Sverige – Sida 2 – Bondbloggen

Med båt ovanför vetefälten

Ta inte ledigt – det kan visa sej att du inte alls är oumbärlig. Vi for iväg till Göta kanal och lämnade flisandet och vetebortkörningen på hälft. Men då man måste boka flera månader i förväg så gick det inte att skjuta upp. Och då vi kom tillbaka så var allt fixat …

Det är nu fjärde sommaren i rad som vi åker på kanaler i Sverige och i år var slutligen Göta kanal – Sveriges pärla eller blå band – i turen. Den byggdes efter 1808-09 års katastrofala krig då Sverige var bankrutt både ekonomiskt och politiskt. Karl XII:s krig i början på 1700-talet hade lett till att Sverige förlorat allt mer i hundra års tid. Den idioten förde hela armén halvvägs till Turkiet där den krossades och jubeltönten kom ensam hemridande. Till all tur satte nån förståndig person en kula i skallen på honom då han fortsatte kriga i Norge. De följande kungarna blev allt mer degenererade och den sista i ätten avsattes av militären efter att ha förlorat Finland.

I motsats till denna sorgliga kavalkad kom sedan Baltzar von Platen som drev igenom byggandet av Göta kanal (som Gustav Vasa redan hade funderat på under 1500-talet). Att han lyckades driva igenom det i ett land som i princip hade gått i konkurs var ett mindre underverk. Men 58000 man (mest indelta soldater) grävde för hand kanalen med spadar och den invigdes 1832.

Då kanalbygget började fanns det bara bönder utan specialkunskaper – indelta soldater var egentligen bönder – och allting importerades från England som redan hade byggt ett stort kanalsystem. Bygget blev en jätteskola för hantverkare och ingenjörer och då grundades också den senare världsberömda Motala mekaniska verkstad. Ordet “civilingenjör” uppkom i det sammanhanget för tidigare var alla ingenjörer militärer – också von Platen.

Mest fascinerande var hur Motala Werkstad byggde en 15 tums metallsvarv: man byggde först en grov metallhyvel som drevs av ett vattenhjul och sedan filade man för hand fram delarna till svarven ! Verkstaden byggde sedermera ångdrivna fartyg, lok, mudderverk, pumpar, kvarnar pappersmaskiner, svarvstolar och kanoner.

Det var inte bara i riksdagen som von Platen skälldes ut efter noter. Det var också stora problem att köpa in den mark som behövdes för kanalen som byggdes vid sidan av Motala ström på ren åkermark. Bönderna ville förståeligt nog inte sälja och det berättas att von Platen till sist skickade ut en slipad tungvrickare (sådana fanns också på den tiden).

Uppköparen frågade bönderna om en båt behövde vatten för att segla ? Jo – det behövde den. Och hade någon sett en båt segla uppför en kulle ? Nej – det hade minsann ingen sett. “Nå, sälj då marken åt von Platen för han är alldeles klart helgalen och då alla hans planer går om intet så får ni marken tillbaka !” Bönderna sålde men har ännu inte fått marken tillbaka.

Slussarna gör att en båt faktiskt kan klättra upp för en kulle. För tvåhundra år sedan fanns det just inga vägar alls – bara ridstigar och all transport måste skötas med båt eller med släde på vintern. Så en båtväg från Stockholm till Göteborg var en viktig sak. I början på 1800-talet fanns det heller ingen järnväg.

Vi åkte bekvämt med dagens moderna turistbåtar (3,5 miljoner åker med dem varje år) på kanalen och tittade ned på vetefälten och sjöarna som ibland låg under oss. Kanalen går ganska högt fram till sjöarna Boren och Roxen för att sedan klättra ned med slusstrapporna.

Porten fast och vattnet till nästa sluss och så åker vi ned

Så är vi ute på Boren 15 meter lägre ned

Som gammal ingenjör är man ju helt fascinerad av tekniken vid slussarna. Så här välbyggda var inte de första kanalerna och slussarna. Hjälmare kanal som hör till de äldsta rasade snart ihop och måste flyttas och delvis sprängas in i berget. Inte utan orsak byggdes Göta kanal bredvid Motala ström i stället för i strömmen.

