Sverige – Sida 4 – Bondbloggen

Vår”semester” eller hur man bryter upp sten

Nyss återkommen från vår årliga “semester” i Medåker (Sverige) börjar man hämta sej efter att ha packat upp allting från bilen. Vår “semester” går mest ut på att åka runt och samla ihop material som jag köpt över nätet (Blocket-turism). I förrfjol förde den oss till Mariestad för att hämta dubbelhjul till stora Zetorn (kallas “dubbelmontage” på rikssvenska) och i år tog vi en tur genom Bergslagen till Ludvika – närmast Hörks hage i Grängesberg. Jag råkade ramla över sex stora klotlampor från Folkets hus på Blocket.se då jag sökte taklampor till gamla folkskolan. Egentligen skulle jag ha mindre taklampor för lärarens arbetsrum men det här stora (och jag menar stora) passar utmärkt i stora salen då vi börjar måla taket.

Det var kallt och regnigt i Sverige också. Vårbruket hade inte alls börjat fastän de ibland har vårsådden undan då vi är där i slutet på april. Det fanns snö på norrsidan av skogarna och det stod vatten på åkrarna. Men det var utmärkt väder för att gräva. Så jag grävde grunden för vårt vedlider (som rikssvenskar inte förstår utan de kallar det “veeboo”). I jämförelse med att på sommaren hacka den stenhårda leran med massor av små och stora stenar inblandade var det rena julfesten nu då leran ännu var mjuk. “Gräva” är fel ord – mest använde jag jäärnstavurn (järnspettet).

Dagens människor är vana vid att ta en grävmaskin så fort det rör sej om mer än något ynka spadtag men jag har varit med om hur man gräver för hand. Och tar upp stora stenar. Dem har vi ingen brist på. Det går fint med två-tre starka karlar och järnspett men är man ensam så måste man använda huvudet i stället. Farsan talade om “ti leik opp stein” (att leka upp stenen) i stället för brutalt våld – vilket förstås är viktigare då nån ungdom skall visa sej vara en karlakarl och imponera på flickorna.

Man börjar med att vicka litet på stenen med jäärnstavurn. Här gäller det att känna till hävstångsprincipen och man behöver inte vara professor för det. Förstås kunde manniskan använda hävstången långt före Arkimedes men ett av de mest berömda citaten tillskrivs honom på tal om hävstångsprincipen: “Ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen”. Arkimedes var en grekisk matematiker, fysiker, filosof mm. som levde i Syrakusa 287-212 f.Kr.

Då jag tillämpade Arkimedes hävstångsprincip genom att vicka på de stora stenarna med kårt bråt (kort brott) så rörde de sej och om de rör sej så tar man upp dem. Rör de sej inte så är de jordfasta och då bygger man runt dem i stället. Viktigt är att använda en bra kudda. Varför stödet kallas “kudda” (ko) vet jag inte men det var ett helt vedertaget begrepp: “Flytt kuddan närmari så att du årkar lyft” (flytta brottet närmare så du orkar lyfta) fick man ofta höra. Möjligen kan det vara en skämtsam omskrivning av “kudde” ? Om nån inte vet vad ett “brott” är så kan man titta i Svenska akademiens ordbok (SAOB 1922) punkt 7: “b) stöd mot hvilket häfstången ansättes vid uppbrytning”.

Helt utan SAOB kan man sätta kuddan (en lämplig sten) nära den sten som skall uppbrytas och så gungar man tills stenen är lös. Från olika sidor turvis. Det går bra nu på våren men mindre bra på sommaren då marken är torr och hård. Längst nere på bilden syns jäärnstavurn och under den en liten sten som fungerar som kudda. Den mindre kilstenen på höger sida har en mycket viktig funktion: Den faller ned då man lyfter och hindrar den stora stenen att falla tillbaka i gropen.

Det som är viktigt är att aldrig sätta fingrar eller fötter mellan stenarna. Man kan däremot lugnt sätta foten på en kilsten. Då kilstenen faller ned så kan man byta brott och lyfta litet mer. Man lyfter från olika håll och radar kilstenar på flera sidor utom den sida dit man tänkt flytta den stora stenen. Det behövs kilstenar i olika storlek och man radar allt större stenar runt gropen kant. Nedan är stenen nästan ovanför kilstenen till höger om jäärnstavurn.

