ledighet – Bondbloggen

Vintern rasat – inte än (2022)

Det måste sättas motorvärme på traktorn ännu för det är -4 grader kallt. Inte helt ovanligt men jämfört med 2019 (se Vintern rasat) och 2010 (se Vintern rasat – jag vill ha den tillbaka) då skogsarbetena gick mot sitt slut i mars-april så är det sent.

Nu kan jag inte alls klaga för i år har vi haft en fin skogsvinter. Vi har bara litet rötskadat och ved kvar i skogen. Och det tänker jag ta ut idag på morgonen då kölden åtminstone litet gjort vägarna bättre. Det är speciellt vid virkesupplaget som det börjar bli hjulspår.

Som vanligt har vi varit en vecka på lyxsemester på “Rivieran”. Det betyder Nornbergs gamla hus i Medåker, Arboga. Närmaste strand är Mälaren på omkring 20 km avstånd om man inte räknar med det lilla dike som går på andra sidan åkern. Egentligen är vi mera som i Alperna för bakom huset finns ett högt berg som når upp över takåsen. Inga problem med översvämningar – senast som vattnet steg upp till husets höjd var för 6000 år sedan då berget bakom huset var en ö och Uppsala och Stockholm låg under vatten.

Vi är så illa tvungna att ta vårsemester i slutet på april för annars får jag inget slut på skogsarbetet. Det är alltid något vindfälle eller torrt träd eller lutande träd som borde tas bort. Och jag vågar inte alls gå i skogen efter vintern för då grips man av en rasande lust att gallra …

Det var ren sommar då vi kom fram till huset +20 grader i skuggan och mycket varmare i solen. Men bara en vecka tidigare hade allt varit täckt av snö. Det var en ordentlig snöstorm som knäckte träd och gallrade våra gamla äppelträd med hård hand. Det tog en dag att dra bort alla stora kvistar som brustit i blötsnön. Grannen hade en stor gran som började luta mycket illavarslande över huset men till all tur smälte snön rätt snabbt.

Lars-Erik som köpt Nornbergs åkrar på 60-talet (Kalle Nornberg blev elektriker) hade en skogsbit på 10 hektar som ovädret farit illa fram med. Han brukar jobba själv i skogen men nu blev det så mycket att han måste ta en maskin. Men alla maskiner i Västmanland är upptagna efter stormen.

Höstsäden ser väldigt jämn ut i Sverige även om brodden är kort för det blev en tidig vinter. Svackorna har i alla fall fått isbränna och där har brodden dött. Tyvärr har vi det ännu sämre ställt på grund av turvis värme och köld som lade ett tjockt lager med is över åkrarna.

Den lilla åkern var i början på 60-talet uppdelad i sex bitar då Lars-Erik började odla den. Kalle var inte riktigt intresserad av bondelivet. Han byggde ett nytt hus 1958 som kan ses på andra sidan vägen men jordbruket fick gå som förut tills han arrenderade ut åkrarna åt Lars-Erik (egentligen åt hans pappa). I december 1950 sålde Kalle Västmanlands sista dragoxe som ännu året förut gått paroxe och dragit plogen.

Kalle var mycket intresserad av hembygdsarbetet och var med och grundade Medåkers hembygdsförening som vi också är medlemmar i. På söndagen var vi på Abramsgården som hembygdsföreningen äger och vårstädade. Vårt hus är likadant som Abramsgårdens hus men spegelvänt. Och det är i ungefär samma skick – bara köket är ombyggt på 40-talet. Trädgården är försiktigt uppiffad men det enda verkligt nya är ett 30-tal äppelträd (syns på bilden ovan) och de kan behövas för nu börjar de gamla brytas sönder.

Vi satt och drack kaffe med grannarna Sivert och Jane som bor i Kalles nya hus samt Lars-Erik ute på gården för det var riktig sommarvärme. Som vanligt så kom jag mej inte för att ta fram kameran då vi satt och pratade (ganska livligt) så jag får nöja mej med en bild av disken efter kaffekalaset :-).

Byggarbetena har börjat för i år och det gäller också Nornbergs hus. Taket hade börjat läcka och ena ändan på innertaket i övervåningen hade ruttnat helt innan det nya taket sattes på. I 20 år har jag tänkt lappa innertaket men först nu blev det av.

Det tog tid för taket består av kilsågade spontade 25 mm bräder som är upp till 35 cm breda. Jag måste hitta en lämplig bit och såga lämpliga bräder som sedan fick torka ett par år. De är handhyvlade och falsade med gamla falshyvlar. Jag sprang många gånger mellan taket och snickarboden för att få dem att passa. Allt var förstås snett och olika brett i bägge ändar.

