reparationer – Sida 12

Sluttröskat

Allt är inte tröskat – det finns under en hektar kvar (med dålig växt) men nyss brast huvuddrivaxeln på tröskan så det blir knappast tröskat mer i år. Halva tröskan fungerar (på vänster sida) men andra halvan står stilla (höger sida). Så det går inte så bra …

Tanken är halvfull med vete som i alla fall är ganska torrt ca. 15 %. Men nu måste det sugas ut för drivningen till tankens tömning är på höger sida – den som står stilla.

Nu gäller det att se vad nya (begagnade) tröskor kostar och fundera på om man orkar byta axel eller skall köpa ny tröska till nästa höst. En ny axel är säkert billigare men en 30 år gammal tröska börjar bli ganska sliten överallt. Problemet är när man skall sluta lappa den ?

Vetetröskandet började

Vi har bara vårvete så det har inte varit någon brådska med tröskandet ännu. Men jag vill inte ha hjulspår i åkern eftersom jag tänkte direktså också nästa vår. Det har varit torrt här men det är bäst att inte vänta så länge för det blir nog blötare på hösten. Annars är jag helt av samma åsikt som Kalle att det är bäst att låta den stora lampan sköta om torkandet …

Förra hösten plockade jag slutligen bort det sönderkörda tömningsröret – eftersom vi numera inte har stolpar alls på åkrarna. Det hade hållits ihop med ståltråd och silvertejp och en och annan plåt. Det nya röret svetsade jag fast vid den nedre anslutningen så det var spännande att se om det blev rätt. Och det blev det. Det nya röret är förvånansvärt rakt och passar annars bra men låset måste ännu justeras. Troligen är vi de enda som har en röd tröska med ett gult rör.

Efter att ha gått igenom det elektriska systemet på tröskan så började vi tröska idag. Det är ju en testtröska från Rosenlew som jag köpte 1990 (1985 års modell) och det finns en massa konstruktioner som inte finns på någon annan tröska. Likaså är elschemat i handboken ganska oanvändbart eftersom man installerat både det ena och det andra i testsyfte. Ingenting är dokumenterat. Så jag fick klippa loss buntbanden kring kabelknippena och följa ledningarna. Nu vet jag ungefär hur kopplingarna är gjorda men det var flera dagars arbete.

Orsaken till att jag började se på ledningarna var att det började bli problem. Tröskan är i alla fall över 30 år gammal och kontakterna börjar bli dåliga. Speciellt var det temperaturmätaren och hydrauliken som krånglade. Hydrauliken var helt odokumenterad och byggd som experiment. Kontrollamporna fungerade uselt och det värsta var att de brände säkringarna hela tiden. Nu är de utbytta till LED-lampor (utom laddningslampan som måste vara glödlampa för den ger generatorn en liten startström). Mätarna kopplade jag direkt till ackumulatorn med en skild ledning och ett relä. Dessutom satte jag in en voltmätare så jag kan följa med spänningen på olika punkter. Det finns ju numera temperaturmätare med inbyggd klocka och viltmätare. Man kan välja vilken punkt man mäter spänningen på med en omkopplare. Jag började tröttna på att krypa omkring med ett universalinstrument på tröskan.

Här ser man att spänningen för mätarna är 12,8 V då tröskan inte är igång. Men sätter man på hyttfläkten så sjunker spänningen till ca. 12,5 V och om man dessutom sätter på strålkastarna så går den ned till 12,0 V. Men mäter jag vid lampornas säkring så har spänningen gått ned till 11,0 V om alla lampor är på. Det bästa är att jag kan mäta då tröskan är igång och jag kör normalt. Om jag vill kan jag koppla mätarna till en skild ackumulator som inte alls belastas av andra apparater.

Det verkade alldeles i skick men då vi började tröska så fungerade temperaturmätaren inte alls. Regn var i antågande så det var ingen tid att söka fel utan vi körde tills det började droppa. I morgon har vi god tid att undersöka problemet. Möjligen måste jag byta ut hela temperaturmätaren.

