skog – Sida 24 – Bondbloggen

Skogspartner.

Det sägs att man helst inte skall jobba ensam i skogen men det har jag nog gjort för det mesta, speciellt nu sen Erik kom bort. Efter att han började köra processorn brukade han komma ut till skogen vid 15-tiden då han avslutat morgonskiftet för att titta till vad jag höll på med. Oftast lastade han på det jag huggit under dagen så att jag kunde åka hem direkt efter avslutat arbete, det uppskattade jag för att svettig sätta sig i en kall traktor är ju inget vidare.

En annan “partner” som jag alltid haft med mig är motorsågen av just märket Partner för att nu följa rekommendationerna om en partner i skogen 🙂 Egentligen hade jag till och med två men den ena (reservsågen eller egentligen Eriks såg) förlorade jag i branden, den andra som jag har kvar råkade jag ha i skogen vid brandtillfället. Den har nu något år på nacken och börjar få en och annan ålderskrämpa så jag har börjat fundera på att pensionera den. Det flesta ålderskrämporna är egentligen småsaker som relativt enkelt kan repareras. Men ett problem som jag haft på sistone och som gör skogsarbetet väldigt riskfyllt är att förgasarspjället fastnar i nästan fullgasläge vid gaspådrag i liggande (fällskärs-) ställning. Man vill ju helst att sågen går ner på tomgång så att kedjan stannar när man släpper gasen. Har försökt se över förgasaren men inte hittat nåt fel men på något vis kärvar spjället, kanske kunde returfjädern spännas på något vis eller så borde hela förgasaren bytas ut. Inte en helt oöverkomlig utgift det heller förstås, men sågen börjar som sagt bli gammal så vem vet hur länge den håller.

Dom gula Partnersågarna är som sagt dom jag hållit mig till och varit relativt nöjd med, sällan har dom krånglat i övrigt. Men så har dom ju också gjorts i Sverige, men där görs dom inte längre och dom är inte heller så allmänna i handeln numera. Så därför har jag funderat på att byta märke. Funderar om bloggläsarna har några egna erfarenheter av de olika märkena som säljs idag?

Här om dagen behagade startsnöret gå av när jag kom till skogen för att påbörja dagens arbete. Naturligtvis råkade jag inte ha den insexnyckel som fordrades för att ta loss startapparaten med mig......... — Här om dagen behagade startsnöret gå av när jag kom till skogen för att påbörja dagens arbete. Naturligtvis råkade jag inte ha den insexnyckel som fordrades för att ta loss startapparaten med mig………

....... lyckligtvis råkade jag ha så pass mycket virke liggandes i skogen så att jag fick ihop ett lass att ta hem. Man vill ju ogärna komma hem tomhänt :) — ……. lyckligtvis råkade jag ha så pass mycket virke liggandes i skogen så att jag fick ihop ett lass att ta hem. Man vill ju ogärna komma hem tomhänt 🙂

Hur dum får man vara ?

Reviret ringde och undrade om jag huggit upp för skogsdikningen. Nä, det hade jag inte. Så jag tog motorsågen och åkte till Tallmosan. Det var inte så lätt att ens få början för bredvid diket hade det växt upp så tät småskog att man inte fick omkull nånting. Dessutom hade yrsnön bildat drivor just där. På de gamla lerhoparna gick snön upp till knäna men i groparna upp till midjan.

Så jag började snabbt fundera på att ta en processor. Det borde vara lätt för allting skall bort bredvid diket. Sagt och gjort. Men det jag inte kom att tänka på är att man borde röja först. Så igår var jag tillbaka i snön som under tiden smält och frusit så den inte brast och inte bar. Man tog ett steg och så vilade man upp sej och så tog man ett steg till – eller kravlade sej upp ur gropen. Det var ju det här jag hade tänkt undvika genom att ta en processor …

På kvällen var jag slut och röjningen var det också slut med. Det får vara tills snön smultit. Röja ska man på hösten före snön lägger djupa drivor. Men förra hösten var för jäklig och höstarbetena på åkrarna drog ut tills snön kom i december.

