svetsning – Bondbloggen

Verkstadsjobb även här.

Nisse är nu inte den enda som skruvar, det är nog ett mer eller mindre återkommande jobb på de flesta gårdar för trots underhåll så slits och söndras det som används. Så även här blir det nu som då lite jobb i “verkstaden” eller närmare bestämt i hallen under tider då packeri-verksamheten ligger nere. En regelrätt rymlig verkstad ligger högt på önskelistan då det skulle vara mycket enklare och framförallt roligare om man kunde låta olika projekt ligga framme utan att behövas städas undan mellan varven.

Jag har nu gallrat en del i skogen, vilket jag skrev om här tidigare, men ännu inte kört ut ett enda lass på grund av de dåliga förhållandena och av att kran är i oskick. Våren kommer emot och det blir nog inte bättre skogsföre att vänta så jag beslöt ta “tjuren vid hornen” och se vad som felas kran och hur åtgärda problemet. Har nu lyft av tornet med kuggkransen och visst var det som jag befarade att några av kuggarna brustit. Nisse hade ju ett liknande problem för något år sen som han försökte lösa genom att svetsa på nya kuggar om jag minns rätt? Har för mig att det inte lyckades speciellt väl heller så jag kollade upp vad nya delar betingade. Enbart själva tornet (som med kuggkrans hålls som komplett reservdel) kostade närmare 1500€ moms 0%. Byter man alla delar i svängen inklusive bussningar så blir kalaset att kosta ca 2700€ moms 0% och då börjar vi nog närma oss vad kran från 1986 är värd.

Tornet har lyfts bort och tapparna slagits ur.

Lite förvånade det mig att det var kuggarna rakt bak som brustit, i och för sig så används dom mest men ändå. Jag hade nämligen räknat med att det var den förra vinters bråkande med fastfrusna vindfall som var orsaken till felet och då arbetade jag mest med kran åt endera ena eller andra sidan om vagnen . Jag tror nu inte att jag, eller mågen som är svetsare, klarar av att svetsa kuggarna bättre än vad Nisse gjorde men jag tänker ändå för att spara kostnader göra ett försök. Men med den skillnaden att jag svänger om kuggkransen 180° så att de kuggar som i normala fall är framåt kommer bakåt. Det är nämligen väldigt sällan som jag jobbar med kran framför traktorn. På så vis kommer de svetsade kuggarna att användas sparsamt.

Två kuggar har brustit och även de vid sidan om de brustna uppvisar slitage.

Jag har nu inte vetskap om hur kuggkransen är fäst vid själva tornet men det verkar som om den sitter enbart i plattan i botten av pelaren. Övre fästet för huvudbommen sitter centrerat så jag tror att det är enklare att svänga hela tornet och konstruera ett nytt fäste för lyftcylinderns nedre punkt än att kapa loss kuggkransen och svänga enbart den delen.

Kuggstången på svängcylindern är hel men visst ser man spår av slitage även här.

Om hela tornet vänds så betyder det att nedre fästet (det silverfärgade) måste flyttas till andra sidan eller att man konstruerar ett nytt fäste där. Lite ombyggnad fordras också vid övre fästpunkten men själva kopplingspunkten behöver inte flyttas. Eller är det någon av bloggläsarna som har bättre förslag?

Nu gick luften ur….

Klockan är blott 21:30 men jag tänker inte göra nåt mera idag. Ska försöka testa råden som en av radions sommarpratare delade med sig av häromdagen. Hon menade att man inte vinner nåt på att jobba 70-80 timmar i veckan.

Jag vet nu inte om jag håller med, i och för sig så har jag nu legat på kring 120 timmar i veckan en tid. Så långt kan jag hålla med att visst går det lite långsammare men att man på 40 timmar skulle hinna med det som man gör på 120 tror jag ändå inte på. Nå det må nu vara hur det vill med den saken men så länge det går bra känner man inte av tröttheten trots långa dagar. Idag blev det ändå en sån där skitdag som kommer nu som då och det är väl såna dagar man borde stannat i sängen istället för att försöka få något uträttat.

