Allt har en ända.

När man numera läser eller lyssnar till nyheterna verkar det som om slutet är nära, de ena domedagsprofetian efter den andra avlöser varandra. Tidigare var det mest miljö, nu klimat, medan biodiversitet verkar vara på kommande. Och allt som oftast utpekas bonden och dess verksamhet som den stora boven.

Så därför kan det kanske vara en lättnad att notera i den preliminära lantbruksstatistiken att ytterligare 1078 gårdar har slutat under året och att det nu återstår endast 44611 lantbruks- och trädgårdsföretag. Med anledning av detta så undrar jag varför det läggs så mycket energi och resurser på att bromsa klimatförändringen. Med den här takten är bönderna, åtminstone i det här landet, slut om si så där 45 år och miljö- och klimathotet ett minne blott.

Jag har i samband med uppgörande av någon affärsplan nån gång präntat ner att vår målsättning här på FinneFarm är att vara skuldfri och markerna i bästa möjliga skick då det är dags att lämna över till nästa generation -“Heimane i skick”- som det så populärt heter. När dagen är kommen har jag inte funderat så mycket på men med tanke på att farfar blev 61 år och far 63 så börjar det kännas som om dagen närmar sig snabbt. Alltför snabbt till och med, för ännu har jag mycket ogjort även om skulderna, åtminstone de monetära, är avklarade.

Så efter några års andhämtning efter branden och dödsfallen i familjen som den som följt oss här på bloggen känner till så försöker jag nu forcera en del projekt. Att bättra på och säkra vattenhushållningen samt röja lite odlingshinder, ytplanera och förbättra arronderingen samt höja bördigheten med rätt växtföljd, gödsling och kalkning är väl närmast det jag försöker mig på. Det jobbade jag också hårt med efter att vi köpte gården för snart 35 år sen och som det då tycktes bara grävde ner pengar. Nu har vi för en tid skördat frukterna av den satsningen. Men inget varar för evigt, det finns alltid förbättringar att göra och en del tillskottsmark ska också sättas i skick. Marginalerna, om de nu överhuvudtaget existerar, är små så det blir allt viktigare att säkerställa god skörd.

Därför känns det nu som om man ytterligare ligger planeten till last för just det jag håller på med är sånt som man nu tycker att jag skall sluta med eller man vill till och med att jag ska återställa allt till hur det var för 70 år sen. Dikena ska fyllas igen och skogen ska lämnas oskött, dränkas och ruttna bort. Allt för att rädda planeten. Mat finns ju i butiken, el i vägguttaget och landet kan väl fortsätta låna pengar till driften för några exportintäkter verkar inte behövas. I stället redovisas vinster om 10 miljarder om vi lämnar sågen hemma och enbart strövar omkring i naturen, alltså ca 1800€ per finländare årligen. En nätt summa. Det verkar ändå som om det enbart är landsbygden som ska delta i det så kallade talkot för ingen har nämnt nåt om att återställa fordonsparken eller tätorterna till situationen för 70 år sen. Jag undrar hur många miljarder den åtgärden skulle inbringa.

Nåväl det om detta, jag är så pass gammalmodig att jag nog fortsätter med att förverkliga målsättningen i affärsplanen. Man vill ju att nästa generation ska få det lättare. Döttrarna deltar alla på sätt eller annat i verksamheten här på gården och äldsta barnbarnet har också övergått till lantbruksstudier vid sidan om gymnasiet. Så intresse att ta över verkar finnas och det stimulerar till att utveckla verksamheten. Det här är ändå inget man tar med sig utan enbart har till låns den tid man verkar.

I fjol och i år har det således täckdikats på ett par nyförvärv samt installerats kontrollerbar dränering och underbevattning på äldre täckdiken samt reparerats en del reglerbrunnar som monterades för ca 20 år sen. Allt för att förbättra vattenhushållningen som dessutom har en positiv inverkan på miljön också men det verkar man inte få kredit för, man tackas sällan för de miljöåtgärder som de facto görs på lantbruken. Fokus är på annat.

Här lite bilder från ett av fjolårets projekt.

