kläder – Bondbloggen

Bondemode 2023 (1941)

Jag förföll i fjol till att köpa moderna arbetsbyxor för 150 kronor på JULA. Visst gick de an för det priset men inte var de lika bra som svenska arméns modell M/59. Tyvärr börjar mina ÖB-byxor (ÖB=Överskottsbolaget) vara rätt så slutslitna – lappade med tre lager. Fler lager går inte för symaskinsnålarna börjar brista.

Egentligen gillar jag vadmalskläder bäst. Vadmal (valkat ylletyg) är väldigt tålig och varm även om den blir litet blöt. Då blir jag tvungen att gå tillbaka till M/39. Jag har haft två jackor av vadmal (M/39 som moderniserats till M/58) men de är nu också nästan helt slutslitna.

För ett antal år sedan så köpte jag upp en hel del från ett lager i Arboga men arbetet sliter så jag tänkte fylla på lagret. Det var inte så lätt. Friluftsmänniskor gillar skarpt de gamla armékläderna och snart finns det inte mera att köpa. De är både bekväma och tåliga.

Det gick ännu att få äkta M/39 över näthandeln men jag fick söka igenom nästan allt. Jag hittade äkta vadmalsjackor M/39 som har två bröstfickor medan M/58 inte har det. Bröstfickorna är viktiga då man använder snickarbälte för de nedre fickorna blir bakom bältet.

Det par byxor som jag använt i verkstaden är från 1941 (innanför byxliningen) och nummer 104U. De är litet för stora men det är bra så man kan kröka sej utan problem. Och varma är de. Litet för varma för sommararbete så jag köpte ett par M/59 också. Fast på sommaren kan jag använda de gamla byxorna som har en hel del luftanhål …

Man ska inte kasta bort nånting utan lappa. Det har jag gjort men nu börjar det vara svårt. Värst är det om fickorna går sönder för då tappar man verktyg och spikar och allt möjligt. Så länge byxliningen och fickorna håller så går det nog att använda dem på sommaren. Takarbetena undantagna för då spricker byxbaken om den är mycket sliten.

Som liten så beundrade jag “rotabisana” som gick i gamla lappade kläder och nu börjar jag snart närma mej mitt barndomsideal :-).

Sömmerskearbete

En bonde – åtminstone en gammaldags som jag – får göra allt möjligt. I dag blev det sömmerskearbete för byxorna sprack. De sprack i går också i bakändan men i dag framme på benet. Tyget är ganska slitet så det var inte så förvånansvärt. På sommaren ids jag inte lappa byxorna för det är bara bra med luftning då det är varmt men nu började det dra kallt.

Egentligen har jag sytt en hel del – men mest tygrör och trattar av tyg ute i torken. Tyg är ett ganska trevligt material. Det är starkt om man ser till att det inte rivs och ändå böjligt. Så symaskinen är inte så obekant för mej. Det är säkert i generna för min mamma berättade att min morfar var duktigt att sy och lappa sina arbetskläder. Jag hann aldrig bli bekant med honom eftersom han dog då jag bara var tre år gammal men jag har hört att han dessutom var bra på att koka gröt. Han steg upp klockan fyra och kokade morgongröt innan han for till skogen. Hans valspråk var att bra karl reder sej själv. Förstås var det nödvändigt för min mormor hade fullt upp med 12 barn.

Någon finsömmerska är jag inte men huvudsaken är att arbetsbyxorna håller ihop och är någorlunda täta nu på vintern. Ett par byxor som började vara hopplöst fall fick ge tyg till lapparna.

Det var knepigt men det blev inte alltför mycket veck och snyrpår på bakändan. Man ser på den sneda sömmen hur sprickan har gått. Dagens spricka hade blivit ganska lång innan jag började lappa den – jag ville inte sluta med arbetet så länge det var dagsljus.

Inte är det vackert men kanske byxorna håller ihop en säsong till. Fast de är så tunnslitna att jag ser att andra benet håller på att spricka snart det också. Det var inte så dyra byxor för de är köpta från svenska arméns överskottslager mycket billigt. Jag gillar dem för de har så stora fickor att jag får med mej halva verkstaden. Eftersom jag dessutom använder grön arméskjorta och stickasjoortå (tröja) så säjer lillflickan att “Faafa e gröön” och hon tycker det är alldeles fel om jag har på mej andra kläder.

