Etikett: reparationer

Zetorn i delar

Nu är lilla Zetorn sönderskruvad och orsaken klar. Det tog en hel del tid men var inte egentligen svårt. En hel dag gick åt att putsa bort de tjocka lagren med oljebemängd smuts. Och så var det en hel del andra jobb som måste skötas om också – bland annat pannan och flismataren.

Oturligt nog var bränsletanken nästan full så det tog sin lilla tid att tömma den. Sedan skulle kylarvätskan bort och till sist oljan. Då började det klarna. Kylarvätska fanns det mycket av medan oljan var nästan slut. Men innan man kunde säja vad som skurit ihop så måste hela motorn tas i bitar.

Då man fått bort kylaren, topplocket och oljetråget så är det en ganska ynkligt klimp som finns kvar … Efter att ha skruvat loss vevstakarnas lager var det klart att tvåans vevstake hade skurit fast i vevaxeln och ettans lager var dåligt. Sedan tog jag bort kannorna men de var i gott skick. Jag hade tänkt att kannringarna möjligen gått sönder men där fanns inga problem. Så det var bara tvåans lager som var dåligt.

Det är ingen dyr reservdel. Hela serien med 8 lagerhalvor kostade bara 28:50 euro. Man byter förstås alla då motorn en gång är i bitar även om fyra lagerhalvor inte hade något synligt fel alls. Därefter gällde det att fundera ut vad som var orsaken till felet. Varför hade oljan läckt ut ? Vanligen har jag inte behövt fylla på olja i motorn mellan oljebytena. Man började bli slö och orkade inte kolla oljan hela tiden eftersom motorn verkade vara i bra skick. Jag funderade på kannringarna. Om de var dåliga så kunde de släppa olja in i förbränningsrummet. Men då jag tog ut kannorna så var de i fint skick. Treans kanna hade lite skråmor på sidan men jag vet inte om det var en gammal skada. Alla löpte fint och lätt i cylindern.

Då gällde det att kolla nästa misstänkta ställe och det var förstås stefan i framändan på vevaxeln. Och då den togs bort så var det alldeles klart vart oljan försvunnit. Man kunde stoppa in ett bladmått mellan axeln och stefan som var alldeles hård och hade tappat den fjäder som skall täta mot axeln. Nå den var 43 år gammal så det var på tiden att byta ut den.

Då var det bara att beställa reservdelar men till det gick det också en hel dag. Zetorn har kommit i många upplagor efter 1975 och fastän den har ändrats ganska litet så gäller det i alla fall att kontrollera att man får rätt delar. Till all tur har jag reservdelsboken från 1975 för numrorna har ändrat i de nyare böckerna. Och så måste man mäta och fundera och se på alla bilder att det ser riktigt ut. Förutom de delar som var sönder så byter jag en mängd andra delar nu då traktorn är i bitar. Egentligen hade jag tidigare köpt reservdelar som aldrig blivit utbytta så nu passar jag på. Alla slangar förnyas till exempel.

Ganska bra har Zetorn gått i 43 år. Inuti ser den ut som ny fastän den såg eländig ut utanpå eftersom avgasröret brast förra vintern och sot har täckt hela motorn. Avgasröret har varit ett ständigt problem. Det håller inte och det är ingen idé att köpa nytt för det brister inom ett år. Så jag svetsar i stället – det håller lika bra som ett nytt. Kylaren hade jag stora problem med förr med sedan jag köpt en ny dyr kylare så har den hållit ihop. Delvis kan det bero på att jag tagit bort ett fäste som var fastlött vid kylaren. Nu ligger den bara i en skål med gummipackning och har hållit i närmare 20 år sen sist.

Men det finns en hel mängd delar på en traktor. Golvet i verkstaden är nu fullt av bortplockade delar som jag radat så att jag vet hur de skall skruvas tillbaka.