Jag hörde annars att det varit rena katastrofen med skogskörningarna på mossarna i år. I går läste jag i Landsbygdens Folk att det går så bra att hugga i Österbotten i år. Nå, här är det tvärtom. Nån tjäle finns det inte. En stor grävmaskin med band står och väntar på att de skall köra ned sej med traktorerna och så drar den sej fram med skopan till platsen och försöker få upp dem.

I dag återvänder jag till hemskogens stenbackar och de stora granarna. Där har rötterna “växt upp” så att man egentligen inte behöver skyffla snö alls. Snövintrar skall man inte röja och gallra utan såga stora träd. I den här åldern borde man ha lärt sej det redan.

Skogslov

Förr kallades det skidlov och senare sportlov. Här har det varit “skogslov” för barn och barnbarn har varit i skogen och sågat stock (nåja, nästan). Det har varit bråttom hela veckan för nu var det fint skogsväder.

Som vanligt har vi sågat stora granar som egentligen borde ha tagits bort för många år sedan. Då de blir för gamla så blir det bara en massa kvistar och så finns faran att de får röta. Men många vintrar gick förlorade på grund av skogsdikningen – först att hugga upp dikeslinjerna och sedan att städa upp och flytta vägar och broar.

Årets monstergran (tillsvidare) är 75 cm i roten och 24 meter blev stock så höjden var över 30 meter. Det var maximala måttet för godkänd svarvstock (75 cm). Vanlig stock får bara vara 55 cm.

Också korta stockar (3,9 meter) är så tunga att lastaren knappt orkar lyfta dem. Ibland måste man lyfta en ända i taget och försiktigt försöka lirka stocken dit den ska. I jämförelse med den här ser de vanliga stockarna ut som stickor och jag måste hoppa ned från traktorn och mäta att de faktiskt är över 16 cm i den smalare ändan.

Men skogsvägarna blir bra med en tjock matta kvistar utanpå stenarna. Lite problem har vi på åkern där yrsnön lagt drivor men nu kan man för det mesta köra på högsta växeln på skogsvägarna vilket sparar en massa tid. Det blev riktigt fina vägar då vi körde med schaktbladet bakvänt över dem. Man måste vända det så det inte fastnar i stubbar och stenar.

Rötan är ofta ett problem i de här trakterna men den här veckan klarade vi oss med ett fåtal rötskadade granar. Om trädet har röta så blir det bara energived av det och priset går ned till en tredjedel eller mindre. Så det är spännande då man fäller. Om det börjar komma bruna sågspånor så blir man inte glad.

Nu är “skogslovet” slut och tur var det för jag börjar bli riktigt trött. Kvällarna har ofta gått till att man ligger på soffan och låtsas se på TV (det tar max. fem minuter så faller ögonlocken ihop). Dagarna börjar redan bli långa och med flitig motion så tar skogsluften nog musten ur en.

Nästa vecka blir det deklaration. Då måste man städa arbetsrummet och söka fram de sista kvittona. Men visst vore det trevligare att fara till skogs och såga i stället …

Det finns för mycket träd i skogen …

Vi hugger och hugger och alltid finns det 20 stammar kvar som borde bort. Jag plockade fram ett gammalt foto från 2010 för att jämföra:

Och så ett foto från i år (2013):

Det är litet glesare men inte precis något kalhygge. Tallarna kanske jag lämnar kvar som fröträd eftersom där finns granröta. Å andra sidan har vi massor med älgar i skogen som gillar tallplantor …

Men sedan finns det en massa hektar kvar att såga ned – för att inte tala om gallringarna. Men det har inte varit gallringsväder på fyra år nu. Helst gallrar man inte i en meters snö. Men det positiva är ju att det inte ser ut att bli fritidsproblem i den närmaste framtiden. Varför skulle man betala för en processor (som nog gör jobbet snabbt) medan man ligger på soffan och blir fet och dör av överflöd. Jag läste i dagens tidning att man skall vara halvsvulten för att leva länge. Nåja, det får väl vara någon måtta med allt.