Och vetet ? Jo, det var ganska torrt med ca. 20 % men det var rena missväxten. Och då var det vår vanligtvis bästa åker. I början uppskattade jag att vi i år fick bara en tredjedel av vad vi brukar få men då vi kom närmare mitten så började jag gå mot en fjärdedel eller en femtedel. I svackorna växte det inte ens kvickrot … På sina ställen fanns det kanske ett par tusen kilo per hektar men på alltför stora delar kanske bara 100 kilo per hektar.

Man ser inte stor skillnad mellan det som är tröskat (till vänster) och det som är otröskat (rakt framför tröskan och till höger). Det var de stora regnena i början på juni som dränkte brodden så det fanns inte en chans att skörden skulle bli bra i år.

Nu gäller det att kvickt köra över åkrarna, glömma det här eländiga året och hoppas att nästa år blir bättre.

Tufft veckoslut

Eftersom det här är Bondbloggen så betyder rubriken inte att jag varit och festat utan tvärtom jobbat hårdare än vanligt. Det börjar bli tradition här hos oss att veckoslutet är den brådaste tiden. Då kommer ofta Henrik hem och då skall allt lagas som det behövs flera personer till. Tydligen kommer jag att få jobba hårdast på lördag-söndag hela mitt liv för det började redan då jag gick i skolan och farsan hade sparat arbete åt mej. Då jag kom hem med bussen på lördagen (vi hade halv skollördag på den tiden) så gällde det att kvickt byta till arbetskläder och köra hö åt kossorna innan mjölkningen började klockan fem. Det fortsatte sedan då jag studerade och jobbade i Otnäs.

Nu måste vi bygga om luftluckorna (utsläpp) till den äldre torken på ladugårdsvinden. De var ganska ruttna och sönderbrända av solen och fönstren höll på att ramla ut. Huset var byggt 1945 så det var inte mycket kvar av bräderna på solsidan. Dessutom var det brist på virke då ladugården byggdes och bräderna var minsann inte fullkantade – snarare bakar.

De flesta bondearbeten gillar jag men reparationer av torken är ett undantag. Man får nämligen 40 års samlat damm i nacken och damm det gillar jag inte. Luckorna var dessutom högst upp under det 8 meter höga taket så man måste stå på en ganska vinglig stege (fastskruvad) då man jobbade. Henrik som är bergsklättrare kan i alla fall det där med rep och säkringar och så är han betydligt vigare än den gamla gubben på gården.

De grå bräderna är ett par år gamla. Jag försökte nämligen byta luckor redan tidigare men så kom köksbranden och arbetet stannade av för ett par år. Nu är dock de nya luckorna på plats. De är av filmfanér och betydligt lättare än de gamla som helt enkelt var en bit av väggen som jag sågade ur 1975. Dessutom är de utanpåliggande så de fastnar inte liksom de gamla. Samtidigt sågade vi upp öppningen med nån kvadratmeter. Det kommer nämligen stora luftmängder ut då man har tre fläktar på samtidigt.

Gångjärnen är mycket kraftiga och dessutom satte jag in tre på varje lucka. Då hålls luckan rak och bryter inte vid stängandet. Tjockleken på filmfanéren är bara 12 mm vilket är bra då man vill täta luckan men den kröker sej lätt. Det var hård blåst på lördagen så vi måste vänta till söndagen innan vi vågade sätta upp den andra halvan men den uppsatta skivan klarade sej bra trots blåsten. Vi testade genom att hålla den öppen. Som av bilden synes så använder jag linor och block för att öppna och stänga luckorna. Vid stängningen skall den ena luckan stängas före den andra så det snöret är kortare men skarvat med ett gummirep. Kraftiga gummirep är användbara då man stänger luckor för man får ständig spänning så luckan inte läcker eller börjar slå i luftdraget. Jag har ju 96 luckor i den nya torken …

Men det värsta var att sätta upp skivor i taket inne i torken. Plasten som jag satte upp 1975 har hållit bra men nu har solen tagit kål på den under takfönstren. Torken måste vara övertäckt så det inte blir rundgång av den fuktiga luften eftersom jag har alla torkfläktarna inomhus och tar in luft under taket. Dessutom sprids inte damm och agnar till hela huset då man tömmer.