18.8.2021. Grundförbättringen av åkern inleds.
Anslutningen till landsvägen känns inte trafiksäker, dessutom brant att ta sig upp på vägen.
18.8.2021. Några timmar senare efter att motorsåg och grävmaskin varit i flitig användning.
19.8.2021. Sikthindren bort och ny infart till åkern på gång.
I stridens hetta gäller det att komma ihåg att vi är många som nyttjar åkrarna, här har elkabeln märkts ut.
23.8.2021. Efter några resor till krosstation……..
……börjar infarten vara användbar och utfyllnad av lagringsplats kan påbörjas samtidigt som tegdikena läggs igen.
Jordfasta stenar som stör jordbearbetningen tas bort.
28.8.2021. Grundarbetena klara……
…. och “skogen” ihopsamlad.
31.8.2021. Leverans av dräneringsgrus.
1.9.2021. Täckdikningen inleds med montering av brunnar och komplettering av gamla system.
9.9.2021. Det tar sig men mycket sten på övre delen av åkern fördröjer arbetet.
16.9.2021. Täckdikningen har avslutats och den stenfria delen plöjts för sådd av höstvete.

Tiden rann ut så en hektar stenåker hanns inte ta i bruk men det kommer nya år.

Diskussionerna kring klimatförändringen har känts tunga så det var trevligt att ta del av forskare, Ph.D.Peter Österberg’s föredrag “Den positiva storyn om lantbruket!” på bondebåten här om veckan. Det gav en lite annan bild av det hela. Så trots att den naturliga avgången bland en åldrande bondekår är stor och att många slutar av andra skäl så finns det hopp om en framtid också för nästa generation. Mat lär fortsättningsvis behövas och den kommer också i framtiden att produceras av bönder i någon form.

Helt klart står vi inför förändringar och får lov att anpassa oss men det har vi också gjort förut. Det som mest irriterar mig är att man nu verkar ha lätt för att ta bort medel som behövs i produktion innan nya “klimatvänliga” lösningar har utvecklats.

Jag blev tidigare tillfrågad av en reporter om hur klimatförändringen påverkat mitt arbete, han hade säkert förväntat sig nåt negativt men jag blev tvungen att göra honom besviken och säga att “egentligen har det till övervägande del varit positivt, vi har fått längre och varmare höstar så det finns mera tid till att skörda och utföra åkerarbeten”.

30.11.2022. Stenröjning.
1.12.2022. Nej nej jag återställer inte skogsdikena utan förbereder lite arronderingsförbättring.

Imorgon ska jag ut och köra sten, det är torrt (endast 33,8mm nederbörd i november) och fint på åkrarna, marken lite frusen så det bär maskinerna bra.

Från grönt till svart till vitt.

Skrev en statusuppdatering på facebook i samband med plöjningen för en månad sen som föranledde lite diskussion. Tänkte att jag kunde vädra mina tankar även här för att eventuellt få lite synpunkter av bloggläsarna. Plöjningen har ju i övrigt diskuterats lite mera i höst med tanke på eventuella begränsningar i nästa programperiod. Och här i byn har det i mitt tycke plöjts mera än vanligt i höst på bekostnad av lättare bearbetningsmetoder.

13.11.2021 Lite rimfrost gör det ljusare under senhösten, dessutom hålls traktor och redskap renare.

Jag plöjer oftast sent och många gånger just innan det fryser, dels för att jag inte just hinner tidigare då skördetiden är lång. Men dels också för att jag tror att urlakningen av näringsämnen blir mindre då åkern är svart så kort tid som möjligt. Det är ju förstås inte alltid så lätt att pricka riktigt rätt men i år blev det rätt så bra med blott en till två veckor mellan plöjning och snö och tjäle. Jag tycker också att strukturen hålls bättre om inte långa perioder med höstregn slammar igen tiltorna innan de fryser. Tycker också att kvickroten kommer senare igång på våren om plöjningen gjorts sent. Oftast går det också lättare att plöja när jorden genomfuktats ordentligt, den mullrika finmojorden fastnar lätt på vindorna om det är för torrt i botten.

20.11.2021. Årets höstplöjning avslutas.

Årets höstplöjning inleddes 10 november och avslutades den 20. Det hade väl gått att plöja ytterligare en dag men sen började marken frysa till. Hade haft möjlighet att plöja ytterligare några hektar men dom går också att plöja i vår.

Men nu till min fråga, när tycker Ni att den optimala plöjningstid punkten är ? Motivera gärna Era tankar. Och vad tycker Ni om eventuella begränsningar i höstplöjningen?

Kå(o)lbonde is da shit.

