Hårda bud om skiten.

 

För en tid sen fick min rara mor ett hotbrev från den stora skitförvaltaren. Ja man kom att dra lite paralleller till historien om Rödluvan och vargen. Brevet sänt av den regionala miljöenheten lät påskina att nu ska mors stora utsläpp som äventyrar miljön kopplas in till det kommunala avloppsnätet, basta! Underlåter hon sig göra det blir det dryga böter.

Ord och inga visor när det är frågan om avloppsvattnet.
Ord och inga visor när det är frågan om avloppsvattnet.

Dylika brev kan ju få vem som helst att inte bara få hicka utan också orsaka sömnlösa nätter. Eftersom mor hör till den ålderskategori som utlovats lättnader hade vi nog inte väntat så hårda bud. Att med liten pension finansiera dylika investeringar och därtill få nya grund- och förbrukningsavgifter är inte vidare tilltalande.

Miljöpåverkan.

Miljön vill vi värna om det är helt klart och det vill jag påstå att vi också har gjort, mor har till och med ett diplom på väggen som erkänsla för att ha hållit rent och snyggt runt knutarna. Och det är klart att en anslutning till det kommunala avloppsnätet skulle spara en del bekymmer och omkostnader med tömning av slambrunnarna. Den årliga tömningen som har gått löst på en ca 70€ är ändå en liten kostnad jämfört med de anslutnings-, grund- och förbrukningsavgifter som följer med en anslutning. Sen ställer vi oss också frågan om en anslutning i långa loppet faktiskt innebär mindre miljöbelastning. Speciellt som nu i mors fall där vattenförbrukningen rör sig om ca 50m³ vatten per år vilket också inkluderar vattning i trädgården och biltvätt där vattnet sugs upp i jorden utan att rinna ut i ån. Ån ligger dessutom närmare 500 meter från huset och den lilla vattenmängd som hushållet släpper ut rinner i ett dike som oftast är torrt så det verkar som om gräsväxten i diket suger upp det mesta av det som släpps ut. 50m³ är på årsnivå ganska obetydligt, det motsvarar lite på 5 liter per timme. Försök att tömma ett halvt ämbar vatten per timme på marken och se hur stora flöden det orsakar. Jag är inte så säker på att pumpa och rena och avskilja näringsämnena till ett näringskoncentrerat slam som sen sprids på vägrenar och grönområden varifrån det sen urlakas till vattendragen är ett dugg miljövänligare.

Dessutom misstänker jag att de gånger reningen inte fungerar så har naturen svårare att ta hand om avloppsvattnet innan det når vattendragen då slaskvattnet i stora mängder koncentrerats till en punkt i stället för flera små. Så verkar fallet vara i de med våra skattemedel stödda reningsverk som byggts i österled. Man får hoppas att situationen är bättre i våra egna reningsverk. Men nog är det så att det är flera som drar sitt strå till stacken eller i det här fallet skit i östersjön än bönderna även om de sistnämnda fått ta emot en massa skit i debatten.

Här ute på glesbygden innebär också grävandet och slaskrörsläggningen en icke obetydlig miljöpåverkan. När röret drogs förbi mors hus arbetade 4-5 maskiner i flera veckors tid enbart på hennes tomt i och med att det fordrades en hel del sprängningsarbete. Samtidigt som slaskröret grävdes rörlades också en del av diket som kryssar fram emellan husen för att i framtiden eliminera dikesunderhållet. Rörläggningen av diket är vi väldigt tacksamma för då underhåll och skötsel av dikesslänterna i den erosionsbenägna backleran varit krävande. Rörläggningen hade nog förr eller senare blivit nödvändig så där slogs faktiskt 2 flugor i en smäll. Men utan att vara expert på området så innebar nog enbart avgaserna från maskinerna en större miljöpåverkan än några kubikmeter avloppsvatten.