Vi hade helmasker på oss eftersom det kom stora mängder damm ner från det gamla taket där vi arbetade. Och täta jackor med huvor. Det var inte så trevligt för tätheten gjorde att svetten rann under kläderna och det slog imma på glasögonen. Jag har fläkt till min mask men den var för svag – jag måste sätta in en större dubbelfläkt (12V datamaskinsfläktar). Henrik konstruerade en enkel skivhiss med block och linor så det gick trots allt betydligt enklare än förra gången.

Nu är i alla fall torken reparerad och efter bastun så börjar det gå an. Tröskan är inkörd i verkstaden efter en massa städande både i ladan och i verkstaden. Jag drar nya ledningar i elsystemet för i fjol visade mätarna helt fel därför att de gamla ledningarna (eller kontakterna) blivit dåliga. Det är inte riktigt bra med en temperaturmätare som visar 80 grader normalt men som visar 90 då man sätter på hyttfläkten och över 100 då man tänder lyktorna. Temperaturmätaren måste man kunna lita på för en överhettad turbo blir dyr att byta. Jag har bytt en gång men då var det oljefiltrets fot som brast och all olja pumpades ut mitt i tung körning.

Här regnar det och skall regna i morgon också men det verkar komma mindre mängder än vad prognoserna tidigare hotade med. Hoppeligen kan vi börja tröska vetet i slutet på veckan. Det är ännu augusti så det är inte speciellt sent ännu.

Åter till vardagen …

Det är över en vecka sedan vi kom tillbaka från Sverige men jag har inte hunnit skriva nånting. Som vanligt så konstaterade vi att vi inte borde ha farit bort och då vi kom tillbaka så ramlade allt ogjort arbete över oss. Inga stora katastrofer men desto fler mindre … På morgonen hinner man inte skriva för man måste ut och göra allt möjligt brådskande och på kvällen är man så slut att det är bättre att lägga sej än skriva en massa snömos.

I vardagsbekymren ingår problemet med reservdelar. Vi har skrivit om dessa många gånger och man börjar vara ganska avtrubbad men då jag skulle ha ett nytt rör till trycktvätten så blev jag faktiskt arg. Det är en AlfaLaval och finns förstås inte mera men det torde vara en förklädd Kärcher så jag surfade på nätet för att hitta reservdelar. Men då jag skulle söka reservdelar så fick jag bara upp en sida med följande meddelande:

“Tidigare fanns möjlighet till nerladdning av reservdelslistor från vår hemsida. På grund av garantiregler kan tjänsten tyvärr inte längre erbjudas. En öppnad produkt gör garantin ogiltig, och kan också innebära en hälsorisk. Vi ber dig därför att kontakta närmaste auktoriserad serviceverkstad i händelse av att reparation behövs.” Och så tackar de ännu för min förståelse … Fast den förståelsen är minsann helt obefintlig från min sida.

Det är ändå höjden av fräckhet och om jag förstått rätt så är det direkt i strid med EU:s direktiv om att man inte får tvinga folk till “autoriserad verkstad”. Det ansågs vara ett sätt att sätta konkurrensen ur spel genom att hindra andra verkstäder att få information. För att inte tala om egenfixare som jag.

Men nätet svek inte. Jag hittade en firma i Tyskland som högaktningsfullt gav blanka fasen i denna fräckhet och hade alla reservdelar lätt tillgängliga. Så jag köpte ett nytt rör (Knotenstück) för 8:09 euro och inom ett par dagar kom det. Frakten var dyrare än röret men huvudsaken var att få tag i rätt reservdel. Rörändarna var nämligen så vridna att det var omöjligt att sätta in ett vanligt rör (/se bilden). Vi försökte lappa med tejp men vad skulle den hålla det höga tryck som högtryckstvätten ger.