Jag har åter försummat ett par skogsdagar med att delta i olika möten. Igår stod skogsvårdsföreningens fullmäktigemöte på programmet och i dag ÖSP´s förbundsmöte.

Gårdagens fullmäktigemöte föregicks så här inför riksdagsvalet av ett par timmars valdebatt med skogligt tema och visst höll kandidaterna en välvillig inställning till skogen om än åsikterna om hur den bäst sköts skilde sig lite. Med tanke på publiken som till stor del bestod av skogsfullmäktigemedlemmar så hade säkert de olika partiernas kandidater handplockats för att passa in i miljön. Därför undveks också de största meningsskiljaktigheterna. Så långt om partipolitik i detta forum men en uppmaning om att gå och rösta är säkert på sin plats och det kan löna sig, åtminstone visar utgången på fusionsfunderingarna här i trakten att så är fallet. Bra så.

Valdebatt med skogligt tema.

Före skogsfullmäktigemötet hann jag köra ut lite av det som jag högg under söndagen. Vintern gjorde efter några dagars varmt vårväder ett återfall med nordan och snöbyar och stormvindarna gynnade inte fällning av träd så jag var glad över att jag tog en maratondag i skogen på söndag som ledde till att jag hade tre lass att köra ut. Egentligen borde man nu då skogsföret håller på att rinna ut koncentrera sig på de återstående vindfallen efter Alfrida-stormen men det är svårt att låta bli att ta bort lite kvistvargar och urgallringsmogna träd i bestånden då man ändå kör förbi under insamlandet av det stormfällda.

Fortfarande finns vindfällen att tas omhand……
….men det är nog roligare att gallra och själv fälla träden i dylika bestånd.

Idag stod så ÖSP´s förbundsmöte på agendan, egentligen skulle jag inte haft tid att delta men det är alltid intressanta diskussioner och anföranden på programmet så jag for ändå om än lite försenat då jag först hade att instruera hemfolket om dagens göromål. Frugan är fortfarande sjukskriven så jag vill inte belasta henne med de praktiska bekymren nu då ytterligare en tumör på hjärnan har upptäckts. Det är också en orsak till att det varit lite tyst härifrån den sista tiden.

Ett av de intressanta anförandena hölls av Michaela Ramm-Schmidt från Baltic sea action group om Carbon action programmet och om hur bönderna kan stå för lösningen visavi kolbindningen i klimatförändringsfrågan. Oberoende av vad man anser om klimatfunderingarna så är kolbindning i form av högre humushalt i jorden inte att förakta då det ger grödorna bättre tålighet mot varierande väderförhållanden. Och dylika har vi ju fått erfara de senaste åren. Jag har under vintern också tänkt i lite motsvarande banor så jag kommer säkert att återkomma till saken då tankarna klarnat lite. Kolets kretslopp är bekant men hur man kan påverka de olika skedena i kretsloppet tåls säkert funderas på lite mera.

Beaktansvärda synpunkter.

Kolbonde ville man påstå att var ett nytt begrepp men jag menade ändå att kålbonde har jag redan varit i flera decennier. Kanske blir man ännu både kol- och kålbonde? Vi får se vad framtiden för med sig.

Eko vs konventionellt.

Charlotta hade ett väldigt intressant inlägg i höstas angående ekologiskt. Tyvärr hade jag just då väldigt bråttom med skörden så jag hade inte tid att delta med mina funderingar och frågor. Tråden har kanske tappats lite så jag väljer att göra ett nytt inlägg med mina funderingar.

Jag får också ibland frågan varför jag inte odlar ekologiskt och det har jag också ibland frågat mig själv och jag har till och med prövat på ekologisk grönsaksodling, eller “naturenlig odling” som det kallades då, i samband med den förra “gröna vågen” i slutet av -80-talet. Jag har även praktiska erfarenheter av biodynamisk odling från tiden på trädgårdsskolan där vi prövade på olika odlingsmetoder för att ge eleverna så bred bas som möjligt.

