Sverige – Sida 3 – Bondbloggen

Kraftsamling våren 2016

Skogsarbetet tog slut och våren 2016 kom – eller kom den ? Som vanligt så tog vi en tur till Medåker för att kolla om huset står kvar och sätta igång vattnet. Fast det lyckades inte. Åtminstone behövde vi inte vara rädda för att vårsådden skulle börja för tidigt.

Så här såg det ut på lördag morgon. Vädret var riktigt aprilväder. Solen sken och det kom ordentligt med hagel tillika. Grannen Lars-Eriks höstsäd mår inte riktigt bra då det ligger vatten i svackorna då solen smält haglet på eftermiddagen.

Vi pratade med Lars-Erik på tisdagen och han berättade att han kom igång med harvandet men så började det komma nederbörd och alla vårsåddsplaner är uppskjutna. På torsdagen då vi kom var det en grym åska. Ett nedslag i kraftledningen norr om vårt hus och ett i den nya höga masten bredvid Lars-Eriks hus gjorde stor skada. Telefonerna formligen exploderade och ledningarna hade bara koppartrådarna kvar. Vi var just då i Köping så vi upplevde inte åsksmällarna.

Masten på Djurberget är nu igång och vi har äntligen bättre signal. Vår kopparledning slutade fungera för många år sedan och Telia river bort alla gamla ledningar så fort de hinner så vi är illa tvungna att använda trådlöst som hittills varit erbarmligt dåligt. Jag upptäckte att masten bara har 2G och 4G medan mitt Ålcomkort bara har 2G och 3G. Alltså fungerar bara det långsamma 2G i mobilen. Men i modemet har jag Comviqs kort och där fungerar 4G så datanätet är OK nu.

Här syns den nya masten bredvid vårt gamla bergslagshus från 1850-talet. På sommaren hinner vi aldrig vara där så det är mest i skarvarna mellan vinter-och sommararbeten som vi hinner ta en snabbtur dit. Och koppla av med att bygga och plantera (lika som hemma …). Man kan ju undra om det är stor idé att åka till Sverige för att göra ungefär samma saker som i Hindersby – och det undrar många också högljutt. Men lustigt nog är det ändå en avkoppling att åka bort för en tid. Om man åker tillräckligt långt.

Alla äppelträd som planterades i fjol tycks ha överlevt. Inte en enda topp var avbiten men så var de också skyddade av ståltrådsnät och sorkskydd runt stammen och björktjära som sorkarna inte gillar. Vitsipporna blommade över hela gårdsplanen då vi kom men sedan började de huka sej i haglet och kylan (det var som kallast -6,4 grader på natten). Och nu hade vi med oss hem 30 nya ympade äppelträd som fanns på Pomologiska sällskapets avdelning på Trädgårdsmässan i Stockholm.

Det blev mest inomhusarbete på grund av vädret. Vi hade limmat bitar av grålumppapp på väggarna i trappan och nu hade de torkat så att vi kunde måla. Vi använde Linus emulsionsfärg som visat sej vara mycket bra och inte innehåller lösningsmedel utan bara linolja, vatten, cellulosa och naturliga pigment. Man blandar alltså pigmentet själv – det kan man köpa i påsar. Linusfärgen torkar på ett dygn och kan målas överallt inomhus – också på kakelugnar.

Vi valde ett ljusblått pigment eftersom trappan är ganska mörk. I nedre kanten ser man hur de rivna bitarna grålumpppapp bildar ett mönster. Första lagret med färg var tungt att dra på för pappen sög alldeles förskräckligt. Penseln ville inte röra sej alls över väggytan för vattnet i färgen sögs in direkt. I motsats till ren linoljefärg så kan man sätta på tjockt med Linus varje gång och det behövdes på pappen. Men andra strykningen var lätt. Då sög inte ytan mera så kraftigt och färgen täckte snyggt.