Fint vinterväder

Ibland kan man inte klaga (hur man än skulle vilja). Nu är vädret i det närmaste perfekt för skogsarbete. Ingen snö på länge och -15 grader (bara -8 på dagen). Vintervägarna är hårda och bra och jag har börjat köra ut stockar. I dag kunde man riktigt njuta av vädret och skogsarbetet. Inga södernresor kan vara bättre än det här.

Det blev litet avbrott då svängmekanismen på lastaren slutade fungera. Det var i princip kvickt ordnat men då traktor och lastare var varma inne i verkstaden så fixade jag en hel del annat som blivit uppskjutet alldeles för länge. Bakrutan var viktig för det har varit usel sikt vid lastning och det kan vara direkt farligt. Polykarbonatskivan visade sej vara utmärkt. Den är klar som glas men ändå böjlig vilket var bra för hydraularmarna skulle ha spräckt glas genast då jag startade traktorn. Nu ser jag fötterna på lastaren och dessutom lamporna till elventilerna. På bilden syns polykarbonatskivan inte alls – och det är så det skall vara (nåja, då den blir smutsig så syns den nog).

En sak som retat mej länge var knapparna till elventilerna (de gula små och runda). De är svåra att använda med handskar eftersom det händer allt möjligt då man i misstag snuddar vid dem. Värst var knapparna till stödbenen bakom spakarna så jag lödde loss ledningarna och byggde en skild låda (med stora gröna och röda knappar). Materialet var billigt på Biltema. Tryckknapparna är tyvärr av dålig kvalitet så det kan hända att jag måste byta dem – men de får vara tills de går sönder. En fördel med de nya knapparna att man nu kan sänka och lyfta bägge stödbenen med en hand.

Och så var det nödvändigt att montera lampor framåt. I skogen är de vanliga strålkastarna för lågt så jag köpte lysdiodlampor (LED) och monterade i takkanten ovanför vindrutan. Priset var tufft – tio gånger högre än gammaldags arbetslampor – men hållbarheten borde vara tio gånger längre också. Numera börjar arbetslampor med lysdioder vara helt användbara – jag är riktigt nöjd med de här. Och ändå är de bara 15 och 10 W vilket betyder avsevärd inbesparing på strömsidan.

Men för att få lamporna inkopplade måste jag bygga en ny central i hytten. Den behövdes också till den nya fläkten och för uttag till lastarens elventiler samt till radiostyrningen av vinschen. Det är ingen vacker konstruktion – men stark och torde fylla sin funktion. Där finns två dragströmbrytare för lysdiodlamporna och fläkten, tre säkringar och två uttag.

Och så satte jag ett gummi runt svängpelaren för att hindra vatten att rinna in i oljebadet för svängkuggarna. Jag fick svar från Farma att det numera finns en plåt som skall hindra vatten att rinna in – men jag tror mera på gummi (tack till Matts för idén). Gummiremsan är fastspänd med en stor (200 mm) slangklämmare.

Nåja, “int ein daa uutan förlustär” (inte en dag utan förluster) som förra bisin sa. I dag började en hydraulslang läcka vid gripen så det blev litet avbrott i stockkörandet. I stället tog jag stora Zetorn och körde spår. Det hade nämligen snöat litet och redan ett par cm lös nysnö isolerar en hel del. Så man måste packa till den. Och så började jag fälla granar igen.

På kvällen blev det fliskörning. Det går åt ungefär en liten skopa per dag – kanske en halv kubik. Sådant kan man sköta på kvällen fastän det är mörkt. I kväll var det i alla fall ett strålande månsken – nästan bättre än de mulna dagarna i december. Man blev riktigt lyrisk och tänkte som Jeremias i Tröstlösa: “En borde inte sova då natta faller på …” (skrivet av Levi Rickson 1915 på närkesmål). Tur att man inte bor i en stad.

