reparationer – Bondbloggen

Sommaren och torkan slut

Nog började det regna då hösten kom. Svalare blev det också även om första frosten kom så sent som i oktober. Ibland har det varit frost i augusti. Jag har haft värmen avstängd ända tills nu. Torkan tog slut med förra veckans regn som gav nästan 60 mm på ett par dagar. Jorden är ännu stenhård men yta mjukades upp så att man inte ville köra med traktor i onödan. Först i går vågade vi oss ut på åkrarna för att köra bort buskar.

För övrigt avskyr jag den eländiga veckonumreringen som stoppas in överallt. Man måste då söka fram en kalender för att ta reda på när vecka 35 var. Det blir ju bara besvärligare. Veckonumrering borde förbjudas i lag !

Här är vi annars ganska okunniga om tidens gång och man vet aldrig om det är fredag eller lördag eller söndag. Jag måste ha telefonen att pipa då jag skall göra nånting. Det enda vi håller reda på grundligt är vädret som jag ser på flera gånger per dag. Och så följer jag med elpriset så jag kan reglera bruket till de billigare timmarna. Klockan tre får man morgondagens priser och det passar bra att dricka kaffe två-tretiden och fundera på vad man ska göra nästa dag.

Tröskandet gick lätt för det fanns inte mycket att tröska. Jag är riktigt sur på vädret – inte för att det var en kruttorr försommar så ingenting grodde utan för att det började regna i juli. För då kom ogräset … Det var riktigt illa för det fanns inget vete som kunde konkurrera och sprutandet var förbi för länge sedan. Det hade varit bättre med en kruttorr sommar ända fram till september. Nu körde jag över åkrar med mera ogräs än vete. Det hade kanske varit lika så bra att hacka alltihop (vilket en del också gjorde här).

Ogräset som grodde först i juli tog överhanden

De styva lerjordarna var förstås de värsta – på mulljordarna kom det litet skörd trots allt. Intressant nog har vi mycket höstsäd nu i höst för den klarar ju försommartorkan bättre eftersom den har rötter sedan hösten. Nu får vi se om det blir en hyfsad vinter eller om isbrännan tar livet av brodden på våra platta marker. Det är bäst att glömma eländet i år och tänka på nästa år i stället.

Jag sådde litet höstvete även om våra platta åkrar med svackor inte är så lämpliga. Det var så bra väder att sådden var helt oproblematisk. Jag körde över åkern med tallriksharven och försökte skopa bort den värsta svackan men det gick inte så bra för jorden var hård också på mullåkrarna. Mitten på september är enligt gammal visdom ganska sent för höstsäd men jag såg i Land en varning för att så för tidigt. Vädret har blivit så annorlunda att september börjar vara bättre för höstsäd. Allt beror förstås på hur vädret ser ut fram till årsskiftet. Ibland har det varit varmare på julaftonsdagen än på Johanni men i fjol kom vintern redan i november. Nå, brodden har kommit upp och tiodygnsprognosen lovar ganska varmt väder.

I år är glyfosatsprutandet viktigare än någonsin eftersom junisprutandet misslyckades fullständigt. Det fanns nästan inget ogräs förrän det exploderade i juli då regnet kom. Så det fanns en matta med ogräs i september. Det ser ut som att glyfosatet fungerat bra i år men så var det också bra förhållanden då jag sprutade. I alla fall kan det bli nödvändigt med en besprutning nästa vår före sådd. I våras sprutade jag glyfosat på en åker dels före sådd, dels efter och skillnaden var märkbar. Den del som sprutades före sådd var betydligt bättre även om det inte var många dagars skillnad.

Nu är vår GPS med RTK i bra skick men så är det problem med programmen. Jag säger nog upp prenumerationen på Agribus eftersom den inte klarar av RTK alls. Firmorna försöker få en att köpa deras egna attiraljer medan jag kör med ArduSimple (från Andorra). Visst kan man köra med Agribus Professional men det kostar mera per år än själva GPS-mottagaren. Det borde vara ett öppet system utan någon “moln”lagring (som kan liknas vid en giljotin – man kan hoppas att inget händer medan man sticker huvudet under bilan).

De flesta programmen fungerar bra då man kör rakt fram på en fyrkantig åker men på våra oregelbundna figurer så blir programmet vansinnigt vid varje sväng. Förstås kunde jag skriva ett eget program men det tar massor med tid och tid har jag inte för mycket av. Jag får köra litet dubbelt med glyfosatet tills jag hittar på en bättre lösning. Och GPS hjälper så man ser att man ungefär är på rätt ställe. Sprutspår vid sådden är i alla fall nödvändiga. Och så vet man inte vad en del skurkar hittar på med GPS-satelliterna. Bäst att inte bli alltför beroende av elektroniken.