Nu är det värsta undan. Bärarna var också så genomruttna att man kunde plocka bort delar med fingrarna. Skruvändan mitt i taket är från en gängstång som håller upp den enda friska takbrädan och bäraren i takstolen som till all tur var stark. Golvet i rummet är däremot i prima skick och det är bara att rengöra de breda plankorna med linoljesåpa. Snart är nog det här skräprummet också i skick. Väggarna har varit lerklinade men jag tänkte sätta in dubbla insulitskivor (porösa träfiberskivor) som förstås skall vara sammanpressade utan lim. Norska Hunton tillverkar sådana.

De flesta stora kvistar bröts av men äppelträdet är ännu vid liv

Nornbergs gamla hus köpte vi år 2000 för omkring 10 000 euro och det kostar oss just inget för där finns inte vatten indraget och det får stå kallt hela vintern. Allt är gjort med eget arbete och eget virke. Det är också tillräckligt långt borta hemifrån så man kan glömma de vardagliga problemen för en tid. Ändå är det hemvant eftersom det är ett gammalt jordbruk i en jordbrukstrakt. Då den yngre generationens bonde sår gödsel på höstsäden utanför huset så vinkar han glatt åt oss från traktorn.

Även om våren kom av sej och frostnätterna fortsätter ganska långt in i maj så finns det hopp om att vårsådden kan börja om ett par veckor. Längs vägen såg vi en del sådda skiften men det är ganska sent för ofta är Medåker en månad före oss.

Glad Walborg till alla ! Vi skall dricka kaffe och äta äppelmunkar från ICA i Arboga som jag bunkrade då vi for. Jag har inte fått så goda munkar nån annanstans …

Menföre och sjukledighet

Det har varit en slö tid i en månad nu. Det regnar då det inte duggar och så får jag inte lyfta nånting tungt eller annars bara göra nånting som höjer blodtrycket (på grund av ögonoperationen). Och det värsta av allt: Jag har droppat i ögonen fyra gånger per dag tre sorter i en månads tid …

Jag måste ha på alarmet i mobiltelefonen för annars glömmer jag garanterat att droppa. Speciellt som det inte känns nånting alls i ögonen nu mera. Det var bara riktigt i början som jag hade litet pårår i öögåna (skräp i ögonen). Då glömmer man helt allt droppande om man inte har alarmet på. Men det är riktigt irriterande då eländet börjar tuta. Man tycker att det inte är så mycket med fyra gånger per dag men alltid då man kommit igång med nånting så tutar eländet. Det blir avbrott på avbrott och ingenting blir gjort.

Men nu är det slut ! Idag är det sista dagen. På måndag skall jag till ögonläkaren i Borgå på slutgranskning och får då troligen ett nytt recept på glasögon. Jag fick genast efter operationen riktigt bra glasögon från Borgå men de är inte progressiva och det är ett elände då man arbetar i verkstaden och hela tiden måste ta på och av glasögonen. Däremot går det bra att se på bildskärmen (men sämre att läsa en bok). Så jag saknar verkligen mina progressiva linser.

Till all tur hittade vi i Borgå en optiker som fixade nya linser i mina gamla skalmar medan vi väntade. Helt otroligt – det trodde man var omöjligt nuförtiden då de stora firmorna skickar efter allt från utlandet. Men det tar antagligen mera tid att få progressiva linser för de skall slipas och passas in ordentligt. Det positiva är att jag antagligen inte mera behöver byta till starkare glasögon varje år så som det har varit förut. Enda problemet är att linserna slits i verkstads och skogsarbetet.

Det har varit ganska slött på alla fronter. Det är menföre också här på landbacken. Brorsan har inte orkat sitta inne utan varit i skogen och röjt skogslaggarna. Men man kan inte köra bil och inte traktor på grund av blötan så han har gått hela vägen och sedan sågat en tank. De små froster som vi har haft har inte fått vägarna att bära.

Förstås är det ökningen av smittspridningen som gjort att ingenting händer även om inskränkningarna inte märks så mycket hemma. Vi är ungefär lika inskränkta som vi har varit de senaste 20 åren alldeles normalt. Vissa möten saknar man inte precis men höstmiddagen på Lokaaln blev inte av i år och inte heller älgsoppan för markägarna. Och nån biografkväll har vi inte kunnat hålla.

Vi var i alla fall till Sverige en vecka för det var nödvändigt att hälla ut allt vatten i huset i Medåker före vintern och frosten. Det var i grevens tid för efter det vi kommit hem så blev det minusgrader där. Vi träffade inte en enda person på hela resan utom då vi köpte mat. Det var raka spåret till Medåker och sedan raka spåret tillbaka.

Vädret var ganska bra utom då vi for. Jag bytte till vinterringar och det var tur för i trakten kring Salo var det minusgrader – annars bara plusgrader. Vägen var ganska torr så det var gott före.

I Medåker fick jag en hel del gjort eftersom vi inte kunde åka nånstans. Hallväggarna blev tätade och så limmade jag grålumppapp på dem. Nästa sommar skall de målas eller så klistrar vi tapeter på dem. Det är så små ytor att en tapetrulle räcker. Grålumppappen skall rivas i bitar på omkring 50×50 cm – inte skäras för då blir kanterna svårare att få snygga speciellt i ett gammalt hus där alla vinklar är litet underliga. Men man skall använda grymma mängder med tapetlim för de suger i sej vattnet på nolltid och så faller de ned från väggen. Bäst att limma väggen ett par gånger förrän man börjar sätta upp bitarna.