Det blev ganska så ljusblått … Fast i verkligheten var väggen mindre blå och litet mera grå och ljusare så fotot ger inte riktigt rätt intryck. Sista dagen målade vi själva trappan gammelblå och på trappstegen måste man använda riktig linoljefärg som alltså inte innehåller vatten utan enbart linolja. Linoljefärg tål nämligen nötning mycket bättre än Linus emulsionsfärg.

Det är väl klart att den hemska rödaktiga färgen skall målas över – troligen med någon nyans i grått liksom på panelen. Möjligen gör vi trappan litet ljusare i andra strykningen.

För övrigt hade jag roligt uppe på vinden där jag städade bort gammalt skräp och isolerade mellantaket med cellulosaull (Ekoull). Den är helt annorlunda än mineralull för cellulosan är hygroskopisk och fungerar bra ihop med sågspån. Den både suger i sej och avger fukt så den skall absolut inte ha någon fuktspärr av plast. Och fuktspärr kan man inte ha i ett hus som lämnas kallt över vintern. Då är nämligen huset ibland kallare än uteluften och fukten vandrar in och om det finns fuktspärr så kondenseras den inne i väggen eller isoleringen med mögel som följd. Man skall hindra luften att röra sej och täta springor men absolut inte hindra fukten. Vindskiva men inte fuktspärr.

Uppe på vinden hittade jag två gamla skor. Troligen var de från 1920-talet för där fanns också en fjäderfätidskrift från 1922. Vi har ju en av Sveriges största äggproducenter i grannbyn Smedsby. Skorna är ditsatta med avsikt. Det bringar tur om man sätter gamla skor på vinden – helst barnskor som är ordentligt slitna. Och slitna var de utan sulor men med träpliggar.

‘Nu nästan hundra år senare sätter vi förstås tillbaka skorna och hoppas på tur i hundra år framåt.

Och vattnet ? Där gick jag bet för den lilla pumpen som tar upp vattnet ur tunnan började aldrig suga. Vi har bara en tunna utanför väggen och den måste fyllas på med ämbar ur brunnen. Sedan skall en liten 12V pump suga vattnet ur tunnan och föra det genom ett litet reningsverk som med omvänd osmos tar bort allt ur vattnet – inklusive salter – så vi får kaffevatten. Det ger bara nån liter i timmen så det mesta vattnet måste bäras in med ämbar (eller hink som det kallas i Sverige). Pumpeländet har krånglat ända sen vi köpte den så nu beställde jag ny pump på nätet och nästa gång så får vi hoppeligen kaffevatten igen.

Det var kallt och regnigt då vi kom tillbaka till Åbo och det lär regna i tre dagar ännu. Först nästa vecka skall det bli litet varmare och torrare väder. Det är bra för nu har jag bråttom att byta fläktar i torken och då det blir sol så skall fjolårets vete torkas ned. Det blev så sen skörd att det inte gick att torka så mycket på hösten. Men vårsolen brukar vara mycket effektiv. Säden klarar sej bra så länge den är kall. Mögeltillväxten är noll om det är minusgrader och vete håller kyla länge – ibland är det iskallt ännu vid midsommartiden om man inte blåser varm luft igenom det. Så det skall inte blåsas förrän det blir torkväder.

Nu är det spännande att se om vädret blir varmt i maj eller om vi får en kall vår. Direktsådd blir det knappast i brådrasket.

Fläktresa

Tröskan ställdes undan förra veckan och så for vi till Sverige som avslutning på årets odlingssäsong. Höstarbetena var undanstökade (alltså glyfosatbesprutningen). Och vi skulle hämta två 11 kW torkfläktar från Övergrans jordbruk utanför Stockholm. Jag har länge sökt automatiska startanordningar för den nya torken så den kan fjärrstyras men de är dyra som nya och nu hade jag på Blocket hittat två startanordningar med vidhängande fläktar.