Ett problem är ännu att polera vevaxeln där lagret skar ihop. Jag tänkte försöka med natronlut (kaustiksoda) – kemisk  natriumhydroxid. Den är starkt frätande på aluminium och liknade metaller som finns i lagerskålar medan den inte påverkar stål så vevaxeln borde bli ren utan fara. Man kan också använda saltsyra men den är besvärligare att hantera. Natronlut används i avloppsrengöring så man kan helt enkelt hälla det som blir över i avloppet.

Det blir stadsresa för att skaffa kaustiksoda och en hel del verktyg. Vi drog  av det långa skaftet till 1/2″ hylsor för en del skruvar satt fast ordentligt. Men det fina med traktorer är att då man en gång får loss skruven så kan man skruva ur den med fingrarna – i motsats till rostiga bilar. Och vår Zetor har varit mycket väl inoljad … Jag måste också skaffa nya verktyg som gör det möjligt att komma åt en del skruvar på trånga platser. Jag skulle behöva mera väggar i verkstaden för de nuvarande är redan fulla med verktyg.

Nu är det bara att vänta på reservdelarna och sedan börja skruva ihop traktorn. Under tiden kan jag bygga litet och plocka in allt som ligger under bar himmel. Golvet i ladan skall ännu göras färdigt. Och så måste värmesystemet sättas i skick till vintern. Inga fritidsproblem …

 

Dyra reservdelar, höstplöjning och klassträff.

Av de alternativ jag nämnde i förra inlägget så blev det version B eller så att jag lämnade “klånten” (navreduktion) till verkstaden. Det har det varit mötestider och bra åkerväder för höstplöjning, jordtransporter och vi har faktiskt skördat lite morötter också. Med andra ord ingen tid för verkstadsarbete. Å andra sidan behöver jag nödvändigtvis inte Samen förrän vårsolen börjar värma men konstruktionen med de justerbara (spännbara) kullagren som påminner lite om ett cykelnav var lite främmande även om cykelnaven är bekanta från tiden som cykelmekaniker i Dragsvik. Kullagret har skilda bottnar och kulorna sitter i en krans (hållare) av plast, när plasthållaren går sönder kommer kulorna i oordning  och ställer till elände.

Det visade sig sen när “klånten” öppnades att kulorna hade skadat de övriga komponenterna så pass illa att det är bäst att byta ut alltihopa. Tyvärr inga billiga komponenter. Nya originaldelar går lös på 3600 euro plus moms. Vi har sökt alternativa eller bättre begagnade delar men Samen är så pass ovanlig här i landet att andrahandsdelar verkar svåra att få tag på. Kanske finns det nåt utomlands bara man vet var man ska söka?

Höstplöjningen

Det blev ju lite kallare så jag tyckte det var bäst att varva morotsskördandet med plöjning och jordtransporter. Den ljusa tiden av dygnet har vi skördat men det går bra att köra traktor trots att det är mörkt så morgnar och kvällar har jag plöjt eller kört jord.

Det har annars varit ett sant nöje att plöja nu när markfukten jämnat ut sig sen de kalla nätterna i slutet av oktober. Ett av de bättre plöjningsåren, jorden har smulat sönder fint efter den torra sommaren och det har gått lätt att plöja.

En videosnutt från då jag inledde plöjningen den 13 november.

Den lagom fuktiga jorden har varit lätt att vända i höst.

Och mellan plöjningarna har det flyttats lite jord…..

 

Klassträff.

Nu har det ändå frusit till så pass att plöjning inte längre är att tänka på men en jordvall har jag ändå flyttat idag.

Imorgon blir det ändå andra aktiviteter, jag ska nämligen på klassträff. Det har faktiskt tro det eller ej förflutit 40 år sen jag utdimiterades från trädgårdsmästarlinjen på Överbý och nu ska vi träffas för att se om vi känner igen varandra, några har jag inte sett sen skolan slutade. Det ska bli riktigt roligt och de flesta av eleverna plus ett par av lärarna har anmält att de kommer.