En annan reservdelsanskaffning dök upp för stora Zetorn. Den har varit utan bromsar hela sommaren och det går an på våra platta marker för den rullar inte av sej själv så långt. Men i vissa fall behövs bromsarna ändå – speciellt som styrbromsar. Jag bytte bägge huvudcylindrarna men fattade inte att beställa bakre bromscylindrar tillika. Så bromsvätskan rann rakt igenom. Det är inget problem att få Zetor-reservdelar för i Estland finns det mesta i lager och transporten är snabb. Detsamma gäller Belarus. Reservdelarna är billiga i Estland men det viktigaste är i alla fall att få tag i dem. I det här landet hålls sällan reservdelar i lager och det kan ta en månad innan man får dem om man beställer.

Då jag skruvade fast bromscylindrana så märkte jag att kulan i ena lyftarmen hade fallit bort. Det är lätt att byta ändarna på Zetorn men det blev ny beställning igen. Samtidigt köpte jag en ny växelspak. Zetorns gamla växelspak var det inget fel på annat än att den var erbarmligt lång och i vägen hela tiden. Jag har haft ett kort rör i ställer för växelspaken men det faller bort allt emellanåt så nu köpte jag en riktig växelspak som kan skruvas fast. Den skall jag kapa av och med hjälp av gassvetsen kröka tills den passar. Zetorns växellåda är ju besvärlig och man måste slira försiktigt för att alls kunna växla.

Då det är bråttom så blir reparationer lätt uppskjutna och man kör så länge det bara går med hjälp att allehanda trick. Det är i alla fall skönt att ha bromsar på stora Zetorn som är så tung att man inte får den att stanna genom att köra mot en vägg (gammalt trick med de gamla små MF-traktorerna :-). Våra hus ramlar i så fall omkull …

Vårbroddarna 2016

Den traditionella tiden för sii-opa-bråddana (se på broddarna) är inne. Då vi var små så åkte hela familjen i bilen för att se på broddarna runt om i byarna. I år gjorde jag resan med traktor eftersom den nya (begagnade) sprutan skulle testas i grannbyn Lindkoski. Och så har jag sprutat de egna åkrarna – blev klar i går.

Våren var bra i den meningen att brodden kom upp ganska jämnt men sedan kom det ett större regn i slutet på maj så att alla svackor stod fulla. Vi fick omkring 40 mm men ett smalt regnområde drog genom byn och gav upp till 60 och 70 mm på sina ställen. Det syntes då jag körde till Lindkoski. På vissa fält var brodden alldeles gul.

Våra åkrar klarade sej ganska bra och svackorna blev inte sämre än många andra år. Brodden kom upp fastän jag var rädd för att vi sått för tidigt. En åker var helt tydligt för fuktig. Brodden kom upp men jag tror rötterna får för litet luft då jorden blev tillpackad. Och nu börjar torka störa växten.

I år körde jag den nya sprutan (Hardi 800) med Belarus för första gången. Och det märktes. Man undrar hur tillverkarna tänkt sej att man skall få fast kraftuttagsaxeln. Det är svårt att rymmas mellan bakhjulen och sprutan som på den ena sidan har ett stort filter och på den andra en stor påfyllningskran. Man måste krypa under traktorn eller hänga i knävecken från taket för att komma åt kraftuttaget … Till sist pressade jag mej med våld mellan sprutan och bakhjulet och fick med ena handen fast kraftuttagsaxeln. Med nöd och näppe.