År 2015 började Göta kanal moderniseras för en halv miljard kronor. Den drar stora mängder turister till Sverige allt sedan den byggdes på 1800-talet och 5000 båtar trafikerar den. Det finns rullbroar och klaffbroar och ibland går kanalen ovanför landsvägen.

Klaffbron lyfts med stora hydraulcylindrar

Numera står slussvakten bara med fjärrkontrollen i handen och hydrauliken sköter portarna

Vi lyckades förstås pricka in en regnig dag igen så det blev inte någon idyllisk båttur i solsken. I reklamen står det att man åker bland åkrar och kossor men kossor såg vi inte mycket av annat än på långt håll bakom träden. Åkrar finns det däremot mycket av på östgötaslätten som är väldigt stor och väldigt slät.

Sverige har i år fått riktigt lämpligt med sol och regn och skörden ser ut att bli riktigt bra. Vår granne berättade att havren gett upp till 8000 kg per hektar. Men det har varit torrt och ett rapsfält var rena katastrofen – 55 hektar som såg ut som en träda. Då vi kom hade man knappt börjat tröska men sedan blev det full fart i Mälardalen.

Den sista bilden visar hur vi åker ovanför vetefälten men det regnade så jag tog bilden inifrån salongen. Sedan kom vi fram till sjön Roxen vid Bergs slussar och där tog vår resa slut. Man kan åka från Göteborg till Stockholm men det tar fyra dagar. Vi hade inte den tiden men det kan vara värt att se också Trollhättans slussar för oceangående fartyg. Vi tog bara en liten dagstripp (500+500 kr. per person) och den klassiska kanalresan kostar 14000 kr. per person.

Hämtade slaghack från Norrköping

Vi köpte en Kubota från Köping i april och den visade sej vara riktigt bra men då gräset började växa så behövdes dessutom gräsklippare (som inte kom med). Och inte vilken som helst för de flesta gräsklippare går bet på vårt långa sega gräs. Vi har minsann inte några jämna gräsmattor utan kör mellan äppelträden där det finns gropar och mullhögar och ojämnheter.

Så jag kom fram till att det behövdes en ordentlig slaghack. Kubotan har ju både kraftuttag och trepunktslyft (cat1). En förfrågan visade att en ny slaghack skulle kosta kring 5000 euro här medan man fick en ny metersbred för 12000 kronor (litet över 1000 euro) i Sverige. Begagnade var nästan lika dyra och sådana fanns det inte alls här i landet. Så vi hoppade på färjan och for till Norrköping.

Det fanns flera firmor som sålde de små (kinesiska förstås) slaghackarna men jag köpte en från Bonnet.se (läs Bonn-net) som är en intressant firma. Då vi kom fram till Norrköping så visade navigatorn oss till Surgatan och det var ett helt kvarter med Lantmännen och lagerbyggnader och all sorts jordbruksförnödenheter. Man kände sej som hemma som i Labors lagerbyggnader i tiderna. Slaghacken hade jag köpt av Linnea över nätet och betalat så det var bara att hämta den från lagret.

Den var nu inte så liten även om den var smal så jag undrade litet om Kubotan skulle orka med den men det var inga problem. Maskrosedjungeln fick stryka på foten då vi körde med hacken och det var inte ens tungt för Kubotan. Det var skillnad mot den lilla batteridrivna trimmer som tidigare använts.

Tuffare maskin än en liten batteridriven trimmer

Naturligtvis skulle jag klåpa först – jag körde över trädgårdsslangen som lindades runt hackens axel. Det tog en timme att få bort den. Slangen var historia men hacken klarade sej bra. Så man skall inte köra över slangar med hacken …

Jag ställde in hacken för så hög klipphöjd som möjligt med tanke på det ojämna landet och alla torvor. Resultaten blev i alla fall riktigt bra då man körde två gånger vilket annars också var nödvändigt för att komma åt allt gräs. Eftersom vi körde mellan äppelträden så blev det på de flesta ställen många överfarter.