Det börjar bli torrt och trots att affärerna inte löper så värst bra så försöker man hålla grödorna igång, man vet ju aldrig när det blir lite mera drag på marknaden. Så igår kväll (läs natt) så monterade jag bevattningsrampen och drog ut för att lite mera på allvar vattna det nyplanterade till först och sen de övriga grödorna. Det har ändå gått så långt på sommaren att det börjar bli lite skymt mitt i natten så jag nöjde mig med att se att allt fungerade, vilket det gjorde. Men i morse då jag startade upp igen så drog jag av slangen, den slang som för närmare 10 år sen skadades av snöskotertrafiken då den lämnade kvar på åkern över vintern.

Slangen har med lite stöd av silvertejp hållit så här långt men nu var lyckan förbrukad. Så nu var goda råd dyra, det är inte lätt att skarva en dylik då slangen lindas upp på en trumma i samband med att rampen dras in. Att försöka stumsvetsa verkade vara det bästa alternativet så efter lite rundringning fick jag så till sist låna svetsutrustning från en jordbyggnadsfirma i grannbyn. Jag har tidigare svetsat Pel-slang i samband med att jag grävde ner pipeline för bevattningen så metoden är inte helt främmande. Belastningen på en slang till bevattningsmaskin är dock betydligt större än en på en slang som ligger mer eller mindre orörligt i jorden. Satte därför mig ner för att i ett par timmar fördjupa mig i ämnet innan jag, efter att ha övat lite, med hjälp av min iranska arbetare tog mig an slangen till rampen.

Det såg ganska lovande ut men höll ändå inte mer än ett 50-tal meter, draghållfastheten och trycktåligheten var det inget fel på men skarven blev lite för stum så den sprack sen när den böjdes i samband med upprullningen på trumman. Vet nu inte om jag imorgon orkar göra ett nytt svetsningsförsök eller om jag tar bort den del av slangen som är söndrig och gör en 230 meters av 300 meters maskin, åtminstone tills jag får ny slang monterad.. Eller är det nån här som vet vad som gick fel?

Slangen drogs av vid uppstarten på morgonen.

Sågade upp skarven som jag provsvetsade för att se resultatet, tyckte det så helt ok ut.

Sen blev det svetsning i fält, efter att ändarna putsats och hyvlats jämna värmdes de upp med den eluppvärmda plattan.

Efter avkylning såg skarvningen ut så här. Kan tänkas att det värmdes lite för mycket och skarvningen blev onödigt hård?

Tyvärr så tålde inte skarvningen böjningen vid upprullningen på trumman utan brast strax efter svetsfogen.

Uppdatering följande dag.

En natts sömn och nytt försök, skam den so ger sig. Det ser ut att hålla nu. Prövade med lite mindre tryck och mindre svulst, borde kanske fixat lite förböjning av slangen också får att minska på töjningen. Men som sagt hittills håller det.

Ogallrad skog

Vi har nu börjat städa upp i en bit skog som inte blivit gallrad på omkring 50 år. Helt enkelt därför att vid skogsdikandet så grävdes diken kors och tvärs så att man inte kom åt bitarna. Vi har byggt broar på annat håll där det varit mera bråttom men nu i vinter så gick det bra att sätta ned trummor i den här biten förrän dikena frös.

Det är intressant att se hur en fullständigt oskött skog ser ut. Den kan man inte röra sej i alls och man börjar förstå varför vatten band samman landsdelar förr. Det var ju helt omöjligt att komma fram landvägen – något som dagens människor kanske inte förstår.

Sådär ur ekonomisk synvinkel vet jag inte om vi förlorat så mycket på att inte gallra. Skogen har gallrat sej själv ganska bra och massveden är dåligt betald samtidigt som det tar mycket tid att gallra. De omkullfallna träden kan vi flisa och använda i värmecentralen – utom de allra äldsta som ligger på marken. De torra träd som står eller nyss fallit omkull blir bra ved. Man behöver bara såga och klyva dem så går de bra att bränna direkt i motsats till färsk ved som måste torka en sommar eller två.