Och så behövs bara ett sista ryck då man sätter jäärnstavurn långt under stenen och lyfter/vältrar den bort från gropen:

Det skedet har jag ingen bild ifrån för jag var litet upptagen med att koncentrera mej på vältrandet. Egentligen borde man ha skild fotograf för den som gör jobbet har inte tid att syssla med kameran. Slutresultaten är att man har en sten och en grop med mindre stenar i. Fördelen är att de små stenarna kan lyftas bort för hand eller så fyller man bara gropen med dem. Vanligen är den stora stenen bara litet för hög för att man skall kunna lämna den kvar men lämnar en stor grop som måste fyllas igen. Lustigt nog är alla stenar alltid med minsta hörnet uppåt och placerade med “näsan” rakt ned i jorden så det är svårt att få upp dem.

Tja, det är min hobby (som onekligen liknar det normala arbetet minus stora traktorer). Det är annorlunda jämfört med att samla frimärken men vi är ju alla olika. Semestern var lyckad i den meningen att jag fick upp alla stenarna där vidaliidri (vedlidret eller veeboon) skall byggas. Alla stenarna placerade jag på andra sidan vägen där jag skall räta ut en kurva. Vägen har djupa hjulspår som måste fyllas med stenar – sand håller inte utanpå mjuk lera. Hemma har jag fyllt vägen från torken med grovt grus och småstenar. Ett lager med sådant material håller till och med sädbilarna på 40 ton.

Hemkommen sotade jag pannan efter vinterns eldande och så börjar verkstadsjobbet med oljebytande och småreparationer på vårbrukets maskiner. Inte för att det verkar vara nån brådska men man vet aldrig om vädret plötsligt slår om. Vi har ju ingen tjäle här.

Korpral Nornbergs hus

Egentligen var det Jakob Jansson från Garlinge N:o 3 som flyttade ut från byn omkring 1856. Hans dotter Lovisa gifte sej 1866 med korpralen Karl Nornberg och de fick en son Karl Gustav år 1872. Han gifte sej med Emma Larsson år 1906 och de fick en son Karl Valdemar år 1909. På bilden finns alla dessa med korpralen och Lovisa till vänster.

Kalle (den tredje) är ungefär tre år gammal så man vet när bilden är tagen. Den sista Kalle var aktiv i hembygdsföreningen och var expert på gamla saker. Men han gillade inte riktigt bondeyrket utan blev elmontör i Medåkers elbolag. Kalle var en filur och uppfinnare som byggde radiomottagare och mjölkmaskin. Hans installationer var litet hipp som happ berättas det men han var snäll och hjälpsam.

Kalle byggde ett nytt hus på andra sidan vägen och det gamla huset såldes. Det ser ännu nästan exakt likadant ut som 1912 på bilden – bara ytterdörren är utbytt. Då Kalle dog 1977 så testamenterade han gården åt hembygdsföreningen som sålde den åt våra nuvarande grannar. Det gamla huset köptes av en ingenjör vars arvingar sålde det åt två ungdomar från Stockholm av vilka vi köpte det. Vi kom första gången hit den 21 september 2000 så nu firar vi tioårsjubileum …

Hembygdsgården i Medåker, Abramsgården, är nästan exakt likadan – men spegelvänd.

Bilden ovan tog jag från en tavla men det finns ett original som är så bra och levande att man tror att Nornbergs skall stiga ut ur bilden och gå till höåkern.

Lagstadgad 1 Mbits

Vi har återvänt till 1856 med inslag av 1912 och 1930. Jag sitter alltså i korpral Nornbergs hus i Medåker och skriver detta. Den mobila dataanslutningen är förstås från 2010 – även om man ibland kan tro att den är mer besläktad med 1800-talet. I går kväll hade jag 7 kbit/s upp och 8 kbit/s ned ,,,

Ni vet väl att man i Finland efter den 1 juli i år har lagstadgad rätt att att få en dataanslutning på minst 1 Mbit/s ! Hemma kommer man inte att tänka på det eftersom vårt fibernät kör med 100 Mbit/s men nu verkar det vara en riktigt viktig lag.

Det är bara att ta kontakt med den operatör som utsetts att sköta den lagstadgade anslutningen (se nätsidan ) och meddela att man vill ha en anslutning. Man behöver inte bekymra sej för kablar och antenner – det är operatörens sak att ordna. Man måste betala men det står i lagen att kostnaden skall vara “skälig”. Vad det betyder slåss Kommunikationsverket och operatörerna om men det är troligen några tiotals euro per månad på sin höjd.