Hacken har hammarslagor men jag köpte också en sats Y-slagor. Vi får pröva vilka som fungerar bäst. Det behövs inte så vackert slutresultat som på en gräsmatta i en park utan huvudsaken är att effektivt få bukt med gräset. Hacken är en riktig slaghack även om den är smal. Hållbarheten vet jag ännu inget om men konstruktionen verkar vara någorlunda stabil utan alltför mycket plast. Kraftuttagsaxeln måste jag förstås kapa för att den skulle passa till Kubotan och då tyckte jag den verkade vara ganska kraftigt konstruerad. Inte illa för en maskin i den här prisklassen. Då euron dessutom är närmare 11 kronor så får vi över 10 % “rabatt” vid köp i Sverige.

Jag är glad att vi köpte en riktig traktor om än liten i stället för nån fjantig fyrhjuling utan hydraulik och utan kraftuttag. Slaghacken passade bra men jag måste ännu köpa en tryckstång till traktorn för en sådan kom inte med då vi köpte Kubotan. Hacken har medar på sidorna och rulle bak och materialet är av sådan tjocklek att man har nånting att svetsa i ifall det behöva. Alltså inte bara plåt.

Resultatet av en överfart är redan hyfsat och det går fort att köra flera gånger ifall det behövs. Det gäller bara att plocka bort alla stenar så man inte kör sönder slagorna men där borde inte finnas så mycket sten för jag körde över hela åkern med stora fräsen innan äppelträden planterades. Ett annat problem är alla gropar som där finns (för träd som inte blivit planterade). Men de försvinner väl så småningom.

Det var alltså en ganska lyckad resa och jag fick hem hytten (som vi i april skar bort för att få in Kubotan i Ducaton). Nu skall jag montera tillbaka hytten – men så att den kan skruvas bort ifall vi vill transportera Kubotan på nytt. Trots att hytten inte direkt är nödvändig så kan det vara bra att ha ett tak på traktorn – både mot regn och sol.

Jag lyckades inte boka in Ducaton till en kvällstur från Stockholm så vi måste åka dagtur och det är nog obarmhärtigt slött … Att hänga på färjan hela dagen utan nånting att göra är ingen höjdare. Speciellt som det tydligen varit en massa klassresor till Åland så att färjan var full av högljudda skolelever. Vi kom hem först närmare midnatt så en hel arbetsdag gick förlorad. Och det var för sent att åka in och göra anskaffningar på Ring III på vägen också. Så det åkas inte dagfärja mer annat än i rent nödfall.

I skarven mellan skog och jord

Vintern är mycket koncentrerad på skogsbruket och i april är det ännu mera bråttom att få ut allt virket innan skogsvägarna smälter. Man hinner inte tänka på jordbruket förrän skogsvintern är över och vårsolen börjar lysa och värma. Då blir det bråttom att sätta i ordning vårbruksmaskinerna.

Vi har länge åkt till Sverige till vårt gamla torp i Medåker i slutet på april. Det är lämplig avslutning på skogsarbetet för annars så tar det aldrig slut. Alltid är det något litet som ännu borde göras i skogen. Men åker man bort så är det vårsådden som upptar alla tankar då man kommer tillbaka.

Skogsvintern var bra även om den började på allvar alldeles för sent. Det har varit flera år nu med plusgrader i januari eller februari. Förr började skogsarbetet i december – inbillar man sej åtminstone. Nu gick det till all tur att köra ut virke ännu i fredags för en vecka sedan. Då lyfte jag bort en massa grankvistar och hittade ett litet lass props i skogen. Där var det inga problem för marken var stenhård under mossan. Men ute i solen började det bli gyttja och spår så jag lastade av det sista lasset från landsvägenb vilket var ganska besvärligt för den lilla lastaren är för kort. Man måste ta nytt tag i ändan och skuffa in virket för att få den på hopen.