En studie vid SLU visade att det egentligen inte lönar sej att gallra. De starka stockträden tar i alla fall det utrymme de behöver. Massaindustrin vill förstås ha billigt gallringsvirke men ur skogsägarens synvinkel är det inte alls så självklart med gallring.

Det blir ingen större avverkning i år. Vi har fullt upp med att hugga upp vägar och städa i skogen. Arbetet vid Atomlinjen tog en massa tid och så måste jag svetsa släpvagnen där ett cylinderfäste ryckte loss en stor bit ur vagnbalken. Det var hård belastning på maskinerna i stenbacken vid linjen. Därefter körde vi upp vägar över en annan stenbacke vid Alkärret och där var nästan lika eländigt. Ett par kättingslås gick också sönder i det sammanhanget.

Svetsandet var ganska besvärligt. Jag hade acetylenflaskan till påfyllning i december men den var tom redan i januari. Jag förde den att fyllas på nytt men då den kom tillbaka som var den redan helt tom … Antagligen läcker flaskventilen men det kollade man alltså inte. Nu hade jag ingen lust att skicka den till kontroll utan köpte i stället en bytesflaska. Då kan jag byta flaska utan annan kostnad än gasen och får den nya flaskan hem med detsamma. Tidigare har påfyllningen tagit en månad. Och jag hittade en nätbutik i Varkaus som sålde bytesflaskor (och en hel del verktyg) med gratis transport om beställningen går över 100 euro. De utlovade snabba transporter i hela Finland vilket jag var litet skeptisk till med erfarenheterna från de gamla firmorna men det gick faktiskt snabbt. Gasflaskan var på väg samma dag och var framme på två dagar.

Det är troligen ett företag som kommer att gå bra om de fortsätter på samma sätt. Då är det slutåkat till Ring III. Dessutom kan man – hör och häpna – tala svenska. Troligen är det någon återflyttare från Sverige som kommit med nya idéer för Sverige är ju ganska bra på näthandel. För min del är det slut på att köra gasflaskan till någon stad, vänta en månad och sedan hämta den.

Nu är det nya fästet fastskruvat med 24 mm genomgående bultar och vagnen fungerar fint. Styrningen behövs minsann då jag åker slalom mellan träden.

Svetsdags

Dags att svetsa ihop 400 kg stål till lastarfästet. Det blev litet avbrott med en hel del andra jobb och så var jag en vecka i Sverige. Nu är i alla fall hålen borrade i alla plattorna – det måste göras medan man ännu orkade lyfta upp dem till pelarborren.

Det blev en hel del diskussion om mina ritningar och jag började fundera på nytt och rita om. Genom att flytta lastaren framåt kunde jag hålla processorn tillräckligt nära traktorn och fick rum för bättre stödplattor. En platta på 20 mm håller inte mycket utan det är vinklarna som är det viktiga. Nu lyckades jag få övre processorfästet bakom övre stödplattan och behöver bara ta ur ett par centimeter ur stödplattan för processorn. Den får absolut inte flyttas mera nedåt.

Fästet bakifrån.

Fästet från sidan.

Hacket i sidoplattan visar att lastaren är flyttad framåt. Det ger inga egentliga nackdelar men tyngdpunkten blir bättre. Det är bara bakrutan som inte kan öppnas så mycket men det är inte så viktigt. Oljefiltret utanpå processorn går nu att öppna också då den är fäst vid ramen vilket inte var fallet ifråga om den ursprungliga monteringen. Man fyller också på olja den vägen så underhållet blir lättare. Att flytta processorn nedåt är helt uteslutet för den vill redan nu ta i stubbar och stenar. Jag har brutit av kedjan för svängning ett par gånger då jag backat och inte sett hindren. Ofta är hela området kring processorn täckt av kvistar då man kör ludna granar genom processorn.

