Svetsdags

Dags att svetsa ihop 400 kg stål till lastarfästet. Det blev litet avbrott med en hel del andra jobb och så var jag en vecka i Sverige. Nu är i alla fall hålen borrade i alla plattorna – det måste göras medan man ännu orkade lyfta upp dem till pelarborren.

Det blev en hel del diskussion om mina ritningar och jag började fundera på nytt och rita om. Genom att flytta lastaren framåt kunde jag hålla processorn tillräckligt nära traktorn och fick rum för bättre stödplattor. En platta på 20 mm håller inte mycket utan det är vinklarna som är det viktiga. Nu lyckades jag få övre processorfästet bakom övre stödplattan och behöver bara ta ur ett par centimeter ur stödplattan för processorn. Den får absolut inte flyttas mera nedåt.

festbak_29.10_2016

Fästet bakifrån.

festesiid_29.10_2016

Fästet från sidan.

Hacket i sidoplattan visar att lastaren är flyttad framåt. Det ger inga egentliga nackdelar men tyngdpunkten blir bättre. Det är bara bakrutan som inte kan öppnas så mycket men det är inte så viktigt. Oljefiltret utanpå processorn går nu att öppna också då den är fäst vid ramen vilket inte var fallet ifråga om den ursprungliga monteringen. Man fyller också på olja den vägen så underhållet blir lättare. Att flytta processorn nedåt är helt uteslutet för den vill redan nu ta i stubbar och stenar. Jag har brutit av kedjan för svängning ett par gånger då jag backat och inte sett hindren. Ofta är hela området kring processorn täckt av kvistar då man kör ludna granar genom processorn.

Det var litet problem med att skära kanterna för den dubbla V-fog (X-fog) som jag svetsade i 20 mm fästplattan. Det var betydligt svårare att skära snett än rakt genom plattan fast man kunde tro att det är lätt att skära av kanten. Jag var tvungen att sätta fullt flöde på acetylenet med det största skärmunstycket (nr.4 i AGA X11). Det var förvärmningen som inte fungerade så bra då munstycket var snett riktat. Det gick bra ett par centimetrar men sedan måste plattan värmas på nytt. Jag kollade på nätet och visst kan man skära snett också riktigt snyggt men med dyr utrustning med tre munstycken …

Till sist hittade jag ett bra tips att sätta ett järn som stöd för munstycket och det gick mycket bättre än med AGA:s stödrulle.

DSCN6263

Det ser inte så vackert ut men man kan lätt knacka bort dropparna med huggmejsel.

DSCN6270

Här ser man skillnaden mellan rullstöd (nedre sidan) och linjalen i förra bilden (övre sidan). Till höger är kanten slipad litet med vinkelslip men till vänster är den enbart skuren. En riktig svetsare får väl slaganfall av den dåliga skärningen men med många sliptrissor lyckas jag så småningom få till stånd en svetsbar fog.

DSCN6273

Svetsningen kan börja och jag har skruvat fast ett mellanstycke vid plattorna för att få dem på exakt rätt ställe. Mellanstycket behöver jag egentligen inte eftersom lastaren kommer direkt på den här plattan. Det är avsett att fästa lastaren vid en vagn. Då jag dragit två bottensträngar på var sin sida om mellanstycket kan det skruvas bort. En svetsfog får alltid till stånd en dragning och då jag svetsat bottensträngen på ena sidan så vänder jag plattan och svetsar bottensträngen på andra sidan så att bitarna dras tillbaka. För den här X-fogen på 20 mm platta behövs det två breda svetssträngar och sedan två sidosträngar.

Till svetsandet använder jag 4 mm elektroder OK46. Jag svetsar med den gamla transformatorsvetsen som farsan köpte på 50-talet. Jag har också en ny inverter men den var en besvikelse för det är betydligt lättare att svetsa med den gamla. Intressant nog diskuterade vi svetsar med vår granne i Medåker som är svetsare till yrket och han tyckte också att gamla svetsar är bättre än de nya med elektronik och rackerier. MIG tyckte han inte alls om för svetssträngen blir så hård att den är besvärlig att bearbeta. Så jag håller mej till den gamla transformatorn och OK46 fastän OK48 lär ha bättre hållbarhet. Det kan hända att de är bättre för riktiga svetsare men för en klåpare som jag är OK46 (rutil)  lättare att använda.

