Medan Charlotta gjorde virtuella resor på mässan så gjorde jag min första södernresa, för även i den här åldern finns det utrymme för nya upplevelser. Man bör väl få pröva det mesta åtminstone en gång?
Resor har jag förvisso gjort tidigare också men de har oftast gjorts i form av skidresor till snörika trakter i jakt på långlopp och stämplar i Worldloppetpasset. Nu blev det i stället en resa till Amadores på Kanarieöarna och söderns sol. Så här långt söderut har jag inte varit tidigare och jag var lite främmande för hur man beter och utrustar sig. Skidvallor var inte aktuella men däremot blev man uppmanad att hålla sig med diverse skyddsfaktorer och bekanta berättade hur illa det kan gå om man inte ser upp. Som tur var hade jag sällskap med erfarenhet av flera södernresor så jag överlät det mesta av rustandet åt henne.
Jag har ju sett bilder från stränderna där man likt strömmingar i stekpannan ligger och steker sig från alla håll och kanter och funderade nog hur man klarar av en hel vecka på det viset. Men så här efteråt får jag erkänna att det gick bättre än väntat då vi också gjorde annat en solade och badade. Ett par mulna dagar, då det faktiskt kom lite duggregn på norra delen av ön, vikte vi åt guidade bussturer till olika sevärdheter och naturupplevelser. Som jordbrukare noterade man förstås den karga jordmånen, nedlagda bevattningskanaler och små terrasseringar i ofantliga mängder, och fick mig berättad att det var här på sluttningarna som man tidigare odlade Kanarietomaterna som flögs till Norden om vintrarna. Nu var största delen av odlingarna övergivna och odlarna hade i stället sökt sig till lättare och lukrativare göromål inom turistbranschen som enligt uppgift numera stod för en 3/4-del av BNP. Turistbranschen som hade haft ett par kärva år under pandemin höll nu på att resa sig igen även om man fortfarande låg 25-30% under nivån före coronan. För min del räckte det nog riktigt bra till med turister varav många av språken att döma kom härifrån Norden, Storbritannien, Tyskland och Frankrike.