Sprutandet gick inte helt utan krångel – nånting måste alltid gå sönder. I år var det ena framhjulet på MF165 som helt plötsligt blev platt. Det blev både ny ytterring och innerring för ytterringen hade sprickor som slet hål på innerringen. Till all tur så fick jag det snabbt lagat på Däck Lindfors i Hardom. Ett framhjul är ju betydligt lättare att plocka bort än de stora traktorbakhjulen. De större bakhjulen går inte mera in i Ducaton utan dem måste vi köra med släpvagnen (som tröskans hjul).

Det speciella för i år är att det kom hundratals tranor – det har jag aldrig sett förut. De slog sej ned på grannens åker och då jag tröskade så makade de sej långsamt undan men annars brydde de sej just inte om tröskan. Gässen brukar flyga upp i stora skockar. Jag vågade inte stanna för att fotografera så bildkvaliteten är genom ett dammigt fönster.

Hundratals tranor stannade i flera dagar – aldrig sett så många förut

Tröskandet gick bra men naturligtvis gick tröskan sönder då vi hade en hektar kvar och det skulle börja regna. Det var fläktremmarna som brast och det var inte första gången. Nu byggde jag om eländet dvs. flyttade generatorn till sin gamla plats där den fanns innan någon installerade kylmaskineriet med kompressor. Det har aldrig fungerat under min tid så det var lika så bra att strunta i det. Jag har dåliga erfarenheter av kylmaskinerier som för det mesta är sönder (eller tomma).

Generatorn flyttad. Kompressorn (ur bruk) syns nedanför

Det går varje höst åt en hel del tid att olja in och ställa undan maskiner. Helst bör man också reparera dem för på våren är det svårt att hinna. Och så borde flispannan sotas och sättas i skick. Flismataren fungerar även om matningen kunde förbättras. Flisen är besvärlig eftersom den inte rasar ned utan lätt bildar valv. Den är lätt men kan ändå vara svår att få loss. Många järn som jag har svetsat på mataraxeln har krökts eller lossnat (varvid de fastnar i skruven ,,,). Nu senast har jag skaffat speciella fjäderstål som ger efter men piskar ned flisen i skruven.

Det nya golvet i tröskhuset är färdigt men vi rev bort de gamla dörrarna som var ganska ruttna. Men förrän de nya dörrarna kan sättas upp måste väggarna i tröskhuset tätas. Som vanligt sätter vi lätt takfilt under ett nytt lager bräder.

Då farsan byggde ladugården 1945 så var det inte bara brist på cement utan virket höll på att ta slut. Byggnaden var 12×30 meter i två våningar. Så de spikade upp riktigt usla bakar som väggar och det märks. Vi behövde inga fönster för de stora springorna släppte in massor med ljus. Då det fanns stora mängder halm på ladugårdsvinden så var det ju bara bra med stora springor så att halmen inte möglade. Men nu var det inte mera så bra då yrsnön lade drivor på golvet.

Den gamla väggen släppte in både ljus och luft

Vi konstaterade snabbt att huset var högt och att en enkel stege inte räckte till. Men från skopan på frontlastarn kunde man spika de nya bräderna också i övre ändan. Väggen är 520 cm hög men till all tur så blev de flesta bräder under 3 meter långa eftersom det fanns flera fönster och dörrar.

Den 80 år gamla väggen tätas med takfilt och ett nytt lager bräder

De nya bräderna sågade jag till 19mm tjocka. De skall ju bara hålla fast takfilten. Från de rötskadade 3 meters bitarna (mest rotbitar) fick jag upp till 14 bräder med bredder mellan 17 och 25 cm. Det blev nästan 3 meter vägg per stock … Ifråga om rötskadan så var det bara ett fåtal bräder som var dåliga mellan 50 och 100 cm. Då det behövdes mest 250cm längder så gick nästan alla att använda.

Så ser de sämsta bräderna ut från stocken ovan

Den nya väggen måste lagas förrän den nya dörrskenan kunde skruvas fast. De gamla skjutdörrarna var ganska tunga att flytta – speciellt om vintern då dörrskenan (ett enkelt flatjärn) var täckt av snö och is. De nya skenorna har kullagrade hängare inne i skenan så de löper lätt också vintertid.

Då regnet började komma närmare så blev det bråttom att få bort alla buskar och alar som växt upp i dikena. Jag drar upp dem med den stora lastaren och så kör vi dem till skogslaggen för att ruttna. Eller så bränner vi dem då leran kring rötterna torkat och fallit av. Just före regnet är ju åkrarna som torrast.

Helst vill jag ha upp alla rötter för sågar man bara av dem så växer de upp mellan en och två meter följande sommar ! Vi sågade av en del stora alar men sedan kom jag på ett sätt att få upp de flesta rötterna. Man vippar alen åt flera håll så att rötterna brister på flera sidor och sedan är det bara att lyfta bort den. Alen som växer ner i diket har ganska korta rötter. Däremot kan det vara värre med buskar på åkerkanten som kan ha tjocka rötter som går flera meter ned i diket. Rekordet var en stor buske som hade över 10 cm tjock huvudrot.