Nån brådska med vårsådden är det minsann inte i år. Det är kallt och regnigt och till nästa torsdag så lovar prognoserna 12 mm snöblandat regn … Här i Sverige är det också sen vårsådd. Vi har vårt torp på gränsen mellan Mälardalen och Bergslagen och nästan ingenting är harvat ännu. Många år är allt sått då vi är här i slutet på april men nu vill det inte torka upp. Nästa vecka skall också bli regnig och kall här. Först vill det inte bli vinter och sedan vill det inte bli vår …

Trädgårdsmästaren planterar i alla fall en mängd äppelträd på åkern utanför vårt hus. Grannen hade väldigt omtänksamt harvat en triangel bakom den stora stenen fastän han inte hade kunnat harva åkrarna än. Så trädgårdsmästaren gräver gropar och och jag kör röjsåg och hugger ved.

Så länge vi hade kossor så var varken skogsarbetet eller vårsådden så viktiga. Kossorna skulle mjölkas klockan fem på kvällen och morgonen året runt. Varenda dag. Och sedan skulle det köras hö och mockas koskit. Den tid som blev över kunde man sedan använda till skogsarbete eller jordbruk. Sådden var inte heller så omfattande eftersom det mesta var vall – bara litet brödsäd och havre åt hästarna. Det var främst kobruk och först efter 1975 blev det huvudsakligen skogs- och jordbruk.

Morsan hade huvudsakligen skött om kossorna men fick senare dåliga fötter och kunde inte vara med i jord- och skogsbruk så mycket även om hon var intresserad av skogen i all synnerhet. Jag byggde ett “hönshus” med en gammal bänk från paketbilen med säkerhetsbälte och allt som jag satte på hydraularmarna på traktorn så jag kunde köra henne till skogen för att se på hyggena. Det fanns till och med intern telefon mellan traktorhytten och hönshuset så vi kunde prata med varandra under färden (en motorcykeltelefon).

Skämtsamt sa morsan att hon var med i arbetena genom att sitta hemma och oroa sej över väder och allt annat. Det var förståeligt för en gammal bonde har svårt att släppa tanken på gårdsbruket. Kan man inte vara med i arbetet så kan man åtminstone oroa sej. Själv arbetar jag ännu och tanken är att fortsätta med arbetet i 20 år till så jag har arbetat mer som (heltids)bonde än på högskolan. Jag kanske inte orkar så länge att pojken hinner bli pensionerad men man kan alltid försöka …

Trädgårdsmästaren står på åkern och gräver i den styva lera som finns här liksom hemma i Hindersby. Hon ångrar sej att hon inte satte spaden i jorden förrän hon gifte sej men så är det med ungdomar – de har inget förstånd ännu. Lustigt nog så är åkrarna här likadana som hemma. Hon ville gärna ha vatten i närheten så skärgårdsflicka hon är men det finns inget annat än en liten bäck på många kilometers avstånd. Allt har sin förklaring för det här huset var mycket billigt jämfört med miljonhusen nära till vatten (och till Stockholm).

På lördag skall vi titta på Norsylingen i Arboga (man fiskar nors med stora håvar i Arbogaån). Arboga betyder ju ååboga (åbåge) och staden placerades vid en krök på ån där det också fanns en fors så man inte kunde segla längre upp utan måste lasta av. Här ser man att vårt språk är gammal svenska. Här talade man också om “boga” (med o-) liksom ännu i dag i Hindersby. Långt “a” blev småningom å i svenskan.

På söndag skall jag hämta mina nya glasögon i Västerås och sedan börjar jag hoppeligen känna igen folk som jag möter – det har varit litet si och så med det så närsynt som jag är. De nya brillorna har en styrka på nästan -10 …

Vi har med oss groprov på vetet och snart får vi se om det gror ordentligt. Sedan blir det vårsådd då vi kommer hem efter 1 maj. Men vi har tid för jag tror inte det bli vårsådd (direktsådd) förrän om ett par tre veckor. I alla fall så har skogsvintern nu tagit slut och jordbrukets vår är på kommande – om än långsamt och motvilligt. Men kanske det bli bättre efter torsdagens snöblandade regn ?