Egentligen behövde jag inte fläktarna ansåg jag men då priset för hela satsen var lägre än en ny automatisk startanordning så slog jag till. Och tur var det. Den ena installerade fläkten hade gått sönder och var obrukbar. Plåten runt propellern var bara punktsvetsad och den hade böjt sej och hamnat i propellern som nu satt fast.

Den plåten är det svårt att räta ut på nytt. Men de nya fläktarna har en mycket bättre konstruktion med valsade plåtar runt propellern som är stabilare. Så fläktarna skall bytas ut. Det blir att bygga ny ram också för de nya fläktarna 127×127 cm är 6 cm större än de gamla.

Det är ingen brådska. En fläkt fungerar och den används för att kyla ned vetet över vintern. Men före det riktiga torkandet på våren skall fläktarna vara utbytta.

Som vanligt på våra “semestrar” så har vi grymt bråttom att bygga och plantera. På hösten skall det långa gräset bort och det går bara med stora röjsågen och femkantigt 4 mm band. Med det så flyger det torvor och småstenar och det sega torra gräset stryker med det också. Man måste bara vara försiktig med fönstren. I fjol lyckades jag få sönder sidorutan på bilen med stenar som flög från röjsågens snöre.

Ovan ser man hur grundligt det femkantiga grova snöret tar bort allting (i mitten). Inte ett grässtrå som är längre än nån millimeter. Det går att köra sly också men det sliter ganska mycket på snöret. Huvudsaken är att få bort det långa gräset så att sorkarna vantrivs. Vi har en hel del rovfåglar så den sork som vågar sej ut på den körda ytan blir snabbt middagsmat.

Då vi kom var åkrarna nysådda men efter ett par dagar så kom det upp riktigt fin brodd.

Bilden ovan är från en åker nedanför Medåker kyrka men vi har grannens höstvete alldeles utanför knuten och jag tänker sitta och titta på den via det vridbara kameran på huset.

Det har varit en pina och en plåga med datanätanslutningen i Medåker. Jag har satt ned massor med tid och pengar på att få nånting att fungera. Två antenner, fyra olika operatörers kontantkort och närmare tio modem har jag försökt med. Men nu finns det möjlighet att nånting börjar fungera. På Djurberget bakom den lilla åkern finns nu en ny mast – men den var ännu inte inkopplad. Man får hoppas att det går bättre än med mastbygget. Grannen berättade att de hade en helikopter som lyfte upp mastdelarna – men så blev en mastdel upp-och-ned … Ny helikopterflygning för att plocka ned masten och sätta upp den på nytt. Det blev ingen billig mast.

I trappan till övre våningen testade vi en ny metod att tapetsera. Vi rev fyrkanter från en rulle grålumppapp och limmade upp dem på insulitskivorna som jag skruvat fast i stockväggen. Man får en tät och mönstrad yta som vi tänkte måla med Linus som är en emulsionsfärg bestående av linolja, vatten och cellulosa samt naturliga pigment. Det är en finfin väggfärg som vi målat med en hel del. Den torkar snabbt och blir helmatt. Men först skall tapetklistret torka. Givetvis använder vi enbart cellulosalim utan “förstärkning” och utan kemikalier.

De mörka partierna är vatten från klistret och de försvinner då det torkat.

På lördagen var vi på julmarknad till Selma Lagerlöfs Mårbacka. Det är ganska lång väg dit – 220 km från Medåker – men det var värt resan. Att handla nånting var inte så lätt för det var alldeles smockfullt med folk men vi lyckades i alla fall köpa norrländsk hjortonsylt (min favorit) och skrädmjöl (rostad havre som malts). Intressant nog var Selma mycket intresserad av jordbruk och guiden berättade att hon en gång avböjde en inbjudan till Stockholms slott med anledning av att Theodore Roosevelt var på besök i Sverige (han var förtjust i hennes böcker). Men hon hade viktiga uppgifter i jordbruket … Och så hade hon äppelodlingar vilket gladde hälften av familjen.