Nästa reparation gäller skjortorna där armbågarna kommit igenom tyget. Men varför är det bara vänster armbåge som slits ? Jag är högerhänt även om jag kan spika bra med vänster också så kanske det beror på att jag lutar mej mest på vänster armbåge då jag skruvar med höger ?

Jag får väl knappast jobb inom den här branschen så det blir väl bara egna reparationer i framtiden också …

Ludimysså, filttåssår å fåårsjinnspels

Vilda svängar i vädret. Från +6 grader till -20 på ett par dagar. Jag klagar inte för nu har skogsvägarna frusit riktigt fint – speciellt som vi inte har någon snö. Det är bara litet pudersnö på marken. I all synnerhet då Bengt körde sin grävmaskin längs en väg så blev det fina breda spår som är frusna. Och autostradan längs kanalen har frusit. Vi har sågat upp vägar och upplagsplats och nu kan vi börja städa upp och ta bort de torra träden, Tyvärr är det en hel del stora träd som torkat och stormen har tagit omkull en del också.

Det blir en hel del energived – vi har inte en chans att bränna allting själva. Till all tur har priset på energived stigit litet de senaste åren eftersom det byggts en mängd värmeverk för flis.Det blir annars fin ved av de torra granarna. Brorsan sågade ned en och testade. Det gick bra att bränna den direkt (efter den han kluvit förstås).

Det är väldigt bördig mark i Tallmosan men det har också en baksida: Gräset växer alldeles förhärdat. Efter avverkningen fanns det en matta med fina granplantor här men gräset tog överhand och bara en del granar överlevde.

Det blir fin granskog här fastän det ser dåligt ut just nu. Gräset är långt över en meter högt men då granarna växer upp så skuggar de ihjäl gräset ganska fort. I en tidigare avverkning (1973) har gräset helt försvunnit för länge sedan och nu gäller det att få bort björkarna som sliter på granarna. En litet senare avverkning har massor av björk som konkurrerar effektivt med gräset och där kommer granplantor upp under björkarna som får stå kvar tills björkarna börjar fila på granarna.

I skogen behöver man inte så tjocka kläder så länge man arbetar även om stickastråmpår (yllestrumpor) är absolut nödvändiga. Jag har också gått över till underställ helt i ylle som jag tycker håller värmen bäst då man blir svettig – och det blir man även om det inte finns djup snö. Men annars så är det väder för ludimysså (skinnmössa), filttåssår (filtstövlar) och fåårsjinnpels (fårskinnspäls). Fast pälsen kan man inte arbeta i – den är alldeles för varm. Däremot är den utmärkt då man på morgonen går ut för att sätta på motorvärmaren, se till flismataren och ta in ved och tidningen. Filttåssåna är så varma att man kan gå i dem med bara fötter.

Nu verkar det fortsätta med kyla nästa vecka och det är ju bra men sedan blir det varmare och så kommer det snö. Så nu är det bråttom nästa vecka för bättre skogsväder kan man knappast få. Man borde få så mycket som möjligt gjort före snön kommer. Det är i alla fall så kallt att jag har maskinerna inomhus. Kallstarter sliter på dem ganska ordentligt. Med ner emot -20 grader blir oljan så styv att lastaren knappt rör sej i början.

Då jag körde hem i Ducaton från Tallmosan så mindes jag hur jag som liten (före skolåldern) åkte på stocklasset som vår häst Lyra drog. På 50-talet använde man ännu inte traktorn i skogen. Nu satt jag i en varm bil men då vi körde med häst över åkrarna vid Petjärmosan så blåste det så kallt att jag minns det som det kallaste jag varit med om i mitt liv. Och det tog en evig tid innan vi var hemma och kunde gå in och värma oss. Då behövdes verkligen fårskinnspälsen. Den användes förstås inte då vi arbetade i skogen för det var svettigt göra. Tiderna förändras men fårskinnspälsen ger jag nog inte bort.