Strömstyrkan är litet oklar för den gamla transformatorn har en mindre exakt skala – det är bara en koppartråd som går upp och ned tillsammans med transformatorns kärna. Noggrannheten är väl kring 30-50 A. Jag körde 4 mm elektroder med 200 A (tror jag). Åtminstone sprakade och spottade de alldeles tillräckligt så det kan hända att strömstyrkan var litet högre men jag ville inte dra ned den för att inte minska inträngningen i plattorna. Tjocka plattor kyler ganska effektivt svetssträngen och den får inte bli för kall. Sedan kom jag på den lysande idén att över nätet beställa en tångamperemätare med max hold, dvs. den håller kvar visningen av maximala strömstyrkan. Då kan jag efter svetsningen se ganska exakt vilken strömstyrkan varit – får man hoppas. Det är svårt att se på mätaren tillika som  man svetsar.

Det blev långa strängar och lustigt nog tog det mest på bakbenen. Man måste spänna alla muskler för att föra elektroden jämnt och precist framåt utan avbrott och det tar på. Jag försökte få en så bekväm ställning som möjligt men det var svårt eftersom jag inte orkade lyfta upp plattan på bordet. Och ju mera jag svetsar ihop desto tyngre blir fästet.

DSCN6276

Så här ser svetsen ut förrän den är slipad. Inte så vackert men man får hoppas att det håller. De streck som man ser ovanför svetsen är då jag ritsar med den nya pinnen så att den skall tända ordentlig förrän jag börjar svetsa.

Nu är det bråttom att svetsa ihop fästet för det har blivit kallt och lär bli ännu kallare. Litet misstänksam är jag för ett kallt oktober och november slår sedan tillbaka så vi får en alldeles för varm vinter med dåliga vintervägar i skogen.  Jag skulle föredra en varmare höst och en kallare vinter.

 

 

 

Skogstelefon

Jag har haft min gamla (föråldrade) Xcover vattentäta mobiltelefon med gammaldags knappar och ingen pekskärm alls. Det andra exemplaret redan. Men nu gick glaset sönder och även om den ännu fungerar så är den inte lämplig i skogen mera. Så jag söker ny telefon för utan telefon är det inte bra att arbeta ensam i skogen.

DSCN6252

Trender struntar jag blankt i och allt skräp de stoppat in  i mobilerna vill jag helst slippa – inklusive kameran. Jag har ändå min vattentäta Nikon i fickan hela tiden. Kamerans avtryckare skall nämligen vara på ett bekvämt ställe och inte på nån eländig pekruta ! Jag lyssnar gärna på musik men alla hörlurar och Blåtand har varit rena besvikelsen. De fungerar uruselt om de fungerar alls. Dyra och dåliga. Reklamen för dessa prylar är rena lögnen från början till slut. Jag skrev tidigare om hörlurar och testade olika sorter men de ligger alla på hyllan då jag är i skogen. Speciellt Blåtandens funktion har varit usel. Den får inte kontakt och man skall stå där och starta och stänga eländet hela tiden. Inget för skogen.

I alla fall är jag illa tvungen att köpa nytt och utbudet är stort men deprimerande. Jättestora skärmar som inte behövs alls i verkligheten. Det finns faktiskt riktigt små tuffa mobiler men de har alla det problemet att de fungerar bara med 2G.  Det finns faktiskt riktigt bra 2G-mobiler men det nätet håller på att försvinna. Så är det alltid att då grejerna börjar bli bra så byter de system … Och man har alla barnsjukdomarna på nytt.

Förr var Ericsson bland de bästa men sedan kom Samsung  – som nu har stora tekniska problem med batterierna som börjar brinna. Dessutom är de sydkoreanska mobilerna dåliga och dyra jämfört med de kinesiska som kommit starkt. De säljs ännu inte i butikerna här men på nätet kan man köpa riktigt fina Androidtelefoner från 40 euro uppåt. Designen är kanske inte så fin men det struntar jag blankt i.

Intressant är att de tuffa (“rugged”) mobilerna börja bli allt vanligare. Förr var de stora, klumpiga, dåliga och riktigt dyra men nu får man tuffa telefoner för nästan normalt pris. Och i skogen skall de vara tuffa. Små är de däremot inte ifall man vill ha annat än 2G.

Utanför vår lilla värld är mobiler med dubbla SIM-kort vanliga och det skulle jag behöva. Jag var förra veckan i Medåker (Sverige) för att tömma vattnet inför vintern och då hade jag som vanligt problem med den trådlösa kommunikationen. I princip borde våra SIM-kort fungera också utomlands (kallas roaming) men bägge telefonerna dog. Den ena fick jag igång på nytt efter att ha stängt av och startat om den men i den andra måste jag byta till svenskt SIM-kort. Det är inte alls bra att knycka bort bakstycket hela tiden för att byta SIM-kort. Så småningom blir det glest och dåligt. Så jag vill ha dubbla SIM-kort. Det kan vara bra också hemma ifall man har dålig fältstyrka i skogen. Med dubbla kort kan man få kontakt med åtminstone ett nät.

