta av programmet går på det andra inhemska trots att uppskattningsvis en fjärdedel av deltagarna är svensk- eller tvåspråkiga.
Under en lång tid har det mest gott ut på att se hur mycket vi åldrats sen senast men på senare år har det faktiskt skett en föryngring då min generation börjat stiga åt sidan och nästa trätt till. Inom frukt och bär har föryngringen märkts tidigare då också en del nya företagare kommit till men så har nu också börjat ske på grönsaksodlarsidan. Vilket är glädjande, det är ju bra med lite ungdomlig inspiration och engagemang bland oss äldre som mest minns den “gamla goda tiden”. Ett tag trodde jag att vi på sikt var ett utdöende släkte då, om jag minns rätt, vi är ca 3000 odlare kvar i landet och varav ett hundratal slutade årligen. Med den utvecklingen, eller man borde kanske tala om avvecklingen, så skulle den sista sluta om 30 år. Men i senaste statistikrapport noterade jag att under de 2 sista åren så har antalet odlare hållits konstant, så kanske bottnen är nådd?
Orsaken till att jag började reflektera över utvecklingen var att ett av föredragen handlade om utvecklingen i Danmark där t.ex. lökodlarnas antal minskat från 75 till 15 under de senaste 20 åren medan arealen hållits konstant kring 1400 ha. Gårdarna har blivit större med allt vad det innebär. På förfrågan om föredragshållaren tror att samma kommer att ske här i Finland menade han att han inte tror det utan att vi mera är att förlikna med Norge i det avseendet. Sverige däremot verkar gå Danmarks väg.
MarciaLonga 2020.
Jag hann vara hemma ett par dagar mitt i veckan innan det var dags för nästa resa. Under hösten när mina skidvänner planerade årets äventyr kunde jag inte på grund av frugans osäkra hälsoläge anmäla mig till något lopp så ett tag såg det ut som om det inte skulle bli annat än ett deltagande i den lokala BotniaVasan för min del denna säsong. Därtill såg det ut som om också BV var i farozonen på grund av det skrala snöläget så när en av skidvännerna meddelade att jag gärna kunde delta i MarciaLongan i hans ställe på grund av att han inte kunde delta så tackade jag ja för att få åtminstone ett långlopp denna vinter. Det kom ju lite hastigt på och träningen och uppladdningen var inte riktigt inriktat på ett lopp så pass tidigt. Men 70 km borde man väl ändå ta sig igenom och då jag även deltog förra året så visste jag lite bättre hur spåret är draget. Så med 100 km skidåkning varav blott 30 km klassisk åkning i “bagaget” bar det av.
Och visst kom jag i mål även om det tog en halvtimme längre tid än vad jag planerat. Det var ändå inte bara den sparsamma träningen som begränsade framfarten, även det faktum att jag startade lite längre bak, att spåren var i sämre skick på grund av blött snöfall natten innan, banan ett par tre kilometer längre och att tennissjukan i vänstra armbågen inte gett med sig spelade in. Dessutom vaknade jag slaskvåt av svett och med sjuk hals på tävlingsmorgonen, tänkte att jag i sömnen grundligt hade värmt upp inför loppet men kan nu konstatera att det nog var de första symptomen på förkylningen som nu drabbat mig. Någon feber kände jag dock inte av så det var nog bara att skida, upplevde mig dock lite orkeslös loppet igenom. Så igår och idag har man gått på sparlåga med krakäl som hosta, sjuk hals och varit röstlös, det var kanske inte så bra att utsätta sig för smittorisker med att åka båt samma vecka som man for för att skida. Bäst hade nog varit att hålla sig i skogen. Jag ska ändå inte klaga jag har fått vara frisk hela hösten trots att jag dagligen satt på sjukhuset i flera veckor.
Som bonde spanar man ju in annat än skidspår också under dylika utfärder, de som minns fjolårets resereportage drar sig säkert till minnes hur novemberstormen 2018 gått åt skogarna i Dolomiterna. Ännu låg mycket virke kvar på sluttningarna trots att Italienarna fått hjälp med röjandet från Österrike och Polen, enligt den italienska bänkkamraten på flyget hem beräknas röjandet ta 5 år i anspråk.
En titt på grönsaksutbudet i den lokala supermarketen ger vid handen att priserna inte avviker så mycket som ofta påstås från dem här hemma.
Samtidigt som man fascineras av de välskötta milsvida vin- och fruktodlingarna norr om Gardasjön så kan man inte annat än undra över vad dom gör av allt vin som produceras.
