Väl hemkommen har man drabbats av ett flunsaåterfall, jag som trodde att vinterns snorande var över efter tre veckors förkylningen kring lilla-jul. Sen har det varit lite att se över här hemma så det utlovade “after ski” – inlägget har låtit vänta på sig. Tänkte ändå försöka få det undan nu och också sätta med det utlovade bildmaterialet så att jag kan återgå till mer vardagliga blogginlägg. Intrycken från resan är ändå många och kommer säkert att snurra på en tid men jag lovar att försöka bespara er från ytterligare semesterminnen.
After ski.
Och vilket “after ski” sen….. normalt under våra skidresor brukar det efter loppet badas bastu och bli en bit mat med lite dryck för att återställa vätskebalansen och i bästa fall också kaffe med bakelse men årets efterspel slår nog alla tidigare “efterloppet” upplevelser. Vi blev nämligen liksom alla andra deltagare bjudna på en bankett som inte saknade motstycke åtminstone vad gäller programmet. Då jag häromkvällen råkade titta på den inhemska idrottsgalan i tv:n kunde jag konstatera att den i jämförelsen var något blek, visserligen är stämningen på plats något annorlunda men ändå. Kineserna kan verkligen det här med musik- och dansframträdanden och inte var trakteringen vad gällde mat och dryck illa den heller även om det ibland var lite svårt att veta riktigt vad man åt 🙂
Jag har svårt att i text beskriva stämningen på banketten men kanske en skakig videosnutt kan ge lite bild av det hela.
Det är ju inte riktigt tänkt att det ska se ut så här men utan hjälp kommer jag inte längre, mannen i röd halsduk som syns i slutdelen av videon är annars en tiofaldig orienteringsvärldsmästare från Sverige.
VasaloppetChina i bilder.
Kina i övrigt då?
När man nu åker så pass långt som till Kina så måste man väl se lite annat än ett skidspår också? Så därför valde jag liksom de andra i gruppen att förlänga vistelsen med ett tre dagars “turistprogram” för att se de “stora” turistmålen som det pratas om.
Kommer man från en liten by i Finland märker man snart att allt som är stort inte är vackert alla gånger, stora befolkningscentra och livlig trafik medför vissa olägenheter. Här har nog miljönissarna annat att fundera över än att varje torp på landsbygden skall anslutas till det kommunala avloppsnätet.
Under en närmare 7 timmars färd med snabbtåget från Changchun till Beijing passerades inte en enda plätt som man kunde kalla för skog. Det mesta var en oändlig slätt med majs- och risfält vilka här och där bröts av städer med febril byggverksamhet och rykande industrier.
Under resan konstaterades också den kinesiska befolkningen vara väldigt slanka, vi antar att största förklaringen ligger i ätandet med pinnar. Antagligen skulle vi nog också magra en del för det tog sin lilla tid att tömma talriken, det skulle ändå inte fallit oss in att försöka få kineserna att äta med kniv och gaffel. Man får ta seden dit man kommer även om köks- och serveringspersonal hade lite roligt åt våran pinnhantering 🙂
Borta bra men hemma bäst……….