När åkern är svart av och dikena välfyllda med vatten och det inte är möjligt att bruka jorden på grund av vätan kan man ju alltid skingra tankarna med lite filosoferande. Det är ju annars något man också oftast gör när man har så kallat “siiand arbeit” (arbete som löper av sig självt utan desto vidare tankearbete) men det är sällan att man sätter dom funderingarna i pränt. Jag skall nu göra ett undantag och skriva ner en sak som jag från och till funderat över och som alltid aktualiseras i samband med att man sliter med stödansökningarna.
Matprissubventioner.
De flesta känner säkert till att lantbruksstöden är till för att sänka matpriserna så att alla ska ha råd att äta sig mätta av näringsriktig mat. Det finns ändå en oftast “högljudd” skara som åtminstone i samband med publicerandet av stödutbetalningarna och nu när bönderna ondgör sig över byråkratin brukar aktivera sig i sociala media. Deras kommentarer och inlägg brukar ofta signeras med “skattebetalare” och andemeningen är att deras skattemedel inte ska gå till “socialbidrag” åt lata bönder som mest är ute och finkör i sina nya stödfinansierade traktorer och blockerar trafiken. I stället borde vi antingen skaffa oss ett riktigt jobb eller sätta produktion i marknadsmässigt skick.
Deras kommentarer har fått mig att undra om det faktiskt skulle finnas en marknad för marknadsmässigt prissatta produkter? Man får ju den bilden att dom hellre betalar för produktens egentliga värde i hårdvaluta än att subventionera produktionen via skattesedeln. För den som säljer mer eller mindre direkt åt konsument är det inte så svårt ordnat men det som går via parti- och butiksledet borde kanske förses med nån form av märkning så att dessa “skattebetalare” skulle hitta de produkter de önskar sig. Så hur är det? “Upp med handen” nu den som önskar sig ett dylikt system!
EU-stöd.
Det finns faktiskt odlare som inte söker odlingsstöd. När vi gick med i EU, eller EG som det hette då, fanns det grönsaksodlare som menade att då de inte fått stöd tidigare så nog skulle dom klara sig utan stöd i fortsättningen också . Det rörde sig oftast om äldre odlare med mindre arealer som avskräcktes av den byråkrati som ansökningarna medförde och den oro som eventuella granskningar skulle innebära. Hur väl dom klarade sig vet jag inte, många har säkert slutat om nu inte av lönsamhetsskäl så är dom antagligen pensionerade vid det här laget.
Jag skrev finns i det här kapitlets inledning av den anledningen att jag idag fick höra om en kollega som nu i år avstod från att söka stöd. Han menade sig ha så små arealer att det inte var mödan värt med all byråkrati och begränsningar som systemet medför. I stället försöker han ta ut ett merpris från produktionen. Jag hoppas att han hör av sig hur ekonomiska utfallet blev när året är slut. För jag ska inte sticka under stol med att jag också funderat i samma banor. Kanske kunde jag uppnå samma resultat med att sätta ner motsvarande tid på marknadsföring som på den byråkrati som stödansökan föranleder?
Det var ändå inte många bönder som röstade för medlemskapet i EG så varför skulle det falla på vår lott att söka tillbaka de medlemsavgifter som landet betalar till unionen? Borde det inte varit ja-röstarna som skulle tagit sig an den uppgiften? Sällan får vi tack för vårt återbördande av medlemsavgifterna. I stället har vi fått höra att det är vårt fel att landet blivit nettobetalare inom unionen, att vi inte söker EU-finansiering i tillräcklig hög grad.
Det är en sak som jag tror att många av de så kallade “skattebetalarna” inte tänker på då de hävdar att vi lika bra kunde lägga ner det i Finland olönsamma jordbruket. Jordbruket stöds nämligen i en eller annan form jorden runt inte enbart i Finland. Så de får nog också i fortsättningen eller åtminstone så länge vi är med i EU bidra till matsubventionerna, skillnaden är bara att skattemedlen går till bönder utanför landets gränser. Oftast är också stöden större där, därför är också deras pris ibland lägre.
Vilket som är nationalekonomiskt bättre tror jag dom flesta kan räkna ut.