Arbetskläder från vikingatiden

Endel söker sej framåt men jag går bakåt och har nu hamnat i vikingatiden. Här förevisar jag en mantel och hätta som vi köpte på Saltviks vikingamarknad (Åland) i somras. Den är av ylletyg och har inte kunnat användas förrän nu. Men den vikingatida klädseln är otroligt praktisk ! Jag började använda manteln då jag skulle gå ut efter tidningarna till morgonkaffet men den går att använda i alla möjliga sammanhang. Nå, inte det här fina exemplaret men jag skall skaffa fram kraftigt ylletyg som man enkelt kan sy till mantel i samma snitt.

Rent energimässigt är det mycket bättre att hålla armarna under manteln i stället för skilda ärmar. Det hindrar inte alls arbetet för man kan lätt svepa manteln åt sidan så man har ena eller bägge händerna fria. Och då man arbetar på allvar så behöver man ingen mantel alls. Jag märkte också att manteln fungerar som handske på vintern. Man kan lätt ta i saker och bära dem i en flik av manteln.

Jag kommer ihåg i början på 50-talet då det inte fanns motorsågar utan allt skogsarbete gjordes med justersågen och yxan. Då högg Ingas pappa, Skräddars Nisse, ved i vår skog. Han var en mycket trevlig man som kom in till oss på morgnarna och drack kaffe tills det blivit tillräckligt ljust för att gå till skogen. Mina föräldrar var i ladugården från klockan fem till halv sju men ofta kom han före det och språkade vänligt med mej som inte ens börjat skolan.

Jag minns tydligt då vi kom med häst och lavett för att hämta den ved han huggit. Och jag menar verkligen huggit för den skulle klyvas med yxa. Han stod barhuvad i bara skjortärmarna och klöv. Det var kallt men ändå var han riktigt svettig. Det passade inte riktigt att ta paus men då han måste vila sej litet så svepte han en fårskinnspäls runt sej för att inte frysa ihjäl.

Jag kan förstå att en mantel var mycket praktisk förr då man till och med var tvungen att sova i skogen på vintern under långa resor i glesbygderna där det kunde vara hundra kilometer mellan bosättningarna. Jag använder manteln som filt då jag tar mej en tupplur på soffan. Den är lång då man svänger den på tvären (litet över två meter).

Hättan är också mer praktisk än man kunde tro. Då man drar den så långt fram som det går så är man helt skyddad för blåst och regn. Orsaken till att den är så stor är inte att dölja ansiktet som man kan läsa om i spännande böcker om medeltida mysterier utan just för att skydda ansiktet för väder och vind. Sedan är det ju ett extra plus att man kan gömma sej i den också :-).

Hättan är så stor för att den skall skydda halsen och axlarna mot blåst och regn. Och det gör den bra. (Den lilla svarta grunkan jag håller i handen är fjärrutlösaren till kameran)

De här kläderna är exakta kopior av de kläder Bockstensmannen hade. Manteln är från medeltiden men har samma modell som vikingatida mantlar. Den är ihopsydd vid halsen vilket gör den lättare att ta på än de som behöver ett spänne. Troligen var den mera arbetsmantel och mantlarna med stora fina spännen var finkläder. Hättan var likadan på medeltiden men hade då fått en lång strut.

Summa summarum så hade man inte alls dåliga kläder förr. Nu är nästa steg att gå tillbaka till stenåldern och klä sej i skinn. Egentligen är det ju ännu finare kläder (ni har väl sett Julkalendern med familjen Hedenhös på svtplay.se ?) :-).

Tacka vet jag långkalsonger.

Sommaren tog senaste veckoslut lika abrupt slut som den började i medlet av maj. Ett temperaturfall på närmare 15 grader i kombination med lite blåst och regnskurar känns minsann av ute på åkrarna. Men som det sägs “så finns det inget dåligt väder bara dåliga kläder”, så långkalsongerna tog jag på redan när meteorologen meddelade att det nu blir betydligt kallare väder att vänta. Jag vill ju inte riskera att bli kall och förkyld nu i skördetider för att ligga sjuk det har jag inte tid med. “Stickamösson” tog jag också på för håller man bara huvudet varmt så är mycket vunnet eftersom stor del av kroppsvärmen går ut den vägen. Minns reaktionen jag fick för något år sen då några flickor från trädgårdsskolan var här för att delta i skörden och jag förklarade för dem vikten av bärandet av ordentlig huvudbonad. Kanske missförstod dom mig då jag förklarade att man kan gott ha baken bar bara man har mössa på huvudet 🙂

Numera använder jag endast de hitech-underkläder som utvecklats för sportsliga aktiviteter då de håller en varm även om man blir svettig eller våt. Och det är faktiskt mitt intresse för långloppsskidåkning som gjorde att jag kom i kontakt med dem. Kanske är dom lite dyrare men hållbarheten tycker jag att är bra så i längden har det inte så stor betydelse. Att man har varmt och skönt är huvudsaken.