Så joo jag vet att det skulle gå och att jag förmodligen skulle klara av att odla ekologiskt även om det är lite svårare på en gård utan husdjur. Natur- eller ekogodkänd gödsel finns att fås så det är inget större problem men avsaknaden av husdjur gör det lite svårare att få vettig avsättning för vallen. Största problemet ser jag i arealbehovet, nu kör jag med en 4-5-årig växtföljd i grönsaksodlingen som omfattar 12ha men i och med att ekoskörden är 40-70% lägre (lite beroende på odlingsväxt) så borde jag åtminstone dubblera odlingsarealen för att få tillräckliga mängder att skörda och sälja. Och med ekoodling av grönsaker borde man säkert utöka växtföljden med 2-3 år för att klara ogräs, insekter och växtsjukdomar samt hålla jordens bördighet i skick. Det betyder att jag borde ha 150-200ha åker lämplig för grönsaksodling att röra mig på. Det säger sig självt att dylika arealer inte går att få tag på inom vettigt avstånd.

Som jag nämnde i inledningen så frågas det ibland efter ekologiska produkter, mest då i  samband med REKO-utdelningarna och vid marknadsförsäljningstillfällen så visst borde man få en del av varorna att gå åt till ett högre pris som också är nödvändigt för att kompensera skördebortfall och merarbete med bland annat ogräsbekämpning. Av erfarenhet från andra odlare vet jag att jag ändå skulle bli tvungen att sälja en hel del till “konventionellt pris” och då blir det ju lite som med “Valiobluffen” som man i Sverige ondgjort sig åt.

När jag undrar varför det frågas efter ekogrönsaker så får jag ofta kommentarer som att de är giftfria och smakar bättre samt är bättre för miljön.

Vad gäller giftfriheten så hävdar jag att också mina konventionellt odlade grönsaker är giftfria. Jag följer godkända karenstider och bekämpar först då det verkligen är nödvändigt, dessutom brukar jag i första hand använda mig av de preparat som är godkända inom den ekologiska odlingen. Prover som tagits och analyserats har alltid resulterat i att spår av bekämpningsmedel inte har kunnat noteras. I utlandet förekommer det också att ekoodlingarna gödslas med slam från reningsverken och det är inte enbart gödsel som ingår där. Jag tror dock att det inte brukas här i Finland numera. Nåå, konstgödselns totalinnehåll finns inte heller deklarerat på säckarna så det kan finnas ett som annat där med.

Smaken då? Jaa den är ju delad som baken och det sägs ju att dagens ungdom föredrar artificiella smaker framom de naturliga så där är det svårt. Hur som så noterade jag då när jag höll en del av arealen som “naturenlig odling” att många kunder som föredrog de naturenligt odlade och efter att de tagit slut prövade på våra konventionellt odlade ofta utbrast att “de konventionellt odlade var ju goda de också”. Vilket ofta ledde till att följande säsong köpte dom av de konventionella grönsakerna. Själv tyckte jag att dom konventionellt odlade smakade bättre för det är så mycket lättare att få god smak i en produkt som gödslas enligt vad växten behöver. Till saken hör att jag också medvetet satsar på välsmakande sorter framom de som ger högsta möjliga skörd. På trädgårdsskolan där vi odlade enligt flera odlingsmetoder gjorde vi också en hel del blindtester för att se om det fanns någon skillnad men inget signifikant resultat fick vi där heller.

Miljöfrågorna har ju diskuterats flitigt på senare tid och inte är det där heller entydigt att ekoodlingen skulle vara något bättre alternativ. Stallgödseln är svår att tillföra då när den bäst behövs och växer inte grödorna optimalt så tas inte heller gödseln upp utan läcker ut i vattendragen precis som vilken annan gödsel som helst. Om det nu läcker så mycket gödsel överhuvudtaget? Det verkar komma nya undersökningar som visar att övergödningen av vattendragen inte entydigt är jordbrukets fel.

Sen är det det här med certifieringen, för att få kalla en produkt för Eko eller Luomu så ska det certifieras och det betyder en hel del extra papper och dokument att fylla i och pappersarbete är inte produktivt arbete. Dessutom kommer det en hel del kostnader med granskningar och kontroller. Jag har dessutom börjat att alltmer ifrågasätta det här med certifieringar, det har ju uppdagats en hel massa fusk med pappren senast nu i Sverige bland annat. Att man genom att fixa lite papper får ut ett mervärde verkar allt för frestande och det gäller naturligtvis inte enbart ekocertifieringen.

I rubriken satte jag lite provokativt  eko mot konventionellt och så vill det gärna bli i debatten men det behöver ju naturligtvis inte vara så. Så som jag nämnde i “giftfrågan” så använder jag då det går de växtskyddsmedel som utvecklats och godkänts för ekoodling och jag är också mån om jordens bördighet och egna produktionsförmåga, på så vis kan jag också spara kostnader i den konventionella odlingen. Där har jag lärt mig en del genom att studera ekoodlingen. Så egentligen går odlingsmetoderna hand i hand vad gäller en hel del.