Till sist en bild från en vårkväll i Medåker med det 150 år gamla huset som är smalt och högt och mycket typiskt för äldre hus i trakten:

Tillbaka till 1850

Visst är jag intresserad av maskiner och elektronik men ibland önskar man sej tillbaka i tiden. Speciellt nu då jag efter den värsta åskan på två år kämpat med att få nätet att fungera samtidigt som det visade sej att tröskans alla kontakter ärgat ordentligt. Ingendera var någon överraskning men ibland blir det för mycket av det goda. Så man önskar sej tillbaka till en tid utan maskiner och elektronik som skall repareras. Omkring 1850 fanns det inga egentliga maskiner utan de mest invecklade verktygen var yxa och plog.

Inspirationen kom från vår resa till Sverige i början på augusti då vi åkte ångbåt på Strömsholms kanal som är en av de längsta kanalerna – från Västerås upp till Smedjebacken i Dalarna. Bergslagens järn fraktades på kanalen till Stockholm tills järnvägen tog över. På den resan besökte vi Oljeön vid Ängelsberg där ett av de första oljeraffinaderierna i världen fanns. Oljan är nu mycket viktig men först omkring 1850 kunde man börja använda den till nånting. År 1852 uppfann en skotsk kemist fotogenet och tog patent på det. Först därefter kunde man gå över från pärtor, talgljus och tranoljelampor till den ytterst starkt lysande fotogenlampan (enligt den tidens mått). Men ända till slutet på 1800-talet var ljuskällan i ett vanligt bondehem den öppna härden och lyspärtan. Inte hade man råd med stearinljus som började tillverkas i Sverige 1839.

Oljan användes inte alls som drivmedel i början utan bensin var en besvärlig restprodukt – men det ändrades ju senare. Inom jordbruket blev oljebaserade produkter drivmedel först efter andra världskriget även om det fanns ett litet antal traktorer redan på 1930-talet. Jag var ganska liten i slutet på 1940-talet då vi fick vår första traktor som var en Fordson Major med pigghjul som gick på petroleum även om den skulle startas på bensin (genom att veva förstås). År 1952 bytte vi den till en likadan mörkblå hög Fordson som hade gummihjul och hydraulik. År 1960 fick vi första dieseln Massey-Ferguson 65 som vi ännu kör med.

En annan inspiration till att önska sej tillbaka till 1850 kom med nätproblemen efter den hårda åskan den 12 augusti. Då strök en hel del elektronikapparater med fastän stöpslarna var utdragna. Men riktigt stark åska behöver åskan inga sladdar utan den inducerar spänningsspikar i varje liten tråd inne i apparaten … Dessa spikar förstör lätt elektroniken och ju snabbare elektroniken är blir desto känsligare blir den. Men det allra värsta är då den inte går sönder helt utan bara börjar bete sej underligt. Och det var just det som hände nu. En helt död burk byter man ut och så är det klart.

I nästan två veckor har jag sökt efter felet (felen) och problemet med datanät är att de är mycket besvärliga. Det är inte som med elektriska trådar utan paketen rör sej i nätet helt oberäkneligt. Ett paket söker en väg till mottagaren och den vägen kan gå runt hela jordklotet i värsta fall och vägen ändras hela tiden. Så om en apparat beter sej illa så kan resultatet synas i en helt annan del av datanätet. Dessutom innehåller dagens apparatur en mängd lärande algoritmer vilket betyder att det tar tid innan de så småningom börjar skicka paketen rätt väg. Ännu värre är att en del burkar “suger åt sej” paket som borde skickas annanstans …

Jag bytte en växel fyra gånger och testade dem emellanåt varvid allt verkade vara i skick. Till sist hittade jag felet i en burk som var ansluten till växeln men problemen syntes inte direkt efter det jag bytt växel utan först efter en tid. Man kan bli galen med mindre. Och om nån frågar varför jag inte bytte den burken genast så är de väldigt välkomna att ta över underhållet av vårt nät. Jag har minsann inget emot det.