Jag ids inte sätta in bilder av Mårbacka för det finns massor på nätet. Selma Lagerlöf är en av de mest kända svenskar som det finns. Nils Holgerssons underbara resa är översatt till 60 språk. För bönder kanske Jerusalem är mest intressant. Den handlar i mycket om bondesamhället och tänkesättet i Värmland vid sekelskiftet 1900.

Väl hemkomna har vi så småningom lyckats tömma bilen och vila ut oss efter ledigheten. Nu börjar städandet inför vintern. Värmesystemet skall sättas i skick och så skall det byggas så länge vädret tillåter. En hel del maskiner skall sättas i skick eftersom man inte tyckte sej ha tid med det på sommaren. Skogsarbetena får vänta på bättre (kallare) väder så vägarna håller.

He e spitjitt !

Vi kom hem från Sverige i morse och jag var förstås tvungen att ta en tur med traktor och harv runt åkrarna. Lustigt nog hade vårbruket inte börjat i Medåker före påsk men så hade det regnat där medan det bara torkat upp hemma i Hindersby. Och visst var det torrt på duntana (kullarna) på leråkrarna men det gick bra att harva och blev inga kokor. Däremot var det spitjitt (fuktigt ocgh segt) på leran i lägderna. Så det är ännu ingen panik. Där skogen skuggat låg det tjock is i dikena.

Sommarvärme har det varit. Men då vi åkte iväg före påsk så var det alls inte varmt utan värmen kom först under påsken. Lite nervöst var det nog då vi hörde hur varmt och torrt det var i Hindersby men sällan kan vi fara ut på åkrarna ännu den här tiden. Men vissa skiften går att så väldigt tidigt.

Vi har haft en fin vinter i år. Ingen snö och ordentlig tjäle som sprängt sönder lerkokorna så att vi får en bra såbädd. Nu gäller det att harva de torraste ställena och småningom alltihop i den mån det torkar upp. Vissa fuktiga ställen kan man harva också men då måste man låta det sjtjinas (torka upp) förrän man sår.

Vi var som sagt i Sverige en vecka men det berättar man inte om på nätet på förhand. Fast vi hade förstås unga husbondfolket här på påsken. I Medåker lyste gårdsplanen vit och blå av vitsippor och scyllor – speciellt sedan det blev soligt. Jag installerade vattenrenaren så vi fick kaffevatten och byggde vedlidret färdigt medan den bättre hälften målade fönster. Sedan var vi ute och riktigt turistade en hel dag (mycket ovanligt för oss). Vi drack kaffe vid Hjälmare docka. Hjälmare kanal är den äldsta grävda kanalen i Sverige från början på 1600-talet och så köpte vi en gammal Allers från Kvarnfallets antik med Kurt Ards pärm. De som läste Allers på 60-talet minns hans fantastiska pärmar. Och vi hittade alla Tarzanböckerna ! De skall barnbarnen få läsa (och kanske vi själva tillika …). Därefter tittade vi på Kung Karls kyrka i Kungsör och i alla synnerhet mistlarna på lindarna runt kyrkan.

Efter att navigatorskrället kört oss runt alla tunnlar det finns i Stockholm så hann vi faktiskt med färjan till Åbo eftersom den var en kvart försenad. Nu blir det att söka ny navigator.

Till sist litet stämningsbilder från korpral Nornbergs hemman i Sör-Garlinge i Medåkers gamla socken med ett nytt vedlider och ett gammalt hus (från 1856).

Vintern slog tillbaka

På torsdag morgon förra veckan var det alldeles vitt och 10 cm snö överallt. I Sverige alltså. Jag var på fibernätskonferens i Stockholm och bodde förstås i Medåker.

Men det var bara en dag. Annars var där plusgrader och rena våren.

Fibernätskonferensen var stor med flera tusen deltagare. Sverige är fortfarande bland de bästa i Europa med en andraplats (Litauen är etta intressant nog) och de nordiska länderna alla ganska bra – utom Finland som kom på tolfte plats efter Estland. Det syntes inte många finländare på konferensen utom en del österbottningar. Ulf Grindgärds ståtade med foto och allt i aulan. Och det är välförtjänt för österbottningarna är bäst på fibernät.