Vad är fel i den här bilden ? Jo, det finns inga buskar och träd i diket …

Förra natten kom det 27 mm regn men blåsten var så hård att det blåste regnet fem meter in i tröskhuset … Jag hade flyttat in verktygen två meter in men de var genomdränkta. Så det behövs dörrar och det håller jag på med som bäst.

Jag hade tänkt skriva för två veckor sedan men då ställde herr Bara till det. Ni vet Jaska Bara som är skyldig till många förseningar här i livet. Jag har byggt för många system. Man tycker det är färdigt då det börjar fungera men sedan kommer underhållet av allting. Nu var det mitt mät- och styrsystem som klappade ihop. Det borde ha uppdaterats för flera år sedan men då man hade annat som det var bråttom med så sköt jag upp hela tiden. Nu måste jag sätta in en ny datamaskin och ett helt nytt system och det tog sin tid. Det är bättre att uppdatera ofta så att inte allting blir föråldrat på en gång.

Torka och stenarbete 2024

Fastän det är blött längre västerut så har vi haft en torr sommar här. Vår styva lera är stenhård. Klövern växer i alla fall som en tok och hade det inte varit för den heltorra försommaren så hade väl vetet blivit hyfsat. Nu grodde hälften först i månadsskiftet juni-juli. Det var så torrt att ogräset också grodde först då så besprutningen blev inte lyckad.

Den här sommaren blev det golvarbete för hela slanten. Speciellt stenarbete eftersom jag sänkte tröskhusgolvet med 15 cm och under det gamla golvet fanns det en massa jordfasta stenar. Ännu i september fanns det arbete med att städa efter golvarbetet.

En massa saker blev ogjorda eftersom jag högg i sten nästan hela sommaren. Vetet fick jag inte iväg på våren eftersom jag hade rivit upp golvet under silona. Inte kunde man köra på det nya golvet heller förrän om en månad. Så jag lappade ihop de maskiner som länge stått på listan över nödvändiga arbeten. Speciellt såmaskinen hade matat ut bigödningen ojämnt. Då jag skruvade upp växellådan så stod det klart varför – ett lager hade sett sina bästa dagar.

Rapiden hade en intressant konstruktion med två hävstänger och så kallade friktionslager som bara rullar åt ett håll men låser åt det andra hållet. Det var inte någon ny teknik för vi hade en likadan konstruktion på vår första flismatare. Men det var inte lätt att hitta ett sådant lager fastän jag hade lagrets nummer. Till sist hittade jag ett i Tyskland. Problemet var att hitta namnet som tydligen var Sperrlager – mycket logiskt bara man kom på det.

Axeln med de svarta excenterhjulen drivs från såddhjulet och det ena klämmer ned en hävstången medan det andra släpper upp den andra hävstången. Spärrlagren på utmatningsaxeln till vänster vrider utmatningen då hävstången går nedåt men släpper då den går uppåt. Lustig konstruktion men den fungerar om bara lagren fungerar. Nu har jag i alla fall tre lager i reserv för man vet aldrig när de slutar tillverka dem.

Vår potatis började i juli vara ganska dålig. Jag brukar äta bara gammal potatis – jag tycker inte om nypotatis – men nu blev det att köpa litet potatis innan våra egna hade växt tillräckligt. Tydligen borde jordkällaren sättas i skick – ingången har rasat ihop.

För att ha potatis nästa år rensade jag potatislandet som man knappt såg för alla tistlar. Den här sommaren har tistlarna och baldersbrån växt alldeles utmärkt. Potatisen hade vi inne på mångfaldsogräsåkern som var en sorglig syn.

Jag fattar inte vad det skall vara för idé med mångfaldsogräset. Eftersom man inte får spruta så är blir det obönhörligen bara tistlar och baldersbrå. Det var sista gången som jag hade dessa tokiga mångfaldsogräsåkrar. Nu kommer det att ta många år innan man får dem odlingsdugliga igen för där finns massor med ogräsfrön. Någonstans i eländet finns några blåklintar och prästkragar också men försommartorkan gjorde att de grodde först i juli medan tistlarna och bladersbrån var frodig redan i juni.

Så här ser en mångfaldsogräsåker ut i verkligheten.

Golvet var ganska stadigt efter ett par veckor men jag måste ännu göra nånting åt kanten på det gamla golvet. En diamantklinga till vinkelslipen klarade av att skära bort den ojämna kanten men du milde moses så det dammade ! Det var nätt och jämnt att jag alls fick komma in i huset för att dricka kaffe emellanåt …

Diamantklinga på vinkelslipen skar bort ojämnheterna

Tyvärr var klingan inte så stor att jag fick bort hela kanten på en gång så jag måste köra tre gånger (ibland fyra) innan det var klart. Inte det trevligaste arbete jag gjort … Men slutresultatet blev ganska bra och kanten slät. Det är viktigt så man inte kör sönder ringarna för de är numera så tunna på sidorna.

Den första augusti hackade jag allt ogräset på mångfaldsogräsåkrarna men då hade ju en hel del redan fröat. Nu behöver man inte mera se på eländet. För säkerhets skull tog jag i alla fall ett foto som visar att bland ogräset fanns en och annan sådd blomma – men inte var det många.