Före slaskrörsgrävningen som påbörjades 26.9.2012.
Före slaskrörsgrävningen som påbörjades 26.9.2012.
Arbetet löpte någorlunda ännu den 3.10. 2012 i solsken och torra förhållanden.
Arbetet löpte någorlunda ännu den 3.10. 2012 i solsken och torra förhållanden.
5.10.2012. Grävmaskinerna vilar efter det stora regnet föregående dag.
5.10.2012. Grävmaskinerna vilar efter det stora regnet föregående dag.
20.10.2012. Nästa stopp i arbetet då berget kom emot.
20.10.2012. Nästa stopp i arbetet då berget kom emot. Sprängmattorna på plats i väntan på bergsborraren.
10.1.2013. Grävningsarbetet återupptas.
10.1.2013. Grävningsarbetet återupptas.
14.1.2013. Mera berg.
14.1.2013. Mera berg.

 

 ……och sprängning, sett från köksfönstret. Det var nog lite spännande att se om huset som står på samma berg skulle hållas ihop. Relativt bra gick det, endast ett par kakelplattor i tvättstugan sprack.

22.1.2013.De sista rören på plats och de frusna jordklumparna fyller diket. Återstår lite finlir men det får anstå tills jorden tinat och satt sig.
22.1.2013.De sista rören på plats och de frusna jordklumparna fyller diket. Återstår lite finlir men det får anstå tills jorden tinat och satt sig.

 

Som synes är det inte helt problemfritt att dra slaskrör i glesbygden och det blir garanterat inte billigt heller. Antagligen är det därför som nu kommunerna börjar ta till hårdhandskarna för att få folk att ansluta sig så att investeringarna börjar ge avkastning.

Hela den här slaskcirkusen och avloppsvattenlagen luktar nog en hel del lobbning från företag inom reningsverksmarknaden och miljönissar och politiker som tappat bondförståndet har inte förstått bättre än att haka på. Nu lär lagen ska ses över igen vi får se vart det bär.

Vad gäller rara mors fall har nu tjänstemännen på miljöenheten bekantat sig med situationen på plats och det lät som om anstånd kan beviljas eftersom det rörde sig om så små vattenmängder. Beslut har ännu inte getts men vi hoppas att förnuftet medger en anslutning då när den ekonomiska situationen det tillåter.

 

Ändå bonden själv då?

Ja jag bor så långt ifrån det kommunala ledningsnätet att här erbjuds inte ens en möjlighet till anslutning utan en egen reningsanläggning måste byggas eller egentligen 2 reningsverk för jag har WC både i bostaden och WC för de anställda i packhallen. I och med att vi tvättar rotfrukter och bevattnar grönsaksplantorna i växthuset så är vår förbrukning av en helt annan kaliber än i fallet som beskrevs ovan.  I medeltal har det gått åt mellan 800 och 900m³ per år de senaste åren. Hur mycket av det som går via slambrunnarna har jag ingen riktig koll på, en stor del går åt till bevattning i växthuset, vid besprutningsarbeten, maskintvätt m.m. Men låt oss säga att lite över hälften eller en 500m³ går via slambrunnarna. Dygns och säsongsvariationerna är relativt stora, varierar uppskattningsvis mellan 0,1m³ och 10m³ per dygn. Ett är klart att en infiltreringsanläggning kommer inte på fråga i leran på plattlandet. Jag har också bekantat mig med  biologisk-kemiska anläggningar men fick på förfrågan till svar att de inte fungerar i mitt fall då det är alltför lite skit i mitt avloppsvatten för att den biologiska processen skall fungera. De stora mängderna kallt vatten var inte heller bra för processen. Så vad göra då? En separering av avloppen från de olika källorna är en möjlig åtgärd men inte helt enkel i praktiken.

Under ett studiebesök i Holland tog jag del av hur de löst reningen i ett motsvarande fall. Nåå, motsvarande och motsvarande? Proportionerna på anläggningen var ju en helt annan förstås, här kördes hela långtradare med produkter genom packeriet medan det i mitt fall rör sig om en kubikmeterslåda åt gången. Jag förundrades samtidigt över att biltrafiken godkändes i samma utrymmen som produkterna packades? Men åter till tvättvattnet som här leddes till 4 (eller var det 5) långsmala bassänger bakom hallen där de fasta partiklarna sedimenterades. Vattnet rann turvis över från bassäng till bassäng för att från sista bassängen åter användas i tvättprocessen. Det såg lite gemytligt ut med simmande ankor i bassängerna men ägaren hävdade att solljuset renade vattnet tillräckligt för att återanvändas. Ingen som oroades över eventuell salmonella här inte. Ja och sedimenteringsslammet i bassängerna grävdes upp i augusti och spreds på åkrarna i närheten!