I Medåker krånglade det trådlösa nätet något obarmhärtigt men vi såg Mälarenergis bilar en kilometer från vårt hus. De gräver ned elkablar och fiberrör där. I värsta fall får jag gräva ned egen fiberkabel den sista kilometern med täckdikningsmaskin …

I Hindersby har det också varit plusgrader men till all tur är det litet minusgrader på nätterna så skogsvägarna håller än. Jag kör ut virke så fort jag hinner men just nu måste skattedeklarationen göras. Om det bara hålls litet minusgrader så är det utmärkt att köra nu för vi har nästan ingen snö alls och man hittar virket utan problem. Det har varit flera vintrar med en massa snö så i den meningen är det bättre i år.

Vi fäller nu friska granar för alla de torra är redan sågade. Men det är långa baddare. Man får fyra eller fem stockar från varje träd och 20 meters mått räcker inte till (de vanliga måtten är bara 15 meter vilket är riktigt ynkligt). Att fälla har inte varit problem för det blåser och det finns ingen annan möjlighet än att fälla med vädret. Blåsten har grym makt upp i toppen på en 30 meters gran.

Få nu se hur vädret blir framöver. Man är litet rädd att vi får ett kallt majväder för medeltalet skall bli detsamma varje år. Tiodygnsprognosen tittar jag på var och varannan timme men den bara visar plusgrader på dagarna.

Installationer

Nu är växtperioden slut och vinterarbetena i skogen är inte direkt aktuella i gyttjan så nu skall alla installationer och reparationer skötas. Och det är inte litet det. Det man sköt upp på sommaren för att i stället göra utearbeten är en hel del. Vi har varit en vecka i Sverige för att bygga vedlidret (veebooen) färdig, hämta en hel del material och tömma torpet på vatten inför vintern. I praktiken går det två veckor med förberedelser och uppackande och allting.

Nu är i alla fall värmepumparna installerade. Växthuset behöver inte direkt värmepump mera i år men den måste vara installerad då växtperioden sätter igång i april nästa år. Och så kan den behövas ifall det blir alltför kallt på vintern. En hel mängd äppelträd som är ympade med alla möjliga fina gamla sorter skall nämligen övervintra i växthuset. Det är äppel från morgon till kväll nu – passionen är stark. Det är verkligen synd att jag sedan barnsben haft problem med nån sorts syra i råa äpplen. Magen säjer genast stopp. Däremot går det till all tur bra med äppelmos och äppelbulla och allt som är ordentligt stekt.

Värmepumpen står på eget stativ av galvaniserade järn (uj, vilket pris på galvaniserat …) Det här är den sjätte som jag installerat och det är ganska enkelt bara man fattat att bruksanvisningen är helt felaktig som bruksanvisningar brukar vara. Det gäller att använda förnuftet och inte bry sej om vad det står i den billiga översättningen som är konkurrensutsatt och alltså gjord snabbt och hafsigt. Värmefläktar är hädanefter portförbjudna. Den här ger i bästa fall 4,5 kW men drar bara kring 1 kW ström så direkt eluppvärmning är rena slöseriet.

Vedlidret i Medåker fick nu väggar som jag sågat med Logosolen. Det är en så kallad friggebod som på kvadratcentimetern när är så stort man kan bygga utan bygglov. Vi var tvungna att få bort veden från bastun efter det vi fick riva det nya bastugolvet då hästmyrorna hade ätit upp det. Det var torrt och prima virke men de kräken byggde flervåningshus åt sej där i alla fall. Man skall inte tro att de bara ger sej på halvruttet virke. Däremot skall man inte lämna virke (eller ved) liggande runt huset. Ser ni en hästmyra så ta det på allvar och strö ut massor av finmalen kalksten runt huset. Det är helt ogiftigt men för myrorna är det som vass sprängsten och går in i lederna på dem så de undviker kalkmjölet.