I början på augusti så hade vi pärthyvlantalko som Fornminnesföreningen ordnade. På vintern hade vi kört ut 40 granstockar som hade ganska litet kvistar. Dessa kapade vi till 45 cm kubbar som hyvlades till pärtor. Men stockarna hade torkat för mycket så pärtorna blev inte snygga. Man borde hyvla så tidigt på våren som möjligt. Förr då pärthyveln var vattendriven så måste man helt enkelt hyvla på våren då det kom mycket smältvatten.

Samtidigt så spikade vi nytt pärttak på den gamla bodan från 1700-talet. Enligt gammal sed så satte vi bara ett nytt tak utanpå det gamla. Det hade satts upp på 80-talet och hade börjat läcka.

Vi hade flera hakalistär på vår bodvind som vi använde för att få pärtorna på rätt ställe. Rakskivan med ett par spikar i flyttades bara uppåt ett hack då en rad var färdig. Och så hade vi en gammal låda med riktiga pärtspikar. Det tog en liten vecka att spika upp taket och det var ganska hett i solen men det var trevligt att ha taket färdigt då det kom ett ordentligt regn så det blev döpt. Nog har vi fått regn här också – man alldeles för sent.

Sedan åkte vi väg till Sverige till “arbetsläger nummer 2” för att få fram äppelträden från det höga gräset som var både segt och tjockt. Jag körde tre fulladdade ackur på morgonen och tre på kvällen i trimmern nästan hela veckan innan vi fick bukt med gräset. Det är också viktigt att få bort det långa gräset för att sorkarna inte skall trivas i äppelträdgården.

Däremellan tapetserade vi det lilla rummet på övre våningen där taket varit ruttet och det var hål i väggarna. Snart börjar det se hyfsat ut.

I enlighet med gammal tradition så måste jag ännu såga ned en kvist som höll på att skava på husets tak innan vi for till färjan. Det ledde till att vi höll på att missa avgången – men vi hade en minut på oss innan de stängde incheckningen … Det är sällan som vi lyckas åka iväg i någorlunda god tid. Men jag kunde konstatera att den batteridrivna motorsågen fungerade riktigt bra.

Väl hemma så skulle jag köra ut tröskan och sätta den i verkstaden. Men ena ringen var alldeles grymt flat och alla försök att pumpa upp den misslyckades. Det var bara att skruva loss hjulet och försöka få ut det ur ladan. Det var inte så litet (34″) men med gamla frontlastaren lyckades vi få ut det och upp på släpvagnen. Sedan var det inte så stor sak att få det reparerat – men det blev ny ytterring och ny innerslang.

Så skulle tröskhuset städas och det var fullt av cementdamm efter diamantskivan. Igen var det svårt att slippa in på kaffe. Dessutom var det nya golvet 15 cm lägre än det gamla så jag måste slå ihop ett par lavar för fläktarna.

Kabeln till den stora 22 kW fläkten hade en dålig kontakt så den måste bytas. Men det var lögn att få upp skruvarna som hade rostat fast grundligt. Till sist måste jag kapa kabeln och skruva fast en ny kontakt.

Nu var det dags att tömma torken men först måste jag få bort vetet från lastningssilona. Allt blev försenat på grund av golvarbetena. Men sedan var det ganska trevligt att se att lastbilen kunde backa in på det nya golvet så att till och med hytten rymdes in … Nu får man bara hoppas att det inte kommer nya lastbilar som är högre.

Men då jag tömde torken så såg jag att plasten i taket nu slutgiltigt är för dålig. Inte för att man kan klaga – den var från 1975. Nästa år den 17 juli så kan vi fira 50-årsjubileum för torken. Jag planerade torken som 29-åring och då var det osäkert hur länge den skulle fungera men jag tror man kan vara nöjd.

Det är inte bara plasten som är skröplig – gubben börjar också vara litet dålig. Än går det bara man käkar Burana då ischiasen slår till men en dag är det slut. Tio år till måste jag orka och helst tjugo – men den som lever får se …

Bättre och bättre

Det var jämmer och elände, sjuk rygg och värk överallt då golvet i tröskhuset skulle förnyas. Att slå nytt cementgolv borde inte vara så svårt men jag kom fram till att det måste sänkas med 15 cm. Man kan bara inte sätta in ett nytt golv som är armerat utan att sänka det. Det gamla golvet från 1945 var lätt att riva för då var det brist på cement och det var tunt och svagt men ny betong kräver grymma maskiner att få bort så det måste sänkas så mycket som möjligt med tanke på stora maskiner och lastbilar. Man vill helst inte lyfta en 30 meters ladugård uppåt.