Rostiga skruvar och bilar

Så var det dags att försöka få bort rostiga skruvar från paketbilen. Vår Fiat Ducato är nu tolv år gammal och har klarat sej ganska bra utan större reparationer – annat än då jag bytte koppling. Men nu hade frambalken rostat sönder och det är värre för motorn går alltid att reparera med då plåtarna börjar rosta sönder så är det snart dags att ta adjö av bilen. Att lappa plåtarna är nämligen ett hopplöst företag. Visst går det att svetsa och lappa men om ett år är det nya hål alldeles bredvid.

Nu kunde man till all tur skruva bort hela frambalken vilket gjorde det mycket lättare att lappa ihop den. Men först gällde det att få bort de skruvar som rostat i tolv år. Det är bättre med bilar som man måste reparera ofta för då är det lätt att skruva dem i bitar :-). Det värsta med bilar är att skruvarna sitter i tunna plåtar och det finns en massa plast tunt omkring så att det är uteslutet att använda gassvetsen (som nog tar loss hur rostig skruv som helst). Tacka vet jag traktorer där man kan använda stora verktyg, hammare och gassvets.

Men på en bil måste man ta loss skruvarna försiktigt. Det är inte roligt att vrida av dem eller dra sönder muttern som sitter inne i en balk för då har man verkligen  problem. Som farsan brukade säja “Man måst leik uut dåm – he gaar int me djivalt” (man måste leka ut dem – det går inte med våld). Rostlösare i all ära men mest duger de till att spruta på skruvar som man redan tagit loss. Reklamen (=lögnerna) skall man inte tro på.

Men det går att ta loss rostiga skruvar – om man har ett ängla tålamod. Inte riktigt min meny men man har lärt sej med åren vad det kostar att inte sträcka ut tålamodet längre än man kan föreställa sej. Jag har den här hösten också tagit loss skruvar på en gjutjärnsspis som är omkring 80 år gammal. Så det är möjligt.

Man skrapar bort all rost man kommer åt med en vass pryl och sedan sprutar man rostlösare (jag använder Biltemas X4 eller WD40) och knackar på skruven med en liten hammare. Det behövs inte hårda slag för att rosten skall spricka och rostmedlet krypa in. Om möjligt kan man värma litet med en varmluftpistol. Men man måste vara försiktig med närliggande plastdelar. Och så gör man om det två gånger per dag. Efter en eller ett par veckor så kan man troligen skruva bort de rostiga skruvarna.

Men man får aldrig dra ur dem på en gång även om de kommer loss. Då fastnar rosten i gängorna och skruven sitter ännu hårdare fast än förut. Man måste dra skruven fram och tillbaka tillika som man sprutar på rostlösare och sakta drar ur den. Ofta är den mest rostiga delen den som stuckit igenom muttern och ut på andra sidan. Om man kan spruta rostlösare på den (och vänta över natten) så är det inget problem men vissa skruvar stack ut inne i en balk så det var omöjligt. Då sattes tålamodet på prov. Jag drog skruvarna fram och tillbaka och sedan drack jag kaffe och fortsatte att dra dem fram och tillbaka. Magen kom i olag av allt kaffedrickandet men ur kom de allihopa.

Ovan ser man balken efter det att jag bränt bort all rost med gassvetsen. Före det såg den alldeles hel ut om än rostig. Det var en intressant konstruktion med stora hål i övre kanten men inga hål i nedre kanten så allt vattnet blev liggande inne i balken på ett ställe. På alla andra ställen var den nästan som ny.

Det var sedan en enkel sak att bocka en plåt och svetsa fast den i balkens kanter. Man måste använda gassvets för MIG behöver rena ytor och det har man inte på en rostig balk. Gasen bränner först bort rosten (vid omkring 600 grader) och smälter sedan ned metallen så svetsen blir hyfsad.