Vedlidret skall målas falurött nästa sommar och därefter saknas det bara ladugård på Nornbergs som stället heter. Grunden till den gamla ladugården finns kvar och stenarna syns svagt längst nere på bilden. Där fanns Västmanlands sista dragoxar ännu på 50-talet. De lär ha varit vanliga där men jag har aldrig hört talas om dragoxar i Hindersby.

Nästa vecka skall jag igen åka till Sverige. Vi hittade nämligen billigt golvvirke som behövs till Ribackhuset där ungdomarna bygger om och till gamla folkskolan där kommunen rev golvet i lärarens tidigare arbetsrum som nu återställs. Det är prima Siljans grangolv som varit ett varv nere i Tyskland och kommit tillbaka på grund av konkurs eller nånting och nu säljs billigt. Firman finns bara ett par hundra meter från Vikingterminalen i Stockholm så det blir bara en liten sväng den här gången. Förstås hittade jag den på nätet – man är väldigt duktig i att använda nätet i Sverige.

Tur att man “sparat” en massa inomhusarbete från sommaren. Nu är det mindre roligt att klafsa omkring i leran. En hel del byggarbeten väntar och maskinerna skall repareras. Så den här “mellantiden” är inte alls mindre bråd – snarare tvärtom. Semestern är avklarad med en tur till Avesta där vi hämtade ett köksskåp för gamla folkskolan. Det är av helträ och så snyggt att det kunde vara alldeles nytt. Det intressantaste på vår Blocket-turism var att dricka kaffe i Norberg på Anna Anderssons konditori. Norberg är en liten bruksort i Bergslagen och nästan helt orörd av dagens rivningsraseri. Helt fantastisk miljö med 1700-talshus med fina dalamålningar på väggarna (konditoriet).

Vår”semester” eller hur man bryter upp sten

Nyss återkommen från vår årliga “semester” i Medåker (Sverige) börjar man hämta sej efter att ha packat upp allting från bilen. Vår “semester” går mest ut på att åka runt och samla ihop material som jag köpt över nätet (Blocket-turism). I förrfjol förde den oss till Mariestad för att hämta dubbelhjul till stora Zetorn (kallas “dubbelmontage” på rikssvenska) och i år tog vi en tur genom Bergslagen till Ludvika – närmast Hörks hage i Grängesberg. Jag råkade ramla över sex stora klotlampor från Folkets hus på Blocket.se då jag sökte taklampor till gamla folkskolan. Egentligen skulle jag ha mindre taklampor för lärarens arbetsrum men det här stora (och jag menar stora) passar utmärkt i stora salen då vi börjar måla taket.

Det var kallt och regnigt i Sverige också. Vårbruket hade inte alls börjat fastän de ibland har vårsådden undan då vi är där i slutet på april. Det fanns snö på norrsidan av skogarna och det stod vatten på åkrarna. Men det var utmärkt väder för att gräva. Så jag grävde grunden för vårt vedlider (som rikssvenskar inte förstår utan de kallar det “veeboo”). I jämförelse med att på sommaren hacka den stenhårda leran med massor av små och stora stenar inblandade var det rena julfesten nu då leran ännu var mjuk. “Gräva” är fel ord – mest använde jag jäärnstavurn (järnspettet).

Dagens människor är vana vid att ta en grävmaskin så fort det rör sej om mer än något ynka spadtag men jag har varit med om hur man gräver för hand. Och tar upp stora stenar. Dem har vi ingen brist på. Det går fint med två-tre starka karlar och järnspett men är man ensam så måste man använda huvudet i stället. Farsan talade om “ti leik opp stein” (att leka upp stenen) i stället för brutalt våld – vilket förstås är viktigare då nån ungdom skall visa sej vara en karlakarl och imponera på flickorna.