Just nu tittar jag på en mobiltelefon av märket Doogee T5. Det är en helt obekant tillverkare här men de lär vara stora utomlands. T5 är en både vattentät och stark telefon. I en video kan man se dem knäcka nötter och skiva morötter på telefonerna. Nåja, reklam är reklam men de är ganska starkt byggda – och stora. Trots att skogstelefonen inte behöver vara supertunn så är den ändå besvärlig då man skall jobba om den blir alltför stor. Min gamla Xcover 12×5 cm är vad jag tycker tillräckligt stor men de nya “smarta” telefonerna är omkring 15×8 cm – mest på grund av den stora skärmen. Då är skärmen 5″ men för mej kunde den gärna vara 4″. Jag ser ändå inte på film i skogen …

Priset är under 200 euro och det är hyfsat för en tuff telefon med Android 6.0, 3GB RAM och 32GB ROM. Dubbla SIM-kort och dessutom SD minneskort finns förstås. Android 6.0 är faktiskt en betydande förbättring av batteritiden. Jag har kört 6.0 på min MotoG (som jag inte tänker ta ut i skogen) och den klarar ledigt 10 dagar utan laddning. Jag använder den förstås mycket litet. T5 har ett stort batteri på hela 4500 mAh och lär klara sej utan laddning i 20 dagar – klart godkänt.

Helst köper jag riktigt billiga telefoner för de går alla sönder i skogen förr eller senare men de måste hålla ihop en tid för det blir också dyrt att köpa nya hela tiden. Så jag satsar litet på en tuff telefon. Det är som med klockor – man vet aldrig hur länge de håller. Mina klockor brukar ge upp andan då jag hackar is med järnstavur för jag glömmer alltid att ta av dem och sätta i fickan då jag börjar hacka. Lustigt nog har en av de allra billigaste klockorna (armbandsur) hållit nu i flera år. Jag köpte en ny förra veckan fastän den nuvarande klockan fungerar ännu. Bäst att ha en i reserv …

Men jag kan inte förstå att nån ids betala 600 euro för en mobiltelefon … Speciellt som man vet att priset halveras ungefär om ett halvår. Egentligen är mobiler urusla. Liten ruta och bökiga att använda. Men allting går att sälja med en mördande reklam som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet. För att citera Wikipedia:

“Konserverad gröt är titeln på en visa av Ulf Peder Olrog. Visan tillkom på 1940-talet, under andra världskriget, då många fabrikörer gjorde pengar på surrogatmat som exempelvis kaffesurrogat tillverkat av rostade bönor. I visan säljer några skrupellösa herrar konserverad gröt framställd av vassla och sågspån.”

 

 

 

Bonde – inte jordbrukare

Mindre än någonsin känner man sej som “jordbrukare”. Åkrarna gulnar och priset på vete är uselt. Så nu får man verkligen vara “bonde”. Skillnaden ser jag i att bonden sysslar med naturahushållning (med litet moderna inslag) och mångsyssleri medan jordbrukaren deltar i det nutida samhällets arbetsfördelning inom ett ganska smalt och specialiserat område. Som är ganska så olönsamt.

Som jag mången gång påpekat så får man rätta munnen efter matsäcken och då inkomsterna är dåliga så måste man spara på utgifterna och göra allting själv. Veteodlingen är lindrigt sagt olönsam – det är bara Yara som förtjänar på den. Så jag satsar inte på jordbruket utan bara på skogen och så verkstaden förstås. Verktyg är mycket lönsamma investeringar som kan betala sej redan på ett arbete.

Just nu har jag den nya lastaren utanför verkstaden och skall snart köpa åtskilliga kilo med svetselektroder och många hundra kilo järn. Nästa vinter tänkte jag ta ut en hel del virke från skogen. Det blir inte rent netto men om jag får lastaren betald med en vinters skogsarbete så är det inte så illa. Den skall användas i minst 30 år framåt.

Det såg ganska hoppfullt ut i våras efter sådden. Brodden kom upp jämnt och fint och klarade med ett nödrop det stora regnet i maj (42 mm). Då jag sprutade mot ogräs så såg det ännu relativt snyggt ut men så kom det andra stora regnet (också kring 40 mm) och då klarade brodden inte sej mera utan började gulna. Inte så underligt för det stod vatten i svackorna på åkrarna. Vi har alldeles för platta åkrar och i kombination med styv lera som inte släpper igenom vattnet så går det illa om det regnar mycket på försommaren. Bäst klarade sej de duntar (små kullar) som det vanligen inte växer nånting på. Nu borde man ha haft svagt lutande åkrar.

DSCN5769

Bilden ovan är tagen 4 juni och det ser inte så illa ut. Men vad en hårt packad yta kan ställa till med syns på nästa bild som visserligen är tagen på en körväg men den visar hur litet gödselmedlet rör sej i hårt packad jord. Gödselbillarnas antal är nämligen bara hälften av utsädesbillarnas så gödseln finns mellan varannan rad.