Sist och slutligen så är det konsumenten som väljer och  det är viktigt att vi producenter producerar det som efterfrågas. Gör vi inte det så kanske varorna söks från något annat håll och det är nu varken miljövänligt eller nationalekonomiskt förnuftigt.

Det som jag mest ifrågasätter är om det faktiskt lobbas och hjärntvättas för mycket vad gäller ekoodlingens fördelar. Andra tycks också tycka det.

Daggmaskförekomsten brukar ibland räknas som en indikator för bördigheten.... som synes trivs den också bra i konventionellt odlad jord.
Daggmaskförekomsten brukar ibland räknas som en indikator för bördigheten…. som synes trivs den också bra i konventionellt odlad jord.

Äventyrar miljöreglerna matkvaliteten?

Sitter i kylan och läser att fosforbristen i djurfodret äventyrar djurhälsan och drar mig samtidigt till minnes att under hösten rapporterades det att årets spannmål håller låga proteinnivåer. Att fosforvärdena sjunker på grund av hårt reglerad fosfortillförsel har jag själv också noterat vid markkarteringen. Vad gäller proteinet så är bland annat kvävetillförseln avgörande, i år gick det antagligen så att då tillväxten kom sent igång på grund av den kyliga inledningen av växtsäsongen så hade det på våren tillförda kvävet redan förbrukats då det hade behövts som bäst. Många hade kanske inte riktigt koll på det här och för andra så hade den tillåtna mängden redan tillsatts varför ytterligare gödsling inte var möjlig.

Visst ska vi vara miljövänliga i vår odling men då det mer och mer framkommer att det sist och slutligen inte är det finländska jordbruket som är orsaken till de problem som råder i Östersjön så börjar man fundera. För visst är det synd om vi bönder inte kan producera kvalitativa produkter och inte kan utnyttja den skördepotential som finns på grund av allt för snäva miljöbestämmelser?

Skörd av korn i Långmossen 10.9.2015
Skörd av korn i Långmossen 10.9.2015

 

Kinesiska vasaloppet – after ski.

Väl hemkommen har man drabbats av ett flunsaåterfall, jag som trodde att vinterns snorande var över efter tre veckors förkylningen kring lilla-jul. Sen har det varit lite att se över här hemma så det utlovade “after ski” – inlägget har låtit vänta på sig. Tänkte ändå försöka få det undan nu och också sätta med det utlovade bildmaterialet så att jag kan återgå till mer vardagliga blogginlägg. Intrycken från resan är ändå många och kommer säkert att snurra på en tid men jag lovar att försöka bespara er från ytterligare semesterminnen.

After ski.

Och vilket “after ski” sen….. normalt under våra skidresor brukar det efter loppet badas bastu och bli en bit mat med lite dryck för att återställa vätskebalansen och i bästa fall också kaffe med bakelse men årets efterspel slår nog alla tidigare “efterloppet” upplevelser. Vi blev nämligen liksom alla andra deltagare bjudna på en bankett som inte saknade motstycke åtminstone vad gäller programmet. Då jag häromkvällen råkade titta på den inhemska idrottsgalan i tv:n kunde jag konstatera att den i jämförelsen var något blek, visserligen är stämningen på plats något annorlunda men ändå. Kineserna kan verkligen det här med musik- och dansframträdanden och inte var trakteringen vad gällde mat och dryck illa den heller även om det ibland var lite svårt att veta riktigt vad man åt 🙂

Jag har svårt att i text beskriva stämningen på banketten men kanske en skakig videosnutt kan ge lite bild av det hela.

Det är ju inte riktigt tänkt att det ska se ut så här men utan hjälp kommer jag inte längre, mannen i röd halsduk som syns i slutdelen av videon är annars en tiofaldig orienteringsvärldsmästare från Sverige.

VasaloppetChina i bilder.

Genast vid ankomsten till hotellet intervjuades "skidåkaren" av kinesiska televisionen :) (Foto Fredrik Grannas)
Genast vid ankomsten till hotellet utfrågades “skidåkaren” om förväntningarna inför loppet av kinesiska televisionen 🙂 (Foto Fredrik Grannas)

Startpaketets innehåll.
Startpaketets innehåll.