Att skruva fast balken på nytt var i princip enkelt men den måste ju först rostskyddsbehandlas för att inte rosta sönder på nolltid. För att medlet skulle krypa in i alla skrymslen måste jag använda balkrostskydd som är rinnande. Det hör till de värsta arbetena då man med tryckluft blåser in medlet. Tyvärr sprids det också utanför balken och även om jag satte massor med tidningar under så är halva verkstaden klibbig av medlet. Men det går inte att pensla på medlet inne i en balk.

Att ligga under bilen och försöka få fast balken tillbaka var lindrigt roligt. Fastän jag väntade över natten så droppade det ännu rostskyddsmedel ner i skägget då jag satte i skruvarna. I ett skede måste jag ta till det gamla medlet mot brist på motivation: Att se på priserna för nya(re) bilar. Det hjälper så gott som alltid. En tre år gammal Ducato skulle kosta omkring 15000 euro så motivationen ökade genast. Man skruvar en hel del i stället även om rostskyddet droppar i skägget.  Den nuvarande Ducaton var fem år gammal då vi köpte den 2011 men kostade bara 8000 euro (inklusive moms). Troligen finns det mera finesser och elektronik (som jag inte vill ha) i de nyare modellerna.

En intressant sak såg jag på nätet. En likadan Ducato som vår fanns till salu och den hade riktigt ful lackering. Den var mörkblå liksom vår och det är något fel på den färgen för den ramlar av. På vår bil bara på taket så det syns just inte alls. Underfärgen är alldeles hel så det är bara utseendet som lider men blå bil tänker jag inte skaffa i framtiden.

Nu är bilen ihopskruvad och det blir riktigt skönt att ta itu med traktorerna som har betydligt större skruvar som dessutom är väloljade eftersom våra gamla traktorer läcker en hel del olja. Dessutom har de inga plastdelar vilket är en välsignelse. Ingen elektronik heller för den delen.

 

Tröskan inkörd

Så är då äntligen tröskan inkörd i sitt nya hem. Det tog ett halvår men nu är den under tak i ladan och behöver inte längre stå i verkstaden där utrymmet minsann behöva för andra (söndriga) maskiner.

Det var fråga om centimetrar att få in den. Luftintaget måste vi skruva bort men så satte vi in en stolpe som lyfte bindningen med fyra centimeter i ladan så i framtiden borde det gå att köra in den utan att skruva bort nånting. Visst hade vi mätt tiotals gånger men det är i alla fall först då den skall köras in som man ser på allvar om det går. Då är årets stora byggarbete (nästan) klart. Det gamla golvet skall ännu sättas tillbaka runt om tröskan så vi kan använda det utrymme som finns kvar.

Vad lära vi härav ? Jo, det går inte att bara köpa en ny maskin utan det för i allmänhet med sej en mängd andra förändringar också. Det positiva är att nu blev ladan städad riktigt grundligt och en massa saker som samlats där sedan 1975 blev antingen bortförda eller uppordnade. Då man river upp golvet går det inte att lämna kvar nånting.

 

 

Nya tröskans golv

Nu har vi då stockarna för det nya (lägre) golvet klara. Det blir ungefär 35 cm lägre än det ursprungliga och höjden i dörröppningen ungefär 365 cm. Det borde räcka för den nya tröskan. Vi mätte grundligt inne i verkstaden och den högsta punkten är cyklonen till luftintaget som var på 362 cm höjd. Det blir inte mycket marginal så vi får se då vi backar in tröskan om vi måste lyfta upp ladans väggar någon centimeter till. Man kan också ganska lätt ta bort cyklonen och då är tröskan högsta punkt handtaget till tankluckan som är 357 cm. Det är ännu billigt att köra sönder men under 352 cm kan det blir dyrare reparationer om tankens lucka rivs loss.

Nu är det lägre golvet åtskilt från väggarna så det går att jämka litet med höjden. Vi satte in sex tums stockar med 50 cm mellanrum och då bärvidden är omkring 330 cm så borde golvet nog hålla. Det gamla golvet hade bärare med 1 meters mellanrum men var ju avsett för hästkärror som är ganska mycket lättare än skördetröskor.