Därefter satte jag in lister för innerfönstren. Fönsterkarmarna är delvis så gamla att de var konstruerade för enkla fönster så det fanns ingen fals för innerfönster. Själva huset är byggt omkring 1856 vid skiftet då det flyttades ut ur radbyn i Garlinge men vissa delar som dörrar och fönster är från 1700-talet. Det ser man på gångjärnen som är enkla plåtgångjärn. De pressade gångjärnen kom först på 1800-talet.

Lister för innerfönster på den gamla karmen

Lägg märke till att inre kanten på karmen är krushyvlad – en fin detalj. Karmen var tyvärr målad med tjock modern färg som måste skrapas bort och målas om med linoljefärg. Själva träet i karmen är ännu stenhårt – kådrik furu som håller i evigheter i motsats till moderna fönster som ruttnar på 30 år. Det har vi sett i Ribackhuset där vi satte in nya fönster 1977. Målningen i Medåker får i alla fall vänta till nästa sommar.

I alla fall har jag satt plåtlister både ovanför och under fönstren som för regnvattnet ut från väggen. Man ser litet av den undre plåten under fönsterbågarna eftersom fönstret var litet öppet medan jag arbetade med listerna.

Vi kom hem för över en vecka sedan men har inte lyckats tömma bilen ännu. Alltid då man kommer hem så är det en massa saker som måste skötas genast. Man måste köra flis och så märker man att en del räkningar borde betalas genast och så vidare.

Men nu hade jag litet extra mycket problem med datamaskiner och nät. I Medåker kraschade min mikrodator (en Raspberry Pi som jag kallar Hallonpaj) – till all tur måste jag säja för nu kunde jag byta den till en ny. Jag har alltid en bunt med mej :-). De är inte dyra – bara 30-40 euro – men sedan är det mycket arbete att sätta in nytt operativsystem och alla program som förstås har ändrats en hel del sedan 2013 då jag första gången installerade dem. Jag satt i flera dagar och skrapade mej i skallen så jag fick stickor under naglarna.

Hemma är det inte bättre. Här har min rutter börjat krångla så jag har problem med nätanslutningen och så har väderstationens hallonpaj gett upp andan. Jag satte in en ny rutter men den ville inte vad jag ville så till sist beställde jag en ny från Tyskland. Få nu se om den börjar fungera. Visst har jag installerat systemen en gång tidigare men nu har en mängd inställningar ändrats och så har de bytt programspråk i väderprogrammet så jag sitter och lär mej Python (jo, det är ett programspråk).

Det går an att installera ett nytt system men sedan skall det underhållas och uppdateras i 20-30 år och under den tiden hinner mycket förändras. Det är så man längtar till skogsarbetet. Men där är det menföresväder …

Se Sverige och sedan karantän

Det är i alla fall lindrigare än “Se Neapel och sedan dö”. Neapel (grundat av greker för 2700 år sedan) var en storstad som napolitanerna ansåg ha allt så då man sett Neapel så kunde man lika gärna dö för det fanns inget mer att se. Men att resa till Sverige gör bara att man hamnar i karantän.

Nåja, då jag läste om den frivilliga karantänen så är den ju väldigt lindrig för en bonde. Till vardags så uppfyller vi alla villkoren utan extra åtgärder så jag har varit i “karantän” i nästan 20 år. Alla borde bli bönder så skulle det inte bli någon smittspridning.

Vi pysslar för oss själva utom då vi nån gång köper mat och det är ganska sällan för vi köper i lager allt som går att lagra. Att tvätta händerna är nästan en inbyggd reflex för en bonde som skruvar med traktorerna. Man kan inte komma in utan att tvätta de oljiga händerna – och det räcker inte med 30 sekunder utan man får nog gnugga i flera minuter med minst två omgångar linoljesåpa (som mycket bra tar bort olja). Att hålla avstånd är jag van vid. Jag har aldrig kunnat med pussande och kramande och skakar inte ens hand utan vinkar bara litet på betryggande avstånd. Munskydd köper jag i stora förpackningar.

På tal om munskydd så har jag använt dem sedan de började säljas men största delen är de bara skräp. Till sist så hittade jag franska munskydd av klass FFP2 (tar bort aerosoler över 94%). Huvudsaken är att de har dubbla gummiband av bra kvalitet ett runt nacken och ett över huvudet. Dessutom bra gummitätning runt näsan (Moldex 2405). Tyvärr säljs de just inte alls här i landet men jag hittade dem hos JULA och sedan på eBay där förpackningar på 50 st. var ganska förmånliga. Nån skrev att de inte får ha utandningsventil men det är bara nys. Munskyddet är till för att skydda den som bär det. Hälsovårdspersonal kan sedan ha annorlunda skydd.