Som lök på laxen så fungerade inte lyktorna på den nya (begagnade) tröskan. Det var inget att förundra sej över för jag har bråkat med de elektriska ledningarna på vår gamla (byggd i samma fabrik) i närmare 30 år. I alla fall blev jag litet överraskad då jag svängde på säkringshållarna i hytten för alla kontakterna var ovanligt starkt ärgade. Vår tröska är tio år äldre men inte alls i så dåligt skick ifråga om kontakterna men så har den också stått inomhus i den gamla ladan med en halv meter luft under trägolvet vilket ger en mycket bra miljö.

De här kontakterna fungerar inte – speciellt som de är alldeles lösa. Kontaktvätska hjälper inte mycket i det här stadiet.

Nu har jag beställt nya kontakter och säkringshållare över nätet. Det blev inte alls dyrt men det blir ett stort arbete att byta kontakterna. Samtidigt byter jag strålkastarna till LED som ger mera ljus och drar mindre ström. De är inte heller dyra numera (på nätet) och en 27W strålkastare som ger närmare 3000 lumen kostar bara 6-7 euro hemkörd till verandan (där vår postiljon mycket vänligt placerar paketen). Men visst går det tid att byta dem.

Det värsta var att försöka gå igenom det elektriska schemat. Det tog mej flera dagar att förstå vart ledningarna gick. Egentligen fick jag rita ett nytt eget schema som jag kan förstå. Jag trodde det var problem bara med den första tröskan som var en testtröska med usel dokumentation men det tycks vara likadana problem med en standardmodell också.

Tre veckor i augusti har gått förlorade men växtligheten är så försenad att det nog inte blir tröskande ännu på en tid. I själva verket funderar vi på om vi kan börja ens inom september för vetet är ännu ganska grönt. På hösten är dagarna så korta och om inte temperaturen stiger ordentligt så får vi inte den värmesumma som krävs för mognad.

Ett nytt problem är också att den nya tröskan har “vingar” (sidoplåtar) som gör den tre meter bredare än den gamla. Jag får svårt att öppna plåtarna inne i verkstaden så nu måste jag hitta på nånting. Man vill gärna sköta reparationer under tak då det blir sent på hösten med regn och kyla.

Tröska eller flygplan ?

Ibland så önskar man sej tillbaka till 1850 då arbetet visserligen var hårt men inte så invecklat. Med en lie får kroppen arbeta men hjärnan vila. Åtminstone var problemen med övervikt mindre på den tiden.

Världen är liten

Vi har varit en vecka i Medåker (i vårt hus i Sverige). Grannen kom in och hälsade från Kalles granne (Bondbloggs-Kalle som han kallas här för vi har många Kalle). Han hade visst släkt i Medåker och var och hälsade på. Kanske han hörde om de tokiga finnländarna som bor i ett gammalt hus som ser ut som hembygdsgården – ingen brädfodring ens. Mycket ovanligt i det superprydliga Sverige. Och gräset växer för det mesta långt och tjockt över hela tomten …

Den lilla sandplätt som jag krafsat fram under många dagars arbete ledde till att jag slog sönder hackan som jag tog hem för att reparera. Gräset måste bort för om det regnar så blir det så halt att hjulen bara slirar på bilen. Men i år var det kruttorrt i juli och mycket litet vatten i brunnen. Så det passade bra att gräva ned slangen och byta ut bräderna på brunnstaket som ruttnat. Vi har ingen pump utan tar upp vatten med en gammaldags skjula så slangen är bara för säkerhets skull. Vattnet innehåller humus som rinner ned från den höga backen till höger men det går genom ett litet reningsverk (via tunnorna under ändväggens fönster) så vi får kaffevatten.