Det gamla golvet låg ganska högt och jag hade fyllt upp med 20 cm grus utanför så det fanns utrymme för en sänkning. Problemet var att det fanns stora stenar under golvet för ladugården var byggd på en stenbacke. Nå, det gick att ta bort de flesta stenarna och kila sönder de stora även om det var ett grymt arbete. Misstaget var att en gammal gubbe började svänga släggan som om han var 40 år yngre. Det gick bra i början men sedan blev det allt svårare att komma upp ur sängen följande morgon och det gick åt en hel del värkpiller.

Det går inte att få in lastbilarna under vetesilorna förrän golvet var klart så det var bara att borra och kila. Den största stenen krävde hundratals hål innan den var tillräckligt låg. Det var inte möjligt att spränga den för den låg under ena ändan på huset. Men efter en månads arbete så kunde vi börja gå uppåt.

Ett lager sand under golvet sattes in för att jämna ut underlaget. Det blev inte tjockt för på sina ställen fanns det kvar rötterna till stenar som jag inte orkade kila ned mer. Men det blev tio centimeter under den nya golvytan så det fick duga. Underlaget var delvis sten och delvis lera men orörd lera är ganska stabil så länge den är torr.

Sedan var det bara att släpa in betongnäten av 6mm järn och sätta lyftare under. I jämförelse med det gamla golvet som inte hade några järn alls och var under 5 cm tjockt så borde det nog bli betydligt starkare. Det gamla golvet har fungerat i 80 år även om det på sista tiden började brytas sönder här och där. Då man sopade det så åkte en del av golvet ut också.

Lyftare håller upp nätet så det kommer betong också under det

Sedan blir det en lucka i fotografierna för ingen hade tid att fotografera då vi bredde ut betongmassan. Det är ett tungt arbete och det är bråttom för då massan börjar stelna så blir det omöjligt att jämna ut den även om den är lös då den kommer ut ut cementbilen.

Efter en tid då man kan gå på betongen så skall den slipas med “helikopter” eller planglättare. Jag undrade först vad en plang-lättare var för nånting tills jag kom på att det är en plan-glättare … Det var en tung maskin som lätt for iväg på egna vägar men vår granne Skoars Mika som är erfaren byggkarl kunde nog styra den.

Slutresultatet blev bra och vattnet rann faktiskt åt rätt håll då jag testade följande dag. Golvet har en lutning på 2 centimeter åt ena sidan där det finns en grund ränna som skall föra vattnet ut ur huset. Golvet är visserligen under tak men på vårarna rinner det lätt in smältvatten då snön kommer ned från taket och blockerar avrinningen. Nu finns det rör ned i en brunn vid täckdiket och med en värmeslinga kan man hålla det öppet så vattnet rinner bort.

Att beställa rätt mängd betong är nästan omöjligt så vi byggde formar för plattor utanför dörrarna. Ganska bra gick det för den ena plattan blev färdig medan den andra blev enbart påbörjad. Men det gick att hämta 1000 kg torrbetong från Österholms i kyrkobyn och så blandade vi till den så den andra plattan blev klar.

Stöd för den gamla sockeln uppe till vänster

Då vi sänkte golvet så blev den gamla sockelns nedre del ovanför golvet på sina ställen. Dessutom var sockeln avbruten här och där så det behövdes stöd i form av en sträng betong. Man kan inte köra alldeles fast i sockeln så stödsträngen borde inte störa.

Färsk betong måste täckas med plast i minst en vecka så den inte torkar för snabbt i sommarhettan. Plasten håller effektivt kvar fukten så man behöver sällan vattna. Viktigast är det på solsidan. Sedan är det bara att vänta en månad så att golvet blir tillräckligt starkt.

Det var en lättnad att få golvet färdigt. Efter ett par nätter så kunde jag komma upp ur sängen på morgonen redan i andra försöket och nu skuttar jag omkring som en kalv på grönbete. Bara nacken börjar ge med sej så jag kan se åt sidan så blir det som om man var 40 år :-). Och så kan jag hitta på nånting lika galet igen. Man lär sej aldrig av erfarenheten fastän kroppen får lida för ett dumt huvud.

I går for jag till Borgå och köpte vaniljwienerbröd och så firade vi golvhasi med kaffe. Riktigt bra gick inte den resan för då jag kom tillbaka så fanns inte vår kaffesort i butiken och jag måste åka tillbaka till Borgå för att få rätt sort. I den här åldern så börjar man vara ganska stel också då det gäller vanor så det är bara en sorts kaffe som går an :-).

Nu behövs inga värkpiller och det känns ungefär som i den gamla revykupletten som Ernst Rolf lanserade 1923. Wikipedia som vet allting berättar att den kom från en engelsk sång och anknyter till franske psykologen Émile Coués metod att med självsuggestion göra sej lycklig – kallas nuförtiden “positivt tänkande”. Det är ju helt emot mitt tänkande för jag är pessimist och en gammal surgubbe som tror allt går åt fanders. Men just nu kan jag inte låta bli att tycka att det går:

Bättre och bättre dag för dag,
Bättre och bättre dag för  dag
Bara glädje hjärtat rymmer
Strunt i sorgerna och alla bekymmer!
Om än ställningen är svag, så sjung med välbehag:
Ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah!
Det blir bättre och bättre dag för dag.