Det var förstås riskabelt att åka färja via Stockholm men vi satt bara i hytten och hämtade TaMed-kassar med frukost på morgonen. Förstås åkte vi från Åbo så att färjeresan blev kort och vi kunde kringgå smittohärden H:fors. Vår regerings begränsningar är ganska onödiga för då vi reste så hade Borgå fått tre nya fall medan Arboga i Sverige bara hade ett nytt fall den veckan. Färjan var nästan helt tom på människor (men fullt med långtradare på bildäck) och då jag hämtade TaMed-frukosten så satt det bara TVÅ personer i hela kafeterian.

Sedan körde vi till vårt hus utanför Arboga där vi pysslade för oss själva hela veckan innan vi åkte hem raka vägen. Men jag sitter så gärna i karantän i två veckor i alla fall. Då blir man av med alla försäljare …

I Sverige hade man nyss börjat tröska. Trots ganska svår torka blev skörden bra med 10 ton per hektar (höstvete) fukthalt 15 %, falltal över 300 och protein på 13 %. Det hade i alla fall kommit litet regn i juni där. Fast vår brunn var nästan tom.

Men det värsta var det meterhöga gräset som redan hunnit bli torrt och segt. Det tog tre dagar att få bukt med det och en stor Husqvarna röjsåg hade fullt upp med att klara av det. Jag hade köpt tjock trimmerlina men det gick åt en hel del eftersom gräset till en del nästan förvedats.

Det värsta var grästuvorna som nästan såg ut som buskar. Det gick nog att kapa ner dem med den tjocka trimmerlinan men det tog tid och det gick åt en hel del lina. Till all tur hade jag köpt över hundra meter lina. På bilden ovan har jag bara kört första gången med röjsågen och trimmerhuvud. Jag var tvungen att köra en gång till då vi kört bort det värsta gräset. Det blev en ordentlig höstack.

Och så var det HETT ! De flesta dagarna var det över +30 grader på eftermiddagen och då kunde man bara inte göra nånting i solen. Det gällde att byta arbete så man alltid var i skuggan. Förmiddagarna var ganska hyfsade men på kvällen blev det inte svalare förrän klockan åtta och sedan började det skymma redan efter en timme. Nätterna var till all tur svalare.

Efter tre dagars hårt arbete började man kunna röra sej mellan husen.

Då vi fått höarbetet gjort så måste vi vattna äppelträden – speciellt de nyplanterade (i fjol). Brunnen var nästan tom men Lars-Erik, vår granne, hade en borrad brunn (53 meter djup) utanför deras gamla ladugård och vi fick köra vatten därifrån. En brunn som kan ge vatten åt en hel ladugård med törstiga kossor kan nog ge vatten till några äppelträd.

Det var inte så enkelt att köra hem vattnet för vi hade inga stora byttor med lock. Så vi tog vattentunnor utan lock och körde på ettans växel och hoppades att ingen skulle komma emot på den smala vägen. Det var söndag afton så några lastbilar borde det inte komma. Allt gick bra.

Jag satte upp plåtlister ovanför fönstren eftersom fönsterbräderna börjat ruttna. Bågarna skall ännu kittas och målas men det blir till nästa sommer. Ytterdörren hann jag i alla fall måla.

Huset hade haft gul dörr och gula fönsterbågar som visserligen är en traditionell färg men jag tycker bättre om grönt. Här har vi målat dörren “skruttgrön” (jo, så heter faktiskt kulören). Trappan och trapptaket måste ännu förnyas.

Förutom hettan så gick allt bra men då vi kom tillbaka till Åbo och skulle gå ned till bilen så slintade den vackrare hälften och vrickade foten riktigt ordentligt på bildäck. Hon har nu legat till sängs i flera dagar men foten börjar bli bättre även om den ser blåsvart ut.

Det var förstås hemskt illa att åka bort mitt i sommaren. Jag borde ha gjort en massa arbeten hemma. Men det passar aldrig att resa bort och man måste helt rått bara åka för att nån gång få litet omväxling. Om man nu kan kalla vårt arbete i Medåker för det – egentligen var det samma sorts arbete som vi har hemma.

Vintern kom i oktober 2019

Vi har varit och tömt ut allt vatten på Nornbergs i Medåker. Då vi for så var det 13 grader varmt och jag funderade länge på om jag skulle byta till vinterringar. Till all tur bytte jag fastän prognoserna inte lovade minusgrader då ännu. Då vi kom tillbaka och körde ut från färjan i Åbo så var det minus 6 grader på vägen till Salo. Så det hann bli nästan 20 grader kallare under vår Medåkersvecka.

I Hindersby kom det snö redan på lördagen för två veckor sedan och en del låg kvar ännu då vi kom hem. Nu har det varit litet varmare men prognosen hotar med minusgrader dygnet runt för slutet på veckan och efter litet regn på lördag-söndag så skall det åter bli kallt nästa vecka. Så nu undrar man om vintern redan börjat ? I så fall kan det bli plusgrader i januari (så att medeltalet hålls konstant) och det är inte alls bra.