Då vi köpte huset år 2000 så bodde faktiskt vår grannes dotter i närheten. Och en av mina klasskamraters barn bor i Kolsva som är grannsocken till Medåker. Det finns en hel del finländare i trakten. En träffade vi på Medeltidsdagarna i Arboga. Hon hade kommit som krigsbarn och numera glömt bort finskan. Tydligen är det lätt att höra på vårt tal att vi kommer från Finland. Endel tror också att vi är norrlänningar.

Egentligen åkte vi för att delta i Medeltidsdagarna som ordnas varje år i Arboga. Under medeltiden var nämligen Arboga närapå Sveriges huvudstad. Engelbrekt Engelbrektsson som står staty på Arboga Järntorg höll herredag i Arboga 1435 och den kallades senare för Sveriges första riksdag – litet felaktigt för det var bara stormän med. Men också endel bergsmän (bönder som också bröt malm i liten skala). Engelbrekt var ju bergsman. En av de viktigaste utskeppningshamnarna var just Arboga.

Här håller fogden på att märka tunnorna med järnmalm vid en exakt kopia av järnvågen vid Järntorget. Men drängarna är druckna och gör allt fel och till slut sätter stadsvakterna (med svärd till vänster) dem i “bykistan” som var den tidens häkte. Längst till vänster på andra sidan ån (Arboga betyder ju “åbåge” och uttalas ännu idag på vårt språk som “Ååboga”) finns ett av de äldsta husen i Arboga – ett garveri. Andra sidan av ån var tillhåll för färgare och garvare. Den hörde förr till landskapet Södermanland och ännu i ganska sen tid så kunde det hända att polisen i Arboga släpade druckna över bron – därefter var de sörmlänningarnas problem :-). Nu hör hela Arboga till Västmanland.

Gustav Vasa hade betydande egendomar i Arboga och hans dotter Cecilia bodde i staden en tid. Hon var ytterst egensinnig och ställde till skandal på skandal så det blev inget av att gifta bort henne av politiska skäl. Nedan “uppvaktar” vi henne vid kungsgården i stadens centrum men får en utskällning om “eländiga tiggare”. Cecilia i blå klänning och vår ciceron från Föreningen Arboga Medeltid i röd.

Efter tre dagars intensivt program på Medeltidsdagarna så tog vi det lugnt och började bygga och plantera äppelträd. Då vi kom så hade man inte ännu börjat med tröskandet men på måndagen satte vår granne igång med höstvetet invid huset. Nöjd var han inte- det var problem med sådden förra hösten då det låg vatten på åkern. Vetet ser bra ut men var glest.

Vi hade ingen brådska med skörden. I Hindersby regnade det nästan hela tiden och regnskurarna tycks fortsätta enligt tiodygnsprognosen. Tröskandet är inte roligt i år för brodden drunknade i våras. Den klarade det första 40 mm regnet men då det i början på juni kom ett 40 mm regn till så var ytan så fastslammad att det blev sjöar på våra leråkrar. Nu är det bara att köra över åkrarna och sedan hoppas på bättre väder nästa år.

Så måste jag ännu sätta med en bild av Arbogaån en sommarkväll i augusti:

Omväxlande

Det har varit växlande väderlek men också landskap. Jag smet iväg till Sverige förra veckan fastän det är bästa byggtid just nu. Orsaken syns på bilden nedan.

Vi var ute och slarvade med brorsan och Gilla. De köpte litet litteratur åt mej från Österbotten. Jag är ju en stor vän av Folkets Dagblad och Svenska Österbottens historia (del IV) handlar till stor del om bebyggelsen med fina gamla hus vilket jag också har pippi på. Vi firade med att flytta utedasset (sjiithuusi – eller huusi om man vill vara fin). Det är nu uppe på bergssluttningen och skall ännu byggas om så man får dörr i gaveln med fönster. Utsikten blir fin över åkern utanför. Och så skall taket få den rätta lutningen med tegel och väggarna kläs med sågad brädfodring så det blir rätt stil på huset.