Som jag skrev tidigare (Mera fel i ledningen) så var det bekymmer med de elektriska funktionerna. Jag trodde jag hade fixat felen men då jag skulle börja spruta så fungerade inget. Locket bort och universalinstrumentet fram igen. Det visade sej att bägge säkringarna var dåliga – den ena sönder och den andra av helt fel typ. Tydligen hade förre ägaren inte reservsäkring av rätt typ (glas 5x20mm) så han satte in en bilsäkring som ibland gav kontakt och ibland inte. Med två nya säkringar så började de elektriska ventilerna fungera igen.

Jag bryr mej inte om alla möjliga styrfunktioner för sprutan men elektrisk avstängning och tryckreglering är bra att ha. Och en enkel styrburk med de funktionerna finns på den nya (begagnade) sprutan. Vad därutöver är, är av ondo för det bara krånglar och är dyrt.

Så var det litet problem med Belarus. Jag hade inte använt kraftuttagsaxeln på en tid och fick börja med efterforskningar hur man kopplar in den. Det var inte bara att sätta spaken i nedre läget utan det fanns ännu två andra spakar som måste ställas in – en under sitsen och en under motorn. Jag hade visserligen gått igenom hela rumban en gång för länge sedan men då hade jag inte skrivit upp ordentligt hur det fungerar så jag fick läsa igenom verkstadshandböckerna på nytt. Visst stod det i bruksanvisningen att det fanns en spak men inte var och inte hur den skulle ställas in – typisk handbok …

Men sedan gick det bra att spruta. Marken är nu så hård att det inte blev spår alls efter den tunga traktorn + 1000 kg för sprutan. Man ser också på brodden att den lider av torka. Först gjorde det stora regnet ytan tät och sedan torkade den till en stenhård skorpa. Tur att brodden hann komma upp för annars hade det inte blivit nånting alls i år.

Inte ser det så vackert ut jämfört med de jordbearbetade åkrarna men det blev nu inte direkt missväxt. Man ser tydligt hur halmen från i fjol ligger som ett täcke på marken. Jag undrar om den kvävt en del ogräs för det verkar vara ganska litet i år. Eller så har det bara inte hunnit upp genom halmen än. Här syns också sprutspåret som helt enkelt består av ett mellanrum på 40-50 cm mellan två såddvarv. Det fungerar utmärkt och det var i år inga problem att hitta rätt med sprutan. Jag kör två varv, lämnar mellanrum och sedan mellanrum vart fjärde varv. Med 3 meters såmaskin och 12 meters spruta blir det helt rätt. Men man måste så litet om vartannat i de fyra varven så att det kompenserar 50 cm mellanrum.

Allt blev inte så bra. Halmen ställde bara till problem på en åker där den samlades framför såmaskinen ett par gånger. Den värsta skraamån (skråman) blev det på Petjärmosans mullrika del där jag inte märkte att såhjulet slutat rotera då halmen släpade under det. På den modell av Rapid som jag har så finns såhjulet mitt under maskinen. Tydligen var det ett problem för på nyare modellar finns hjulet vid sidan av maskinen och då slutar det inte tvinna så lätt. Jag måste tydligen sätta in en rotationsvakt på hjulet (magneter + reedrelä).

Här lider brodden både av alltför tidig sådd varvid ytan blev för tät och av torkan. Men det skall komma regn i morgon så man får hoppas det hjälper.

Det var trevligt att köra med Belarus nu då det var så torrt att det inte blev stora spår. Förr körde jag med MF165 som var alldeles för lätt i framändan och i början gick med framhjulen i vädret tills sprutan blev litet tommare. Enda problemet är att Belarus svänger dåligt men det har betydelse bara första varvet. I Belarus sitter man också så högt att man inte blir så omsvept av sprutdimman hela tiden. Snacka om sprutrester i livsmedlen – vi sitter och andas in ren sprutvätska flera dagar per år …