Ernst Rolf är litet före min tid så jag har bara hört BAO (Benny Anderssons orkester och Helen Sjöholm). Se i slutet på klippet.

Så här känns det efter att golvet är klart …

Bara på nån vecka har grödorna växt till och det hade blivit en hyfsad skörd om utsädet hade grott i tid. Det var sprickanveetån som saknades. Potatisen har stuckit upp och även om det är fullt med tistlar så kanske det blir nånting i höst – potatislandet måste fåras.

Logosolsågverket tappade plötsligt effekt och fastän jag mätte både spänningar och strömmar i alla tre faserna med och utan belastning så visade det inga fel. Men motorn bara inte orkade. En ny motor var inte så dyr men det harmar att man inte hittade något direkt fel. Efter ett nappatag med en skruv som var limmad (fan ta Loctite) så fick vi motorn utbytt och nu verkar sågverket gå normalt.

Det är harm att man inte får spruta i mångfaldsogräsåkern före 15 september så man hinner inte så höstsäd där. Men den 1 augusti få man hacka eländet så då skall djungeln av baldersbrån och tistlar bort. Man undrar vad byråkraterna som hittat på det här har i skallen …

Mångfaldsogräsåkern: baldersbrå och tistlar

Men vi skall börja med positivt tänkande så hur galet allt än är så sjunger vi bara att “det blir bättre och bättre dag för dag”. I växthuset växer gurka och tomat och hallon och jordgubbar så vi klarar oss nog.

Och så fick man gå i bastun efter golvarbetet, julikvällen var fin och surmjölken god. Vad kan man mer begära ?

Glada vi till skogen gå

Idag har jag äntligen sluppit ut i skogen. Visserligen bara för att köra upp spår men i alla fall. Allt har varit försenat i år. Vi borde ha haft maskinerna i skick redan i mitten på november men nu fick jag första traktorn i skick först idag. Visst har det varit vintrar som börjat först efter jul men man skall inte förlita sej på det som varit. I år har hela Norden legat i ett köldhål fastän resten av världen haft för varmt.

Brorsan har kört upp vägar och tagit ut kullfallna och torra träd men han har kört med lilla Zetorn som inte har kättingar och då måste man vara mycket försiktig – speciellt som den är bakhjulsdriven. Nu har vi Belarusen i skogsskick så med den vågar man köra litet hur som helst.

I fjol bytte vi bakhjulsnav på Belarus och vi måste ta bort bakhjulen och spänna till bultarna förrän vi satte på kättingarna. Man vill inte tappa bakhjulet i skogen. Det tog litet tid för ena hjulet måste flyttas utåt två centimeter så att kättingarna inte tar emot lastarens fäste. Belarus har ju ställbar spårvidd.

Sedan byggde jag om främre hyttfläkten. Jag har en hel låda med gamla fläktmotorer eftersom det kommit snö in i fläkten. Den har smält och frusit på natten varvid fläktmotorn brunnit nästa dag. Dessutom är den placerad bakom värmeelementet så att man måste skruva bort allt för att komma åt den. Hytten är tillverkad i Finland och annars bra men fläkten har varit eländig.

Nu satte jag in en fläkt utanför värmebatteriet så att jag får bort den med två skruvar. Jag använder en datamaskinsfläkt 120x120mm som var tillräckligt tunn för att passa. Den ger inte så mycket luft men man kan få tag i fläktar med samma mått som ger upp till 200 kubikmeter luft i timmen. Den behöver inte värma upp hela hytten för jag har en värmefläkt i taket som håller bak- och sidorutorna isfria. Annars är det omöjligt att arbeta med lastaren. Om den här fläkten inte räcker till så köper jag en kraftigare. De är mycket billigare än den ursprungliga fläkten – bara en tiondedel av priset. Men det viktigaste är att den går bra att byta ut.

Som vanligt då man reparerar nånting så går nånting annat sönder. Nu var det slangarna till värmebatteriet så jag måste skruva loss det på nytt. Det är förstås på tiden för de gamla slangarna var 40 år gamla. Till all tur hade jag satt in stängare till värmebatterierna då jag installerade värmefläkten i hyttaket så jag behövde inte tappa ur kylarvätskan. Man skall alltid sätta in massor med stängare överallt.

Sedan hade vi ett intressant arbete med framhjulens parallellstag. De är fint konstruerade med spännbara kulleder men så var det problem att få ur en låssprint till muttern på den koniska delen som satt mitt under kylaren. Man kom åt bara med riktigt långa tänger och skruvmejslar. Och då hade man ju ingen makt att bryta ihop sprinten. Det gick åtskilliga timmar och osade svavel men nu är lederna spända. Ena hjulet hade börjat leva sitt eget liv så det var nödvändigt.

Att spänna höger bakbroms var också krångligt. Det går säkert mycket enkelt om man inte har en bred balk till lastarfästet precis mitt i vägen. Men så är det att all tilläggsutrustning ställer till med problem för underhållet. Fast å andra sidan så plockade jag nu bort en massa delar som visat sej vara onödiga och nu hamnar i skrotlådan.