Det var litet problem med att skära kanterna för den dubbla V-fog (X-fog) som jag svetsade i 20 mm fästplattan. Det var betydligt svårare att skära snett än rakt genom plattan fast man kunde tro att det är lätt att skära av kanten. Jag var tvungen att sätta fullt flöde på acetylenet med det största skärmunstycket (nr.4 i AGA X11). Det var förvärmningen som inte fungerade så bra då munstycket var snett riktat. Det gick bra ett par centimetrar men sedan måste plattan värmas på nytt. Jag kollade på nätet och visst kan man skära snett också riktigt snyggt men med dyr utrustning med tre munstycken …

Till sist hittade jag ett bra tips att sätta ett järn som stöd för munstycket och det gick mycket bättre än med AGA:s stödrulle.

Det ser inte så vackert ut men man kan lätt knacka bort dropparna med huggmejsel.

Här ser man skillnaden mellan rullstöd (nedre sidan) och linjalen i förra bilden (övre sidan). Till höger är kanten slipad litet med vinkelslip men till vänster är den enbart skuren. En riktig svetsare får väl slaganfall av den dåliga skärningen men med många sliptrissor lyckas jag så småningom få till stånd en svetsbar fog.

Svetsningen kan börja och jag har skruvat fast ett mellanstycke vid plattorna för att få dem på exakt rätt ställe. Mellanstycket behöver jag egentligen inte eftersom lastaren kommer direkt på den här plattan. Det är avsett att fästa lastaren vid en vagn. Då jag dragit två bottensträngar på var sin sida om mellanstycket kan det skruvas bort. En svetsfog får alltid till stånd en dragning och då jag svetsat bottensträngen på ena sidan så vänder jag plattan och svetsar bottensträngen på andra sidan så att bitarna dras tillbaka. För den här X-fogen på 20 mm platta behövs det två breda svetssträngar och sedan två sidosträngar.

Till svetsandet använder jag 4 mm elektroder OK46. Jag svetsar med den gamla transformatorsvetsen som farsan köpte på 50-talet. Jag har också en ny inverter men den var en besvikelse för det är betydligt lättare att svetsa med den gamla. Intressant nog diskuterade vi svetsar med vår granne i Medåker som är svetsare till yrket och han tyckte också att gamla svetsar är bättre än de nya med elektronik och rackerier. MIG tyckte han inte alls om för svetssträngen blir så hård att den är besvärlig att bearbeta. Så jag håller mej till den gamla transformatorn och OK46 fastän OK48 lär ha bättre hållbarhet. Det kan hända att de är bättre för riktiga svetsare men för en klåpare som jag är OK46 (rutil) lättare att använda.

Strömstyrkan är litet oklar för den gamla transformatorn har en mindre exakt skala – det är bara en koppartråd som går upp och ned tillsammans med transformatorns kärna. Noggrannheten är väl kring 30-50 A. Jag körde 4 mm elektroder med 200 A (tror jag). Åtminstone sprakade och spottade de alldeles tillräckligt så det kan hända att strömstyrkan var litet högre men jag ville inte dra ned den för att inte minska inträngningen i plattorna. Tjocka plattor kyler ganska effektivt svetssträngen och den får inte bli för kall. Sedan kom jag på den lysande idén att över nätet beställa en tångamperemätare med max hold, dvs. den håller kvar visningen av maximala strömstyrkan. Då kan jag efter svetsningen se ganska exakt vilken strömstyrkan varit – får man hoppas. Det är svårt att se på mätaren tillika som man svetsar.

Det blev långa strängar och lustigt nog tog det mest på bakbenen. Man måste spänna alla muskler för att föra elektroden jämnt och precist framåt utan avbrott och det tar på. Jag försökte få en så bekväm ställning som möjligt men det var svårt eftersom jag inte orkade lyfta upp plattan på bordet. Och ju mera jag svetsar ihop desto tyngre blir fästet.

Så här ser svetsen ut förrän den är slipad. Inte så vackert men man får hoppas att det håller. De streck som man ser ovanför svetsen är då jag ritsar med den nya pinnen så att den skall tända ordentlig förrän jag börjar svetsa.

Nu är det bråttom att svetsa ihop fästet för det har blivit kallt och lär bli ännu kallare. Litet misstänksam är jag för ett kallt oktober och november slår sedan tillbaka så vi får en alldeles för varm vinter med dåliga vintervägar i skogen. Jag skulle föredra en varmare höst och en kallare vinter.