Jag är ganska nöjd med den nya sprutan men så har jag också lång erfarenhet av den gamla Hardi som jag byggde om och satte in filter och elektriska funktioner på (en gammal vindrutetorkarmotor ställer trycket). Den nya har inställningar för bommen med vev. På den gamla sprutan fick jag skruva i en halv timme för att höja bommen. Och bommen är stabilare. Enda problemet är att tryckmätaren är på fel ställe. Först gången jag skulle köra med den så försökte tryckmätaren komma in genom bakrutan. Rutan trycktes in och mätaren blev mos men annars gick det bra. Jag flyttade mätaren men den borde ännu flyttas 10-20 cm bakåt. Eller så sätter jag den på stänkskärmen på traktorn med en tryckslang till bommen. Så har jag på gamla sprutan och det är bekvämt att kolla trycket.

Tyvärr så fick jag inte det sprutmedel jag hade beställt (slut i lager – kommer mera nästa år). Jag ville ha metsulfuron (Ally 50) mot baldersbrå som ju är ett problem då man inte jordbearbetar men fick nöja mej med tritosulfuron (Tooler). Det senare är bättre mot snärjmåra som hos oss är ett problem våta år men det kan hända att jag måste spruta en gång till med nånting mot baldersbrå. Det är ett hemskt ogräs vilket jag kunde konstatera året efter den eländiga viltåkern. Kolla in bilden på Aldrig mera miljövårdsåker ! så förstår ni vad jag menar …

Nu är det bara att rulla tummarna (he-he) och vänta på tröskdags – utom att det är en massa hus och maskiner som skall repareras.

Hurra, flismataren gick sönder !

Det är inte ofta man blir glad över att nånting går sönder men jag njöt faktiskt av att ligga under flismataren och dra bort det lager som spruckit i går. Tanken på hur det hade varit om det gått sönder i vintras eller nästa vinter gjorde bytandet till ett nöje. Nu var det inga problem – det var varmt och skönt.

Det är grymma krafter i skruven till flismataren. Utmatningen är så starkt nedväxlad att motorn orkar vrida sönder nästan vad som helst. Det finns en krans med vass egg som skall skära sönder sådana bitar som inte ryms in i matarröret men en torr kvist kan vara grymt hård – nästan som järn. Motorskyddet märker inte ens av belastningen. Så skruvens lager hade spruckit och kättingen hade förstås kommit av då kugghjulen inte mera var mitt emot varandra.

Till all tur hade jag ett reservlager hemma. Där ser man att lagerhållning lönar sej. Det var visserligen litet jobb att få bort det gamla lagret men det gick relativt snabbt i jämförelse med att jag varit tvungen att åka och hämta nytt lager. Nu skall lagret fyllas på med två reservlager utifall det blir bråttom att byta mitt i vintern nån gång. Samma lager passar också till en del maskiner.

Jag såg också att det behöver byggas bättre stöd under flismatarens ben och så tänker jag göra utrymmet under flismataren tätare och bekvämare med tanke på att det skall kunna värmas upp mitt i smällkallaste vintern. Tyvärr så väntar troligen reparationer i framtiden fastän lagret nu är bytt. Flismataren råkar ju ut för den allra hårdaste pressen då det är som kallast.

Och så har vi följetongen med omröraren (se Flisomrörare – andra försöket). Andra försöket fungerar men det är inte helt bra. Det blir en hel del flis kvar på sidorna som den konstruktionen inte tar bort. Bladen på omröraren räcks inte ut till hörnen och flisen rasar inte av sej själv alls. Tvärtom så bildar den valv som sitter ihop tills man knackar till dem. Då jag fyller på med fyra skopor så blir det ungefär två kvar som inte rasar ned i skruven och de måste skyfflas för hand. Nu blir det att fundera på om jag kan flytta den nuvarande omröraren litet eller om jag skall börja experimentera med ett stående rör igen … Det är inte lätt att fundera ut hur flisen beter sej för den är oberäknelig. Att röra om den nerifrån fungerar inte för flishopen är stenhård där.

En robot som skyfflar ned flisen i tratten skulle ju lösa problemet :-).