Vi hade en skön vecka i Medåker – i arbetets tecken. Inte stor skillnad mellan arbetet hemma men det som saknades var stressen med allt ogjort. Det var så långt borta att man inte kunde göra nånting åt det så man kunde lugnt glömma allt. Brorsan kollade att värmepannan fungerade hemma i Hindersby och gav mat åt katterna. Det gick förresten åt mycket litet flis då jag vred ned värmen ganska grundligt.

Nu satte jag plåt ovanför fönstren vilket har varit på “ti djär”-listan (att göra) i snart 20 år. Jag var litet orolig att fönsterkarmarna hade ruttnat eftersom det kunde rinna vatten längs väggen in bakom foderlisterna. Ingen fara alls ! Karmarna var torra och hårda eftersom det vatten som runnit in bakom listerna hade torkat upp snabbt. Sedan fanns det hål i timmerväggen där vatten runnit från det söndriga taket för länge sedan.

Den rötskadan var gammal eftersom den var övermålad och huset målades förrän vi löpte det år 2000. Det var heller inget problem för då jag började hugga bort den ruttna delen så visade det sej att den var en millimeter tjock ovanför fönstret och inte mycket mer på sidorna. Då man kom fram till stockens kärnved så var den så stenhård att jag inte ens fick i fem tums spikar … Det här huset ramlar nog inte omkull de närmaste tvåhundra åren ifall man bara håller tak på det.

Jag högg väggstocken sned utåt så att allt vatten skulle rinna bort och satte in en stocklist som också hade övre kanten sned utåt. Det är viktigt att övre kanten är ohuggen (bara försiktigt barkad) för då håller den bättre eftersom man inte bryter av fibrerna. Det här är en gammal metod att lappa stockhus och det finns sedan gammalt en hel del lappar också på vårt hus.

Den övre foderlisten är återställd enligt gammal modell. Eftersom den är 25 cm bred på mitten så måste jag såga eget virke som nu torkat i flera år. Det hade inte blivit skevt och det var så hårt att jag fick arbeta mej svettig med att hyvla det. De gamla övre foderbräderna hade ruttnat så plåtarna behövs nog. Jag sågade in plåtarnas övre kant 6-8 millimeter i stockväggen så att det vatten som rann längs väggen effektivt skulle föras ut över plåten.

Nu är alla foderbräder klara på nedre våningen men det skall ännu sättas in plåtar. De nedre plåtarna under fönstret lämnade jag till sommaren för då man passar in dem måste man tar ur innerfönstret och hyvla och såga.

Det finns ännu rötskador uppe till vänster som skall lagas. Det var där den största läckan i taket fanns förrän taket fick ny takplåt (före vår tid). Men vad jag såg gjorde mej övertygad om att det inte är något problem. Kärnan i stockarna är hård så jag lägger bara i stocklister i övre kanten på stockarna. Och så skall det nya virket målas rött förstås.

Men visst är en gammal stockvägg otroligt fin … Den är som ett konstverk jämfört med de sterila moderna väggarna med slät och intetsägande yta. Efter mina senaste erfarenheter så håller den också ett par hundra år längre än moderna material. Den här väggen är nu omkring 170 år gammal.

Nu börjar Nornbergs se ut som en gammal gård. Tyvärr var ladugården riven sedan långt tillbaka (den fanns bredvid vedlidret längst till höger på bilden). Bastun och vedlidret har vi byggt efter år 2000 men i gammal stil.

Snart blir vi av med alla takfärgsflagor för snart är färgen helt borta ifrån taket. Så mycket för de industriellt målade plåtarnas eviga färg … Bara reklam, dvs. lögn. Till all tur är det så gammal plåt att den är både tjock och väl galvaniserad.

Nu är åkern utanför vårt hus plöjd. Vi träffade Tobias som numera arrenderar åkern då han plöjde den (fyrskärig växelplog). Han är från en grannby och odlar en hel del. Då jag sysslade med fönsterfodren så hörde jag hur plogen smällde i stenar allt emellanåt. Och stenar finns det mycket av i Garlinge. Tobias bara skrattade och sa att han var van vid stenar. Jag tror i alla fall att plogspetsarna måste vässas allt emellanåt. Snyggt plöjt blev det och han hade tur med vädret för sedan började det regna och blev halt i leran.

Litet dåligt samvete hade jag eftersom jag bara tagit ledigt i stället för att plöja. Det samma gäller i Hindersby. Fastän jag beslutat köra med direktsådd och det har fungerat hyfsat bra så får jag dåligt samvete då grannarna plöjer. Man får en känsla av att man är en lat slöfock.

Väl hemma så blev det att sätta in de sista bitarna isolering på verandan och täta den så att vi kan ta in alla blommorna till vintern. Annars också gäller det nu att förbereda sej för vintern. Det är tidigt – speciellt då det varit flera långa och ganska varma höstar. Ibland ha man kunnat bygga ända fram till jul men nu ser det ut att blir verkstadsarbete.