Om operatören vägrar att fixa en anslutning så är det bara att kontakta verket som tar dem i örat. Och det går inte att smita från kvaliteten heller. Det är klart stadgat att anslutningen måste klara minst 500 kbit/s i medeltal för en godtycklig fyratimmarsperiod och minst 750 kbit/s under 24-timmarsperioderna. Detta därför att trafiken varierar hela tiden på nätet. Och det är ganska hårda krav. Inte många nuvarande anslutningar klarar dessa även om de ibland kan komma upp till 1 Mbit/s.

Så det är bara att kolla in vilken operatör som skall ordna saken och ringa. De måste förstås få en rimlig tid att bygga ut sitt nät så det kan vara bra att sätta igång genast. Men om man har tillgång till eget bya- eller regionnät så är det förstås bättre och billigare. Här är österbottningarna lyckligt lottade.

Och så är det fortfarande en lagstadgad rättighet att få telefon – glöm inte det. Och en telefon som fungerar – inte så att man måste stå på ett ben på ladugårdstaket för att kunna ringa. Telefonbolaget måste bara ordna en anslutningspunkt – men den måste fungera. Annars är det Kommunikationsverket nästa …

Men nu skall jag ta en kopp Jubileums-Mocka. Man kan köpa allt man behöver i Sverige – utom kaffe. Hälsningar från min olagstadgade långsamma trådlösa anslutning.

Nu packas det

Det värsta börjar vara avklarat. Vi har vetet i torken, flis för värmen i vinter och höstbearbetningen är klar. Dessutom lyckades jag få Mikkos nätkabel skarvad. Så nu kan vi lugnt åka till Sverige och se på ELMIA i Jönköping. Det är en jordbruksutställning som varannan gång handlar om Maskin och fält – alltså vårt område.

Och så siktar jag på en Väderstad Rapid direktsåmaskin i Uppsala. Den är förstås begagnad och det gäller att passa på för det finns inte så många smala maskiner (3 meters) till salu. Fyra meters finns det hur många som helst men då skulle jag bli tvungen att bygga om hela huset för att få in den. Och det tänker jag inte göra.

Som sagt så tror jag inte på “äkta” direktsådd därför att halmen håller kvar fukten för länge på våren men jag vill ha en direktsåmaskin för den har tillräckligt med vikt på billarna – och det behövs minsann på våra styva lerjordar. Den gamla Simultan är alldeles hopplös. Så fort det kommer litet hårdare jord så är billarna i luften och småfåglarna har inga problem att picka kornen i sej.

Men det är ett stort arbete att packa allting. Jag skall ha med en stock för huset, plåtar för “tuutn” (skorstenen) och alla möjliga verktyg. Det gäller att planera ordentligt så man inte glömmer nånting för det går inte att komma hem och hämta det. En hel del verktyg har jag nog blivit tvungen att köpa eftersom jag glömt hem dem.

Och så skall alla beställningar göras. Över nätet köper jag en hel del och skickar det till Medåker. Det blir billigare och så är de svenska företagen urusla på att skicka utomlands – de har ännu inte fattat att de hör till EU. Men näthandeln är utmärkt. Man tittar bara på priserna på prisjakt.nu och så går man till den förmånligaste butiken och beställer direkt. Verkligen fint. Att springa i butiker har jag nästan slutat med.

I morgon kväll åker vi från Åbo med färjan (det är så eländigt att köra i H:fors i rusningen och så går färjan alldeles för tidigt därifrån). Småkatterna är redan hos barnbarnen (där går det livligt till just nu …) och i morgon får Hobbe åka till mormor – och det gillar han. Vanligen gömmer han sej under soffan och morrar då han måste åka bil men om man säjer “Mommo” så går det bra att få honom i bilen. Säj inte att djuren inte förstår vad vi pratar :-).

Om jag inte får nätkontakt så hörs vi knappast på en vecka men jag har fyra olika operatörers kort så hoppeligen fungerar något av dem. Vi har alltså bara “mobilt smalband” (det är fel att kalla eländet för “bred”band) och det fungerar ibland och ibland inte. Men jag har satt upp en riktantenn på huset så det borde hjälpa litet.