Huvudsaken var att jag nu kom ut i skogen. Föret är ganska bra ännu fastän det varit nån plusgrad. Det skall bli kallare till julen så nu skall vi köra upp en massa spår som sedan fryser och ger goda skogsvägar. Tyvärr hotar prognoserna med en hel del snö så det blir mycket körningar.

Jag tvivlar inte alls på att det snart blir mera reparationer men vi får glädja oss så länge det varar. I morgon bär det av till skogs igen så fort jag burit in ved till julbaket i den stora ugnen. Om jag är snäll så kanske jag får russinkaka till jul ….

Mellan tröskning och skogsarbete II

På våren så undrar man varje år vad man egentligen gjorde på hösten efter tröskningen och före skogsarbetet. Varför fixade man inte det och det och det …

Så nu ska jag försöka skriva upp allt vi gjorde den här hösten. Bråttom har det varit och med nöd och näppe fick man det värsta avklarat före kölden och snön kom – nästan. Men vad har vi gjort ? Inga större byggarbeten har det varit på hösten i år.

Fortsättning II: Byggarbeten och maskinförvaring

I början på oktober började vi bygga maskinskjul vid ladans vägg för förvaring av breda men inte långa maskiner, typ hacken. Taket på det förra såghuset flyttades hit och förlängdes. Djupet blev under två meter men det går att förlänga om det behövs.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8663-900x675.jpg — Maskintak vid ladans vägg

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8675-900x675.jpg — Inga stolpar

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8736-900x675.jpg — Det färdiga maskinlidret (bara ett tak)

Tanken är att placera maskinerna under taket och om de sticker ut så kan man lätt sätta upp takskivor som går utanför det smala taket. Hacken (som syns till höger på bilden) ryms just och just om man skruvar bort stödhjulen. Det är bara att ta bort en skruv och dra ur tappen som håller fast hjulen. Det är klart att det blåser in snö men jag satte en presenning över växellådan och remmarna. Snö är inte så farligt men jag vill inte att den skall stå ute i regnet. Snö innehåller ganska litet vatten och det rostar just inte så länge som det är köldgrader.

Då det var som värst ville jag inte köra i leran och smeten bakom ladan så jag började slå sönder den grop jag satt långt in på natten och slipade (cement) som 16-åring. Vi byggde en kalluftstork på bodvinden och grävde en grop att kippa sädlasset i. Den var gjuten i cement och jag lärde mej slipa cement av min farfar. Man måste slipa cementen med stål medan den är våt och samtidigt strö litet cementpulver på ytan. Då blir den slät och hård. Och ännu 60 år senare var den riktigt fin. Det var ett svettigt arbete att slå sönder cementen med slägga.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8691-900x675.jpg — Vår kippgrop från 1962

Under gropen finns en injektor och fläkten som blåste upp säden kopplades till röret nere till vänster. Säden for upp genom röret till höger på bilden ovan. Men vi har så platt mark att gropen varje år var full av vatten. Då vi skulle tröska så satte vi en krök på det uppkommande röret till höger och blåste bort vattnet. Men i längden så rostade nog plåten i tratten på bottnen bort. År 1975 byggde vi en ny kalluftstork på ladugårdsvinden efter det att vi sålt bort kossorna och den här torken blev flistork. Gropen behövdes inte mer för flisen blåstes direkt från flistuggen in i torken.

Utrymmet har varit lagringsplats för virke men nu behövdes det för Kubotan . Det är också den enda traktor som ryms in under mellantaket – men bara med nöd och näppe. Så länge vi hade Logosol-sågen utanför dörren så var det inte möjligt att använda utrymmet effektivt men nu är den flyttad till ett eget såghus. Ursprungligen var det dyngdal. Den gamla ladugården fanns på ena sidan och stallet på andra sidan fram till 1945 då den nya ladugården byggdes på andra sidan vägen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8696-900x675.jpg — Här syns luckan till injektorn men skaftet har rostat bort

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8698-900x675.jpg — Gropen fylls med sand och cementbitar

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8700-900x675.jpg — Tjälen har lyft yttre kanten 15 cm

En annan orsak till att man inte skall ha gropar i vår lerjord är tjälen som lyfte upp yttre kanten omkring 15 cm – men inre kanten på gropen lyftes inte alls. Det var ett lämpligt arbete att slå sönder cementen med slägga för det blev ganska varmt och jag var riktigt svettig. Man ångrade flera gånger att man inte hörde på famo: “Ni ska int bygg så starkt. He bliir så svåårt ti riiv”. Som 16-åring tänkte man inte alls på att man om 60 år skulle stå med släggan och svettas.