Gräset har växt bra

Snart orkar vi inte med mera “ledighet”. Vi for på vår årliga kanalresa i Sverige men kom först in i en djungel vid huset i Medåker. Det såg inte så illa ut då vi svängde av men det berodde bara på att vår snälla granne hade kört med hacken på uppfartsvägen. Gårdsplanen var full av meterhöga tistlar och ännu högre gräs – för att inte tala om trädgården.

Vår “sommarstuga” (där vi nästan aldrig är på sommaren) skaffar oss en massa arbete både med huset och med trädgården eftersom allt växer vilt under hela sommaren. Vi kan åka dit i slutet på april men sedan har vi så mycket arbete hemma att det inte finns nån möjlighet att ta ledigt. Fast “ledigt” är alldeles fel ord. Vi får jobba som galningar för att få det allra värsta gjort.

Nå, vi vet redan att det betyder arbete att åka dit så vi hade två trimrar med varav en var en stor röjsåg. Nu var det i alla fall värre än någonsin och det blev att ta fram liarna först. Det långa gräset och klövern snodde sej nämligen runt axeln på röjsågen som slutade tvinna. Först efter att ha gått över gräset med lien så kunde man köra med röjsågens trimmer.

Äppelträden kommer knappt upp över gräset

Efter 8 liter bränsle och många dagars körande så började det se bättre ut. Den stora röjsågen med stjärnformad tjock trimmerlina av Nylium behövdes för att få bort de stora grästuvorna. De hade rötter tjocka som en rotfrukt och det tog bara nån dag så började gräset sticka upp igen … Men den stjärnformade trimmerlinan skär effektivt av också gammalt gräs som man inte får bort med något annat. Man kan till och med gräva små diken med den.

Nu ser man redan att det är en gårdsplan

Äppelträden är också befriade från gräset – efter mycket arbete

Kolla annars in taket på huset på två bilder bakåt. Det tappar alltmer färg och är snart ett vanligt galvaniserat tak. Där ser ni hur alla plåttak kommer att se ut efter en tid. Målade plåtar håller inte länge färgen oberoende av alla reklampåståenden. Det bästa vore att köpa ren galvaniserad plåt så slipper man se halvflagade tak i många år och fullt med färgflagor på gårdsplanen.

Sedan skulle gräsmassorna köras bort så de inte göder marken så att det blir ännu mera gräs i framtiden. Det blev en stor stack och om vi hade haft en kossa så skulle vinterfodret ha varit klart. Tanken är att det skall bli en näringsfattig äng med ängsblommor som ju gillar mindre gödslade platser. Men akta er för ängsblandningar som innehåller klöver ! Det är rena giftet för klövern gödslar med kväve så ängen blir en djungel.

Egentligen skulle vi byta vedspis och inte bara slå gräs. I fjol köpte jag en ny vedspis av precis samma modell som vi hade. Den gamla spisen hade nämligen eldats för hårt och hela fronten var sned så den läckte in luft och hade uselt drag. Man kan inte bryta tillbaka en spisfront eftersom den är av gjutjärn så det blev att byta hela spisen. Jag hade hela vintern försiktigt lossat skruvarna i spisen och tagit den i bitar som jag putsade och satte ihop igen.

Det är inte bara att sådär lyfta en vedspis för den är ganska tung. Därför hade jag med en pumpkärra och en massa blankor. Det gick egentligen riktigt bra att köra in spisen – och ta ut den gamla – bara man såg till att ha bräder under hjulen på pumpkärran.

Det som var besvärligt var att dels lyfta bort den gamla spisen, dels lyfta upp den nya. Det gick med pumpkärran och stora mängder blank- och brädstumpar. Varenda liten stump som jag sparat (och det var många) gick åt.

Det gamla rökuttaget gick in i fel pipa och måste gå två rökgångar åt sidan så det försämrade också draget. Nu flyttade jag spisens uttag så röken går uppåt och sedan in i rätt pipa. Hålet i pipan borrade jag med en 125 mm tegelborr. Den var litet för stor för min borrmaskin men det gick. På det sättet behöver man inte slå så stort hål som skall muras fast på nytt.

Litet problem blev det med anslutningen till rökröret. Jag hade köpt en ovalrundstos som borde ha passat till Norrahammar 626 men den var 4 mm för liten på längden så jag fick ta hem den och skall smärgla bort ett par mm från varje sida. Så vi får testa den nya spisen först i höst.

Förutom kanalresan som jag skrev om tidigare så måste jag till Västerås på syngranskning för jag lyckades i somras få sönder mina glasögon. Först försökte jag klara mej med ett par gamla men de var alldeles för svaga så jag såg inte mycket med dem (jag är mycket närsynt -9,5). Så nu beställde jag nya fastän jag lyckades reparera mina gamla bågar med ståltråd. Jag behöver nog ett reservpar som jag ser bra med. Allt sedan skoltiden så har jag lyckats få sönder mina glasögon rätt så ofta.