Jag har aldrig varit för det där med att fira. Det är mycket roligare att bygga och konstruera all sorters maskiner och system. I alla fall så tog vi på söndagen en turisttur till Hedemora för att titta på Bergslagen i södra Dalarna. Och det var värt resan. Först blev vi guidade kring Norns bruk litet söder om Hedemora av Bengt Wester som i 45 år arbetat som gruvingenjör. Bergslagen är ju fullt av små hyttor som var och varannan bonde byggt för att bryta järn. I Norns bruk bearbetades järnet till stångjärn som sedan exporterades. Sverige var Europas största järnproducent då det begav sej. Bruket är en nästan orörd miljö och har förklarats vara av riksintresse och är officiellt ett byggnadsminne. Nedan masugnen som var hjärtat i bruket tillsammans med smedjorna med stånghammare.

För bönderna i trakten runtomkring var transporterna och kolandet viktiga inkomstkällor. Ett lass stångjärn vägde 800 kg och kunde alltså bara transporteras på vintern på släde eller med båt om sommaren. Många omlastningar behövdes innan järnet kunde fraktas längre bort. Bruket dog då järnvägen kom – men inte till Norn utan till Vikmanshyttan i närheten. Dit flyttade alla smederna och kvar blev bara skogsarbetare och kolare. Det gick så snabbt att husen står kvar nästan orörda.

På tal om kolning så berättade vår granne Lars-Erik (som brukar åkern utanför vårt hus i Medåker) att det fanns sex kolmilor i närheten och att skogen var så gott som helt nerhuggen för 150 år sedan. All skog som finns nu är alltså ganska ny.

Vi var också i Stjärnsund där Polhemsmuseet finns. Christopher Polhem var en av de stora svenska uppfinnarna och sysslade med allting från urverk till stora maskiner i gruvorna. Han kallas också “den svenska mekanikens fader”. I Stjärnsund startade han en manufaktur 1699. Han hade inte råd att gå i skolan men startade 16 år gammal en verkstad och fick latinundervisning av prästerna mot att han reparerade deras urverk. Sedan han inte bara reparerat Uppsala domkyrkas medeltida urverk utan också förbättrat det så skrevs han in vid universitetet och studerade fysik, matematik och mekanik. Gissa om det var intressant att beöka Stjärnsund för en gammal ingenjör …

Därefter återvände vi via Klosters bruk där Gustaf de Laval byggde första prototypen till separatorn. Men brukspatronen trodde inte på uppfinningen så de Laval flyttade till Stockholm där han grundade Separator AB – numera världsföretaget Alfa Laval. Han fick 93 patent på sina uppfinningar men var en äkta ingenjör och dog alltså utfattig 1913.

Vårsådden var mycket sen i Sverige. Vi är vana vid att de sår en månad tidigare än i Hindersby men nu då vi kom så var åkrarna svarta ännu först i går började man se grön brodd. Det har varit regnigt och kallt i Sverige i maj. Men ett intressant skifte var frodigt. Vi såg i höstas att man sådde raps direkt efter skördetröskan och nu stod rapsen i blom. Litet ojämn men växte bra. Bilden är tagen på tisdag i Garlinge (byn på åsen bakom åkern). Det är ytterst sällan man ser en svart åker i Medåker den här tiden på året. Vårsådden blev i år nästan en månad försenad.

Det var ordentligt hett i början på veckan men blev kallt och regnigt i förrgår. Då vi kom hem till Hindersby så började solen titta fram men man såg att det hade regnat. Helt riktigt – mätaren visade på 40 mm. På åkrarna stod det vatten både här och där och en stor flock svanar hade slagit sej ner på en åker.

Det direktsådda vetet hade grott ganska bra men det gillar säkert inte så mycket vatten. Svanarna däremot tyckte om det. Man borde ha anmält åkern som “svanåker” :-). De var inte speciellt rädda för oss. Då vi stannade bilen för att fotografera så började de makligt vagga bort.