Halva gropen orkade jag slå sönder men andra halvan får vänta på nästa sommar då vi skall slå nytt cementgolv över gropen. Nu fick jag i alla fall in Kubotan och maskinerna. Men som bilden nedan visar så är det inte mycket luft mellan hytten och mellantaket.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8704-900x675.jpg — Kubota i nya garaget

I slutet på oktober började det bli kallt och det blev bråttom att gräva ned kabeln till såghuset så att jag vågade köra snö i vinter. Den hade bara legat på marken under ett provisoriskt skydd av tre bräder. Nu satte jag den in i ett vattenrör av plast som är ganska starkt och grävde ned det omkring 20 cm. Det är tyvärr tillfälligt för vi måste ännu gräva ned ett täckdike eftersom planen utanför ladan blir ganska eländig på hösten då det regnar. Det kommer en hel del vatten från de stora taken kring vinkeln så helst borde ledas bort i ett täckdike.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8711-675x900.jpg — Kabeln i ett rör nedgrävd till såghuset

Jag grävde med gripen på lastare. Man får upp en hel del jord men det sista måste man ta med spade för hand. Vis av erfarenheter från fiberkabelgrävandet så satte jag en gul varningsremsa utanpå röret. Man ser inte det svarta röret i lerjorden som kan vara ganska mörk.

Före frosten måste jag också få ned ett täckdike vid upplagsplatsen för stockarna och annat virke. Där fanns nämligen ett par gropar som stod fulla av vatten på höst och vår och alltså gav upphov till djupa hjulspår så vi körde ut virke. Det grävde jag delvis med lastaren men använde också frontlastaren på stora Zetorn. Den går ganska bra att gräva med då man sätter ned skopan i jorden och lyfter upp framhjulen. För att få täckdiket att rinna tomt så hyvlade jag bottnen på diket så att vattnet rann åt rätt håll ut i vägdiket.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8713-900x675.jpg — Dränering av upplagsplatsen

Och mera fortsättning kommer …

Efter tröskning I

Det här är första delen av ett alltför långt inlägg.

På våren så undrar man varje år vad man egentligen gjorde på hösten efter tröskningen och före skogsarbetet. Varför fixade man inte det och det och det …

I mitten av september var tröskandet klart. Det gick på fem dagar och tröskan var sönder fem gånger. Och efter att allt var tröskat så märkte jag ännu att en skakarhållare hade brustit.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8623-900x675.jpg — Bakre järnet för skakaren hade brustit

Tur att det inte brast tidigare för i motsats till de andra reservdelarna som vi fick genast från vår lokala Rosenlewhandlare så visade det sej vara riktigt svårt att hitta ett sådant järn. Men det behövs ju inte förrän nästa år.

På hösten måste man så fort som möjligt spruta mot kvickrot och balderbrå medan det är varmt och glyfosatet har god effekt. I år var det extra viktigt för vi hade grymma mängder ogräs – mest baldersbrå. På grund av torkan i juni så hade ogräsen inte grott före besprutningen som i år var klar före johanni. Men efter johanni kom det regn och då grodde ogräsen som alltså förblev obesprutade i år.

Oftast försöker jag sätta sprutan på stora Zetorn för MF165 orkar inte lyfta 800 liter utan bara 600 liter (hydraulikpumpen borde bytas). Men i år måste jag sätta den stora Peruginihacken på Zetorn så det blev 165:an i år. Visst går det bra men tar ju litet längre tid.

Det gick åt en massa tid att få GPS:en att fungera för jag hade tappat den tidigare antennen och kört över den så systemet var nytt. Förstås fungerade det inte direkt utan det tog en och annan dag att få igång det. Tyvärr hade också vår RTK-station strukit med i sommarens åskväder som tog kål på en björk invid brorsans hus där elektroniken satt och den var inte reparerad ännu. SÅ går det då man skjuter upp nånting – sedan blir det bråttom och man har inte tid mera. Jag fick köra med dålig vanlig GPS och det gick bra på de öppna åkrarna (se bilden nedan) men nära skogen krånglade det ordentligt. Utan sprutspår hade det inte gått alls – även om ogräset gjorde det svårt att se spåren.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8624-900x675.jpg — GPS lägger sprutbreddarna snyggt – om det är öppet fält

Sedan var det dags att köra över åkrarna med hacken – fast först måste hjulfästena fixas. De var helt söndernötta. Det värsta var att få hjulhållarna fastspända tillräckligt stadigt i fräsen. De var inte precis fyrkantiga …

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8627-900x675.jpg — Hjulens fästen i fräsen

Det gick ännu på något sätt på bilden ovan men då de skulle svängas och andra sidan svarvas ur så blev det riktigt besvärligt. Inte en rak kant … Det gick långsamt för man vågade inte mata så mycket med ursvarvningshuvudet. Till slut lyckades jag i alla fall få ursvarvat för de nya bussningarna. De är av metall medan de gamla var av plast …

Det gick långsamt att köra i den våta klövern (se Det blev höst också 2023) men höstarbetet var klart inom september. Det var tur för i början på oktober kom ett par stora regn på 70 mm sammanlagt och då hade det inte varit läge att köra med hacken mera.

Fortsättning följer …