I år blev kortkalsongsäsongen ovanligt lång då den nämnda värmeböljan i maj möjliggjorde byte till kortkalsonger. Normalt brukar det ske först till midsommar och kring skolstarten i augusti brukar säsongen vara över. Annars så verkar långkalsonganvändningen inte heller vara så värst allmän numera, i alla fall så tolkar jag reaktionen jag fick av en telefonförsäljare på så vis. Jag blev nämligen för något år sen uppringd av en finskspråkig ung dam (tror jag) som önskade erbjuda mig förmånliga underkläder. Jag var nu inte så värst intresserad så jag försökte bli kvitt henne med att förklara att viktiga affärer önskar jag göra på mitt modersmål alltså på svenska, oftast brukar dom tacka för sig på så vis. Denna sade sig dock vara villig att göra ett försök att förklara erbjudandena på svenska och hon gjorde det så pass bra att jag inte kunde “slå luren i örat” på henne. Hon räknade upp en massa typer av kalsonger som jag inte ens hört namnet på tidigare och frågade vilken typ jag föredrog. Eftersom jag mestadels använder långkalsonger frågade jag om dom inte har några långkalsonger. Det blev tyst en lång stund i andra ändan, tyckte mig till och med höra en svag suck, varefter hon sade “nej, det har vi tyvärr inte”. “Då kan det inte bli någon affär för det är såna jag använder”, svarade jag.

I övrigt så har jag inte heller ännu slagit på cirkulationspumpen i bostaden. Inte för att jag försöker spara på värmekostnaderna, jag eldar ju relativt förmånligt med flis, utan för att minska den kylslagna känslan utomhus så lönar det sig att vänja kroppen med att hålla svalt inne. Brukar nöja mig med en 18-19 grader men nu har nog temperaturen sjunkit något under den nivån och jag har fått höra av flickorna i hushållet att det börjar bli lite kallt så kanske får jag lov att slå på pumpen så småningom 🙂

Gummistövlar – av plast

Gårdagen var varm och smältvattnet började rinna. Tyvärr så märkte jag att mina nya “gummi”stövlar läcker. Och att de inte alls är av gummi utan av plast. Så det är omöjligt att lappa dem. Man börjar bli ganska så sur på allt billigt och dåligt skräp som “marknaden” erbjuder nuförtiden.

Inte ens fastän man betalar grova pengar för nånting så får man kvalitet – man bara blir av med mera pengar. Det är omöjligt att lita på vilket företag och vilket land som är tillverkare. Numera säljs och köps “varumärken” som har absolut ingenting med tillverkningen att göra. Enligt min mening är det kvalificerat lurendrejeri som dessutom är lagligt. Om jag köper “Nokias” gummistövlar så kan de mycket väl vara tillverkade i Kina, Afrika eller fast på Mars. Och är säkert inte gummi alls.

Det har varit tal om närmat och märkning men det gäller precis allting. Sambandet mellan “märke” och tillverkning är helt avbrutet och “märket” har ingen som helst betydelse mera – annat än att lura blåögda. Nu kan man bara lite på det som är tillverkat riktigt i grannskapet så att man känner tillverkarna och vet att varan inte alls har lämnat byarna utan kommer direkt från tillverkarna. Annars kan nån skurk ha bytt ut namnlappen och satt den på nånting billigt importerat skräp.

Eller så tillverkar man allting själv så att man vet vad det är frågan om. Litet besvärligt i många fall men vad skall man göra ? Vi kan ju inte fortsätta att köpa billigt skräp för vi drunknar snart i hopen av söndriga och oanvändbara “gummi”stövlar och liknande elände.

Gummistövlar är ganska viktiga för en bonde och den här tiden på året borde de faktiskt hålla vatten.