Kallt men livat

I morse var det -30 grader (på vissa håll i Hindersby -34) så jag försökte inte ens fara till skogs. Både slangar och metall är sköra i en sådan kyla och man bara kör sönder nånting. Zetorn och lastaren är ännu inne i verkstaden och det är lika så bra. I princip kan jag skruva ihop den och börja köra men då den en gång är uppvärmd så började jag fixa en del som blivit ogjort.

Nedre bakrutan måste jag skruva bort för att få in hydraulbordet men det är kallt så jag köpte en plastskiva för att täcka hålet. Det är en hel vetenskap att välja rätt plast. Den borde vara genomskinlig, UV-tålig, skraptålig, reflexfri och böjlig. Jag kollade upp Etolas alla plaster och tittade på nätet på egenskaperna hos olika sorterna tills jag kom fram till att jag skaffar en polykarbonatskiva för övre delen och 0,5 mm PVC-folie för nedre delen (där hydraularmarna tar emot).

Sedan skaffade jag lysdiodarbetsljus (LED) från IKH vid Ring III och byggde ny central för hytten med säkringar och strömbrytare. Fördelen med lysdioder är att de dra mycket litet ström. Jag köpte 10 W minilampor att sätta ovanför vindrutan framåt och de drar bara 0,75 A ström. I skogen behöver man en mängd lampor åt olika håll och då börjar strömmen redan vara betydande med gammaldags glödlampor. Om de visar sej vara bra så tänkte jag installera en under bommen också som lyser direkt mot gripen. Men då måste jag bygga riktigt starka skydd av 8-10 mm bandjärn för ibland dänger man i misstag bommen mot ett träd. Då håller inte ens tjock plåt.

Samtidigt installerade jag ordentliga uttag för lastarens elektriska ventiler och för radiostyrningen till vinschen. Tidigare hade jag bara en mycket osäker provisorisk förlängningssladd.

Alla kvällar har de senaste dagarna gått till Hindersby teater som ger “Fritt fram på 60-talet”. Jag förevigar nämligen teatern för framtiden på video. Halva byn har lagt hela hösten på att repetera och bygga upp scenen för pjäsen som är skriven av vår egen teaterchef Isa från Mosabackan (en byadel i Hindersby). Hon har förresten varit riktig teaterchef i Sverige förrän hon blev pensionerad. Och så har vi Robert Jordas som är utbildad skådespelare och som har regisserat pjäsen. Så mycket av byns resurser har satts på pjäsen att den absolut måste sättas i minne (digitalt nuförtiden). Då vi började med byapjäserna så köpte jag en fin HD-videokamera bara för teatern.

Det har varit fullt hus och flera föreställningar är redan utsålda. Och det är fint för vi behöver pengarna från föreställningarna för att reparera taket på den stora lokalen (byggd 1930).

60-talet var en brytningstid som syntes inom musiken (Beatles och Liverpool sound kom), inom jordbruket som mekaniserades och i arbetsfördelningen. I pjäsen förs det fram i gubbarnas matlagningskurs och Damklubbens resa till Stockholm med Bore III.

Nå, kursen slutade nu inte riktigt som det var tänkt men Rom byggdes inte heller på en dag :-). 60-talet var ju “mitt” årtionde eftersom det hände under min känsligaste ungdomstid. Mopedknuttarna som körde genom byn utan ljuddämpare kändes bekant och pratet på Posten som vid sidan av handelslaget och banken var byns träffpunkt var också äkta sextiotal.

Pjäsen avslutas med Brandkårsfesten som tillsammans med Johannifesten var sommarens höjdpunkter. Halva byn stod på scenen och det märktes i slutet då det började bli trångt där när alla slulle sjunga slutklämmen. Det är hårda bud i Hindersby nu i flera veckor framåt tills föreställningarna är förbi och folk kan pusta ut.