På programmet stod också datakommunikationerna och så bytte jag övervakningskamera till en vridbar med zoom. Jag har ännu kvar den äldsta kameran som nog fungerar men vilken skillnad i bildkvalitet … Numera får man riktigt fina kinesiska kameror för en hyfsad peng. Det värsta är att de dels fungerar bara med Windows (som jag aldrig använder) och dels är rena spionkameror. Tillåt aldrig den “bekväma” automatiska nätfunktionen ! Den skickar varenda bild till Kina och tillverkaren försöker sälja allt till högstbjudande. Jag stänger genast av alla “bekväma” funktioner och använder min egen krypterade datakommunikation.

De nya kameramodellerna har också mikrofon så man kan höra vad som händer vilket är mycket praktiskt. Om man kopplar till en liten högtalare så kan man till och med prata med den som står nära kameran. Problemet är som alltid att hitta lämpliga program som fungerar i bägge ändarna.

Sedan skurade vi de fina golven med linoljesåpa – fast “vi” är inte riktigt rätt ord … Golvblankorna är väl 150 år gamla men riktigt snygga och alldeles släta av många fötters spring. Bara invid köksdörren är de avsågade och utbytta och där måste jag ännu ta upp dem och täta för det drar vid köksdörrens karm som är alldeles sned.

Till sist bar jag upp en bokhylla som jag köpt billigt på Refurn (som säljer gamla möbler). Jag hade länge undrat hur jag skulle få upp den stora bokhyllan med den smala vindeltrappan men så såg jag att det var en IKEA-hylla och då kunde man ju skruva den i bitar. Kvaliteten var inte den bästa men med lim och spikar så blev den någorlunda – för att vara från IKEA. Jag tycker annars inte om moderna möbler utan de skall var minst 80 år gamla och gjorda av helträ. Förr använde snickarna mycket bättre virke – vilket också syntes på sprickorna i IKEA-hyllan.

Så blev det att packa ihop och åka hem till Hindersby. Underligt nog hade vi hela bilen full då vi kom och visst blev den full nu också. Jag tog hem den gamla vedspisen som skall vara reservdelsspis för man kan inte mera köpa alla delar till de gamla vedspisarna från 1930-talet – även om det finns en hel del nya delar i Sverige eftersom de blivit allt mer pop på nytt. Värst var det att få in schaktbladet till Kubotan som inte rymdes med i våras då vi körde hem traktorn. Men det gick med pumpkärran …

Det var omväxlande väder i Medåker – ibland regn och ibland solsken. Det var riktigt bra att vi inte hade den hemska hettan som jag fick nog av på taket den här sommaren. Det regnade en hel del på vägen till Stockholm så vi såg inga tröskor på åkrarna.

Alla ärenden var avklarade men jag ångrar att jag inte köpte fönsterplåtar i Sverige för då jag kollade på Byggmax i Finland så hade de inga alls i lager mera. Och jag behöver en hel del till verandan.

En symaskin hade jag också tänkt köpa men det blev för bråttom. Jag måste skapa min egen syhörna ute i stallet för det är inte riktigt populärt att dra in smutsiga tygtrattar och -rör från torken. Tyg är en mycket bra material för hantering av säd eftersom det ger efter och hindrar det värsta dammet från att spridas fritt. Så jag har en hel del tygkonstruktioner i torken. Plåt är alldeles för stel och krånglig att arbeta med.

Men då jag kom hem så köpte jag på Blocket en Bernina 733 symaskin.

Det brukar ta nån dag innan vi kvicknar till efter “ledigheten” men nu är bilen tömd och nu skall torken städas och tröskan gås igenom. Det är ännu ingen brådska med tröskandet eftersom jag sådde vetet ganska sent men i september blir det väl att köra tröska.

Det blev långt men jag har varit borta länge och man vet inte hur mycket jag hinner skriva den närmaste tiden. Fördelen med att vara borta är att man tänker om i en hel del saker då man kommer tillbaka efter att ha sysslat med annat. Man blir annars lätt gårdsblind som det heter.

Med båt ovanför vetefälten

Ta inte ledigt – det kan visa sej att du inte alls är oumbärlig. Vi for iväg till Göta kanal och lämnade flisandet och vetebortkörningen på hälft. Men då man måste boka flera månader i förväg så gick det inte att skjuta upp. Och då vi kom tillbaka så var allt fixat …

Det är nu fjärde sommaren i rad som vi åker på kanaler i Sverige och i år var slutligen Göta kanal – Sveriges pärla eller blå band – i turen. Den byggdes efter 1808-09 års katastrofala krig då Sverige var bankrutt både ekonomiskt och politiskt. Karl XII:s krig i början på 1700-talet hade lett till att Sverige förlorat allt mer i hundra års tid. Den idioten förde hela armén halvvägs till Turkiet där den krossades och jubeltönten kom ensam hemridande. Till all tur satte nån förståndig person en kula i skallen på honom då han fortsatte kriga i Norge. De följande kungarna blev allt mer degenererade och den sista i ätten avsattes av militären efter att ha förlorat Finland.