Man börjar med att vicka litet på stenen med jäärnstavurn. Här gäller det att känna till hävstångsprincipen och man behöver inte vara professor för det. Förstås kunde manniskan använda hävstången långt före Arkimedes men ett av de mest berömda citaten tillskrivs honom på tal om hävstångsprincipen: “Ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen”. Arkimedes var en grekisk matematiker, fysiker, filosof mm. som levde i Syrakusa 287-212 f.Kr.

Då jag tillämpade Arkimedes hävstångsprincip genom att vicka på de stora stenarna med kårt bråt (kort brott) så rörde de sej och om de rör sej så tar man upp dem. Rör de sej inte så är de jordfasta och då bygger man runt dem i stället. Viktigt är att använda en bra kudda. Varför stödet kallas “kudda” (ko) vet jag inte men det var ett helt vedertaget begrepp: “Flytt kuddan närmari så att du årkar lyft” (flytta brottet närmare så du orkar lyfta) fick man ofta höra. Möjligen kan det vara en skämtsam omskrivning av “kudde” ? Om nån inte vet vad ett “brott” är så kan man titta i Svenska akademiens ordbok (SAOB 1922) punkt 7: “b) stöd mot hvilket häfstången ansättes vid uppbrytning”.

Helt utan SAOB kan man sätta kuddan (en lämplig sten) nära den sten som skall uppbrytas och så gungar man tills stenen är lös. Från olika sidor turvis. Det går bra nu på våren men mindre bra på sommaren då marken är torr och hård. Längst nere på bilden syns jäärnstavurn och under den en liten sten som fungerar som kudda. Den mindre kilstenen på höger sida har en mycket viktig funktion: Den faller ned då man lyfter och hindrar den stora stenen att falla tillbaka i gropen.

Det som är viktigt är att aldrig sätta fingrar eller fötter mellan stenarna. Man kan däremot lugnt sätta foten på en kilsten. Då kilstenen faller ned så kan man byta brott och lyfta litet mer. Man lyfter från olika håll och radar kilstenar på flera sidor utom den sida dit man tänkt flytta den stora stenen. Det behövs kilstenar i olika storlek och man radar allt större stenar runt gropen kant. Nedan är stenen nästan ovanför kilstenen till höger om jäärnstavurn.

Och så behövs bara ett sista ryck då man sätter jäärnstavurn långt under stenen och lyfter/vältrar den bort från gropen:

Det skedet har jag ingen bild ifrån för jag var litet upptagen med att koncentrera mej på vältrandet. Egentligen borde man ha skild fotograf för den som gör jobbet har inte tid att syssla med kameran. Slutresultaten är att man har en sten och en grop med mindre stenar i. Fördelen är att de små stenarna kan lyftas bort för hand eller så fyller man bara gropen med dem. Vanligen är den stora stenen bara litet för hög för att man skall kunna lämna den kvar men lämnar en stor grop som måste fyllas igen. Lustigt nog är alla stenar alltid med minsta hörnet uppåt och placerade med “näsan” rakt ned i jorden så det är svårt att få upp dem.

Tja, det är min hobby (som onekligen liknar det normala arbetet minus stora traktorer). Det är annorlunda jämfört med att samla frimärken men vi är ju alla olika. Semestern var lyckad i den meningen att jag fick upp alla stenarna där vidaliidri (vedlidret eller veeboon) skall byggas. Alla stenarna placerade jag på andra sidan vägen där jag skall räta ut en kurva. Vägen har djupa hjulspår som måste fyllas med stenar – sand håller inte utanpå mjuk lera. Hemma har jag fyllt vägen från torken med grovt grus och småstenar. Ett lager med sådant material håller till och med sädbilarna på 40 ton.

Hemkommen sotade jag pannan efter vinterns eldande och så börjar verkstadsjobbet med oljebytande och småreparationer på vårbrukets maskiner. Inte för att det verkar vara nån brådska men man vet aldrig om vädret plötsligt slår om. Vi har ju ingen tjäle här.