Kanske vore det på sin plats att tjänstemännen bekantade sig med hur hanteringen ordnats utomlands? Det är ändå med dessa vi ska mäta oss på en allt mer internationell marknad!

Även om jag värnar om miljön så ser jag mig nödd och tvungen att se tiden an vad gäller eventuell revidering av lagen och nya lösningar på hanteringen. Jag bor ju långt från vattendragen så min miljöpåverkan är nog sist och slutligen väldigt liten. Tycker egentligen att reningsåtgärderna kunde vara behovsanpassade så att de åtgärdas där problemen finns istället för att dra alla över en kam och påtvinga dyra anläggningar som sist och slutligen inte medför några förbättringar.

Slutdansat

Visst hade jag på känn att jag skulle “få äta upp” de goda förhållandena som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Några regn och några köldperioder under oktober förstörde förutsättningarna för ett lätt skördearbete. Så vi har liksom tidigare höstar nött på bäst vi orkat och nu är det bara lite purjo, brysselkål, grönkål och kålrötter kvar att skörda.

Solfå-åkern har tömts på grönsaker efter att sista purjon därstedes skördades igår
Solfå-åkern har tömts på grönsaker efter att sista purjon därstedes skördades igår.

 

Frustrerad.

Jag har ju varit lite frånvarande här på bloggen en tid på grund av brått med skörden och jag har inte riktigt varit på humör heller. Precis som Kalle beskrev i sitt “Läidon” -inlägg så har jag också tagit illa vid mig av de rubriker som beskyllt oss bönder som miljöbovar. De rubriker som publicerats här nere till höger på bloggen har ju inte varit muntra precis och av responsen på Kalles inlägg så verkar många vara av samma åsikt.

Jag var också tidigare i samband med “fredagsklubben” in på miljöfrågorna och visst skönjer man en viss frustration i rösten i diskussion. Det som retar mig mest är att allt som inte är mätbara utsläpp anses komma från jordbruket och det görs en massa utredningar som anses bevisa saken. Visst deltar vi i miljöpåverkan, det försöker jag inte förneka till men det verkar som en hel del utsläpp som inte är av oss förorsakade läggs oss till last. Som bonde gör man en hel del miljönoteringar, vi rör ju oss ute i naturen en hel del, tyvärr blir det inga fina doktorsavhandlingar av våra noteringar och därför tas de inte heller på allvar.

Därför blev jag glad över att producentförbundets verksamhetsledare nu låtit analyser de fyllnadsmassor som bretts ut längs den nya vägsträckningen norr om Vasa. Proverna innehöll 68mg/l fosfor och det i jord som sprids i diken och slänter på väldränerad väl genomsläpplig mark, Gräset som etablerar sig på slänterna slås årligen men växtligheten lämnar kvar och förmultnar så småningom och med tiden letar sig nog obönhörligen fosforn ut till havs och in i jordbrukets utsläppssiffror.

Det här med jordprov blev nästan personligt i och med att min bild kom till användning i nyheten om hemliga jordprov. Så värst hemliga är nu inte mina markanalyser så jag kan gott avslöja att mitt fosforvärde på åkern där bilden togs är 7,9 mg/l jord. Alltså nästan endast en tiondel av det som sprids i dikena längs vägbygget. På min åker skördades året innan bilden togs 50 ton morot /ha och enligt de uppgifter jag har bortför en dylik skörd ca 16kg fosfor. Att jämföras med gräset som inte tas tillvara längs vägarna. Tillåt mig undra varifrån det “läcker” mera.