Spåret korsade nationalparken som planterats av japanska krigsfångar.
Spåret korsade nationalparken som planterats av japanska krigsfångar.

Utanför startområdet.
Utanför startområdet.

Snöskulpturerna finslipas.
Snöskulpturerna finslipas.

Här igenom snötempelstaden gick varvningsspåret.
Här igenom snötempelstaden gick varvningsspåret.

Det efterlängtade målskynket.
Det efterlängtade målskynket.

Mera skulpturer.
Mera skulpturer.

Invigningsceremonin framför makalös scendekoration.
Invigningsceremonin hölls framför en makalös scendekoration.

"Gustav Vasa" hade också rest till Kina.
“Gustav Vasa” hade också rest till Kina.

Tionde stämpeln i Worldloppetpasset, medaljen och bankettinbjudan är väl de mest konkreta bevisen på ett genomfört lopp. Men det är mycket annat som kommer att förknippas med dessa både före, under och efter själva loppet.
Tionde stämpeln i Worldloppetpasset, medaljen och bankettinbjudan är väl de mest konkreta bevisen på ett genomfört lopp. Men det är mycket annat som kommer att förknippas med dessa både före, under och efter själva loppet.

Sist och slutligen känner vi oss alla som vinnare. Här har hela österbottniska gruppen äntrat scen.
Sist och slutligen känner vi oss alla som vinnare. Här har hela österbottniska gruppen äntrat scen.

 

Kina i övrigt då?

När man nu åker så pass långt som till Kina så måste man väl se lite annat än ett skidspår också? Så därför valde jag liksom de andra i gruppen att förlänga vistelsen med ett tre dagars “turistprogram” för att se de “stora” turistmålen som det pratas om.

Bondbloggaren bestiger muren.
Bondbloggaren bestiger muren.

Efter att ha gått igenom "den förbjudna stadens" alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand.
Efter att ha gått igenom “den förbjudna stadens” alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand.

Kommer man från en liten by i Finland märker man snart att allt som är stort inte är vackert alla gånger, stora befolkningscentra och livlig trafik medför vissa olägenheter. Här har nog miljönissarna annat att fundera över än att varje torp på landsbygden skall anslutas till det kommunala avloppsnätet.

Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen och lukten gav en förnimmelse av den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort.
Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen, sikten var bara några hundra meter och lukten gav en förnimmelse om den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort.

Trafiken var ett kapitel för sig, här hemma förargar sig bilisterna om dom hamnar att köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme.
Trafiken var ett kapitel för sig, där hemma förargar sig bilisterna över att tvingas köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme.

Under en närmare 7 timmars färd med snabbtåget från Changchun till Beijing passerades inte en enda plätt som man kunde kalla för skog. Det mesta var en oändlig slätt med majs- och risfält vilka här och där bröts av städer med febril byggverksamhet och rykande industrier.

Vad jag kunde förstå så hade majskolvarna plockats för hand och nu höll man på med skörd av de torra stjälkarna som buntades och transporterades hem för användande som foder?
Vad jag kunde förstå så hade majskolvarna plockats för hand och nu höll man på med skörd av de torra stjälkarna som buntades och transporterades hem för användande som foder?

Och som om det inte vore tillräckligt med smog från tidigare så spädde man på med att elda förnan efter skörden? Inget större bekymmer över kolbindning och humushalt.
Och som om det inte vore tillräckligt med smog från tidigare så spädde man på med att elda förnan efter skörden? Inget större bekymmer över kolbindning och humushalt.

Isbelagda risodlingsfält.
Isbelagda risodlingsfält.

Några bilar lastade med majs? köar vid fabriksporten. (Foto Fredrik Grannas)
Några bilar lastade med majs? köar vid fabriksporten. (Foto Fredrik Grannas)

Under resan konstaterades också den kinesiska befolkningen vara väldigt slanka, vi antar att största förklaringen ligger i ätandet med pinnar. Antagligen skulle vi nog också magra en del för det tog sin lilla tid att tömma talriken, det skulle ändå inte fallit oss in att försöka få kineserna att äta med kniv och gaffel. Man får ta seden dit man kommer även om köks- och serveringspersonal hade lite roligt åt våran pinnhantering 🙂

Lyckan över att fånga maten med pinnen :)
Lyckan över att fånga maten med pinnen 🙂

Borta bra men hemma bäst……….