DSCN5805

Och första juli såg det riktigt bedrövligt ut på sina ställen. Men inte överallt. Det är grymma skillnader i brodden. På sina ställen är den gul och har drunknat medan den alldeles invid kan vara hög och frodig. Tyvärr finns det alltför mycket av den dåliga arealen. På nästa bild ser man hur skarp gränsen kan vara.

DSCN5889

Som av bilden synes så har jag kört tvärs över gränsen så det är absolut ingen skillnad i såmängder och körning. Det måste vara ytan som är mycket tätare på lerjorden än på mulljorden (det här är ett skifte med bäggedera).

Så man borde förbättra strukturen över hela åkern ? Visst, men vad kostar det ? Med de här vetepriserna (124 euro) så har jag ingen lust alls att sätta ned resurser på åkrarna. Jag förtjänar mycket mer på att svetsa ihop en ram till lastaren i stället. Det är nog till skogen som resurserna går nu.

Och så kunde man bli klöverodlare … Man får inga inkomster på det men behöver inte heller betala en massa åt Yara. Då vi hade kossor så skulle man varit riktigt nöjd med den här synen. Klövern har växt så vilt att den börjar lägga sej.

DSCN5881

Nu regnar det så smått hela tiden och det har blivit verkstadsarbete. Åtminstone kan man glädja sej åt att svalorna fick ordentlig tillökning – i fjol så tog sjååråna (skatorna) nästan alla svalungarna. Jag har inte kunnat ha bilen i ladan för svalorna har “målat golvet” ganska ordentligt men då de flugit ur boet så kan jag åter börja använda ladan. Beklagar den dåliga skärpan men det var mörkt under taket och med lång slutartid så blev det litet skakigt.

DSCN5898

Tofsviporna fick också god tillökning. Då jag sprutade så vimlade det riktigt av tofsvipor på en åker.

 

Ny lastare

Nu har jag slösat bort en massa pengar. Häromdagen hämtade jag hem den nya lastaren som alltså är alldeles fabriksny – inte en billig begagnad som jag vanligen köper. Men då de begagnade var dyrare  …

Nog har jag svetsat den gamla lastaren (Nokka 3010 från 1986) men i mars så var måttet rågat då ramen igen bröts sönder (se Värre än förväntat). Den höll inte ens en vinter efter förra reparationen. Det har varit en bra lastare men alldeles för klent byggd. Speciellt räckvidden har varit utmärkt.

Det är svårt att gå bakåt så det blev en Farma med 8,5 meters räckvidd. Problemet i alla dessa år har varit att jag haft processorn fäst vid ramen på lastaren. Därför har jag i det längsta dragit mej för att byta och hellre svetsat på nytt och på nytt. Så det blev en mycket avskalad lastare utan ram, utan ventilbord och utan grip.

DSCN5829

Nu behövs det bara ett par hundra kilo järn och ett par buntar svetselektroder (plus en massa tid och arbete) så skall kvistarna ryka igen … Planeringen av ramen är redan igång.Den blir i flera delar så det är lättare att skruva bort en del och svetsa. På den gamla lastaren måste allting plockas i bitar för att man skulle komma åt att reparera. Så det skall planeras noggrannt. Det är mycket mera arbete att börja skära sönder och bygga om.

 

Risbrännande

Inte kunde jag hålla mej borta från skogen. Det var igen -3 grader på morgonen så jag körde hem ett lass flisved. Det gick riktigt bra också på den värsta mossen. Nu börjar virket synas då snön smälter men is finns det i tjocka lager under granriset. Också på åkern ligger det tjock is under kvisthoparna. Inte ens elden lyckas smälta isen.

DSCN5672

I tre dagar har jag kört lass på lass med kvistar för att brännas och ännu finns det ett par lass kvar. De stora granarna har grymma mängder med kvistar.

 

Tussilago, snödroppar och rökmoln

Våren kom med besked och jag såg våra första Tussilago och snödroppar.

DSCN5652

DSCN5654

Det var -2 grader i natt så jag började köra ihop kvistarna på åkern. Det blev fem stora lass och det finns ännu kvar ..

DSCN5657

Då jag fick eld på riset så brann det riktigt bra. Rök kom det ju en hel del från det färska granriset.

DSCN5661

DSCN5667

Under de stora kvisthoparna finns det tjockt med is ännu så jag får snällt vänta innan jag kan bränna alla kvistarna. Jag var litet rädd för att det skulle bli spår på åkern men den verkar vara frusen ännu.

Det är ganska roligt att bränna även om svetten rinner hela tiden då man drar ihop kvistarna – allt går inte att ta med gripen. Tydligen har man vissa mordbrännaranlag :-).