Nu kan man rada plankor på stockarna och köra in tröskan men jag tänkte i alla fall såga till och spika fast golvplankorna förrän jag flyttar tröskan. En del av de gamla golvplankorna är ruttna i den ända som var placerad mot dörren. Det yrde in en hel del snö och regn blåste också in då dörren var öppan. I framtiden kommer den att vara stängd året runt utom då vi tar ut och sätter in tröskan på hösten.

På tal om regn så var det plaskvått inne i ladan i morse. Det hade inte regnat men luften var så fuktig att allt dröp av vatten – också inomhus. Molnen ger inte regn men är så tjocka att det har varit riktigt mörkt hela dagen. Jag har placerat ut en bunt LED-strälkastare så att man ser att göra nånting.

Att såga virke

Motorn på gamla Zetorn skar ihop men det var inte så lätt att få in den i verkstaden. Den hade skogslastaren på och skogsvagnen bakom. Men det går ju att köra en skogslastare genom att koppla slangarna till en annan traktor. Så jag lastade av vagnen och lyfte bort den och satte den bakom MF165.

Nu är emellertid verkstaden full av maskiner och vi måste åtminstone få bort tröskan för att få rum. Men då skall golvet i ladan först lagas …

Så nu sågar vi stockar för ladugolvet. De måste hämtas från upplagsplatsen och det gjorde vi med MF165 och vagnen. Med frontlastaren på ny Zetorn lyfte vi upp stockarna på vagnen. Visst gick det men långsamt och besvärligt. En skogslastare är en fin maskin – det märker man då man plötsligt blir utan. Sedan körde vi hem stockarna och kopplade på nytt nya Zetorns hydraulikuttag till lastaren på gamla Zetorn. Bra går det men det behövdes tre traktorer att sköta det som tidigare kunde ha gjorts med en.

De första stockarna gick bra att såga men sedan började svärdet på sågen dra uppåt. Det var troligen spåret på svärdet som blev slitet så att sågkedjan kunde svangas uppåt. Det är inte bra att såga alldeles i kanten på stocken utan man borde alltid ta ett tillräckligt djupt skär så att kedjan kan gå rakt. Det är inte så litet som svärdet steg uppåt. På bilden nedan ser man hur mycket felsågning det blev på en fem meters stock – över två centimeter.

Nu hade jag förstås inget reservsvärd. Det visade sej också att de Oregonsvärd jag hade i lager passade alla andra sågar utom Stihl. Det blir ingen Stihl för mej i framtiden heller – jag kan inte tåla firmor som med vett och vilja gör livet besvärligt för sina kunder. De skall “binda” kunderna till sej men i mitt fall blev det så att de stötte bort mej grundligt. Sågarna må vara hur bra som helst men jag köper inget från sådana firmor (detsamma gäller Apple).

Nu måste jag bygga om fästet på sågkälken så det passar våra Jonsered och Husqvarna. Den gamla Stihl 044 som jag använder på Logosolen har fungerat bra utom att den är mycket tung att starta. Den gick inte att använda i skogen eftersom den är både klumpig och tung men det gör inget på Logosolen. Den får gå så länge den går men någon ny Stihl blir det inte.

Nu måste jag beställa nya svärd från Logosol men jag skall ha litet andra delar också så det går med samma paket. Själva Logosol har fungerat bra då vi lämnat bort allt onödigt såsom veven. Det går bättre att skuffa motorsågen framåt. Långa stockar är också besvärliga att såga. Man måste ha extra stöd under ändarna för att få någorlunda jämntjockt virke. Men tre till fyra meters stockar går bra utan stöd. Det är mycket behändigt att kunna såga just det virke man behöver precis då man behöver det.

Tre saker är viktiga då man sågar med Logosol: FILA, FILA och FILA … Ett oskarpt sågked betyder problem hela tiden.