Sen har jag inte heller förstått mig på det här med avloppshysterin med att dra rör runtomkring på glesbygden för att samla upp folks avlopp. Varför samla ihop allt till en enda röra och sedan därifrån försöka rena ut värde delarna. Nu blandas ju ur näringsperspektiv värdefull avföring med en massa kemikalier, hormoner och mediciner. Vore det inte bättre med källsortering så att det som passar att återföras till näringskretsloppet kan låta sig göras?

 

Man kan se arg ut för mindre :)
Man kan se arg ut för mindre 🙂

Sprutförarkurs.

“Satt av en dag” för att uppfylla miljöersättningskraven här i veckan tillsammans med lite på 100 yrkesbröder och vad jag räknade till också 4 yrkessystrar. Av könsfördelningen på kurstillfället i fråga drar man slutsatsen att det här med växtskydd verkar vara ett “karajobb”. Jag överraskades av det stora intresset för kursen men eftersom detta torde vara sista chansen att uppfylla kraven enligt “gamla” regler så kanske någon tog tillfället i akt och gick kursen nu. Intyget är giltigt i 5 år för jordbrukare anslutna till miljöersättningsprogrammet även om systemet ändras till nästa programperiod. Nytt är nu att framledes skall även andra yrkesanvändare av växtskyddsmedel avlägga examen.

Jag har tidigare avlagt specialexamen för användare av växtskyddsmedel som är giltig i 10 år men enligt miljöersättningskraven måste man gå kurs vart 5:e år så därför blev det nu också aktuellt för min del. Uttrycket i inledningen kom sig av att något nytt egentligen inte kom upp på kursen, den är lite allmänt hållen och för oss trädgårdsodlare finns det inte mycket att ta till sig. Till all lycka så höll föreläsarna, pojkarna från lantbrukssällskapet, ångan och humöret uppe så tiden blev inte alltför lång. Sen är det ju alltid trevligt att träffa lite bekanta också och utbyta lite funderingar över aktuellt inför odlingssäsongen samt väder och vind.

50 euro blir det att punga ut med för kursen och intyget så en nätt förtjänst blir det för kurshållarna i alla fall 🙂

Att damma av kunskaperna inför säsongen är alltid bra, repetition är ju all inlärnings moder sägs det :)
Att damma av kunskaperna inför säsongen är alltid bra, repetition är ju all inlärnings moder sägs det 🙂

Grundvattenrör.

Fick en fråga om grundvattenrören som jag skrev om i mitt förra inlägg vårbruket inlett. Grundvattenrören använder jag för att följa med grundvattennivån i marken och en del av rören är placerade så att jag kan låta dem stå kvar över vintern medan en  del tas upp vid höstplöjningen och sätts ut igen efter vårsådden. Rören är slitsade så att vattennivån i röret är densamma som grundvattennivån som på så vis lätt kan avläsas av den flytande “visaren”. När den röda markeringen börjar synas (som det nu gör på bilden) så är nivån för hög för växtligheten och spjällen i brunnarna bör öppnas. Jag brukar med flit och vilja hålla ganska hög nivå tills en eller två veckor före vårbruket för att sen snabbt under en kort tid sänka nivån. Jag tycker mig ha fått en snabbare uppvärmning av jorden på så vis, antagligen skapar den snabbt sjunkande vattennivån ett undertryck i jorden som utfylls av varm luft från jordytan under soliga varma dagar.

Grundvattenröret i sparrisåkern.

En stor del av mina åkrar är så kallade alunjordar eller sura sulfatjordar som om de syresätts alltför djupt utsöndrar försurande ämnen till vattendragen. Därför har jag byggt de flesta av mina dräneringssytem så att jag kan reglera vattennivån så att onödig syresättning undviks och genom att hålla en högre grundvattennivå förbättras ju också växternas vattenförsörjning.

Här på orten genomförs för tillfället ett undersökningsprojekt kallat Catermass vars syfte är att ge mera information om hur man bäst handhar den reglerbara dräneringen och vilka positiva effekter på vattenkvaliteten i vattendragen det ger.

Är det något ni undrar över är det bara att kommentera så försöker jag förklara det närmare 🙂