I motsats till denna sorgliga kavalkad kom sedan Baltzar von Platen som drev igenom byggandet av Göta kanal (som Gustav Vasa redan hade funderat på under 1500-talet). Att han lyckades driva igenom det i ett land som i princip hade gått i konkurs var ett mindre underverk. Men 58000 man (mest indelta soldater) grävde för hand kanalen med spadar och den invigdes 1832.

Då kanalbygget började fanns det bara bönder utan specialkunskaper – indelta soldater var egentligen bönder – och allting importerades från England som redan hade byggt ett stort kanalsystem. Bygget blev en jätteskola för hantverkare och ingenjörer och då grundades också den senare världsberömda Motala mekaniska verkstad. Ordet “civilingenjör” uppkom i det sammanhanget för tidigare var alla ingenjörer militärer – också von Platen.

Mest fascinerande var hur Motala Werkstad byggde en 15 tums metallsvarv: man byggde först en grov metallhyvel som drevs av ett vattenhjul och sedan filade man för hand fram delarna till svarven ! Verkstaden byggde sedermera ångdrivna fartyg, lok, mudderverk, pumpar, kvarnar pappersmaskiner, svarvstolar och kanoner.

Det var inte bara i riksdagen som von Platen skälldes ut efter noter. Det var också stora problem att köpa in den mark som behövdes för kanalen som byggdes vid sidan av Motala ström på ren åkermark. Bönderna ville förståeligt nog inte sälja och det berättas att von Platen till sist skickade ut en slipad tungvrickare (sådana fanns också på den tiden).

Uppköparen frågade bönderna om en båt behövde vatten för att segla ? Jo – det behövde den. Och hade någon sett en båt segla uppför en kulle ? Nej – det hade minsann ingen sett. “Nå, sälj då marken åt von Platen för han är alldeles klart helgalen och då alla hans planer går om intet så får ni marken tillbaka !” Bönderna sålde men har ännu inte fått marken tillbaka.

Slussarna gör att en båt faktiskt kan klättra upp för en kulle. För tvåhundra år sedan fanns det just inga vägar alls – bara ridstigar och all transport måste skötas med båt eller med släde på vintern. Så en båtväg från Stockholm till Göteborg var en viktig sak. I början på 1800-talet fanns det heller ingen järnväg.

Vi åkte bekvämt med dagens moderna turistbåtar (3,5 miljoner åker med dem varje år) på kanalen och tittade ned på vetefälten och sjöarna som ibland låg under oss. Kanalen går ganska högt fram till sjöarna Boren och Roxen för att sedan klättra ned med slusstrapporna.

Porten fast och vattnet till nästa sluss och så åker vi ned

Så är vi ute på Boren 15 meter lägre ned

Som gammal ingenjör är man ju helt fascinerad av tekniken vid slussarna. Så här välbyggda var inte de första kanalerna och slussarna. Hjälmare kanal som hör till de äldsta rasade snart ihop och måste flyttas och delvis sprängas in i berget. Inte utan orsak byggdes Göta kanal bredvid Motala ström i stället för i strömmen.

År 2015 började Göta kanal moderniseras för en halv miljard kronor. Den drar stora mängder turister till Sverige allt sedan den byggdes på 1800-talet och 5000 båtar trafikerar den. Det finns rullbroar och klaffbroar och ibland går kanalen ovanför landsvägen.

Klaffbron lyfts med stora hydraulcylindrar

Numera står slussvakten bara med fjärrkontrollen i handen och hydrauliken sköter portarna

Vi lyckades förstås pricka in en regnig dag igen så det blev inte någon idyllisk båttur i solsken. I reklamen står det att man åker bland åkrar och kossor men kossor såg vi inte mycket av annat än på långt håll bakom träden. Åkrar finns det däremot mycket av på östgötaslätten som är väldigt stor och väldigt slät.

Sverige har i år fått riktigt lämpligt med sol och regn och skörden ser ut att bli riktigt bra. Vår granne berättade att havren gett upp till 8000 kg per hektar. Men det har varit torrt och ett rapsfält var rena katastrofen – 55 hektar som såg ut som en träda. Då vi kom hade man knappt börjat tröska men sedan blev det full fart i Mälardalen.

Den sista bilden visar hur vi åker ovanför vetefälten men det regnade så jag tog bilden inifrån salongen. Sedan kom vi fram till sjön Roxen vid Bergs slussar och där tog vår resa slut. Man kan åka från Göteborg till Stockholm men det tar fyra dagar. Vi hade inte den tiden men det kan vara värt att se också Trollhättans slussar för oceangående fartyg. Vi tog bara en liten dagstripp (500+500 kr. per person) och den klassiska kanalresan kostar 14000 kr. per person.