Ett tillsynes ändlöst projekt roddes i hamn häromveckan. Projektet som nu inte var så särdeles stort blev för min del drygare än beräknat på grund av flera dåliga skogsvintrar i rad. Det var med knapp nöd jag lyckades få röjningarna av dikeslinjerna gjorda innan grävmaskin kom. Det rörde sig om några kilometer diken som jag nu under tre vintrar i rad röjt. Vintern för tre år sen var så pass snörik att det frös först efter att man fått upp spåren körda, oftast gick det att få några hundra meter spår i snön tillpackade åt gången så att det efter en 3-4 dagar höll att köra ut det avverkade virket. Egentligen borde man väl den vintern röjt alla dikeslinjer för de följande två vintrarna har det inte just frusit till något överhuvudtaget. Samtidigt som man röjer dikeslinjerna vill man gärna gallra ur intill körspåret när man nu ändå är på plats så det var egentligen det som tog den mesta tiden. Det skall ju ändå göras förr eller senare, tyvärr har nu dikesröjningen lett till att mycket av skogsarbetet börjar höra till kategorin senare. Förhoppningsvis blir nästa vinter en gynnsammare vinter med tanke på skogsarbetet.
Översvämningsrisker.
Skogsdikningen eller som i det här fallet en rensning av befintliga diken har på senare tid beskyllts vara en av orsakerna till de svåra översvämningar som drabbat åkermark och bostadsområden. Och det skall man väl inte sticka under stol med att visst kommer nu vattnet betydligt snabbare ut ur skogen efter regn. Speciellt tydligt var det i början av oktober 2012 då stora mängder regn föll på en efter en lång regnperiod redan vattenmättad mark. För att fördröja flödet framförde jag då en idé om att man kunde i samband med dikesprojekten förse skogsdikena med dammar eller dikestrummor på strategiska ställen. Till exempel kunde man förse dessa med ett rör av liten storlek i botten av dammen som skulle stå för torrläggningen men inte förorsaka stora flöden, högre upp i dammen kunde man montera ett grövre rör eller stenlägga ytan så att den tål flöde utan att erodera för att leda bort vattnet vid stora mängder nederbörd. På så vis kunde en hel del vatten lagras i skogen och de stora flödena begränsas för skogen tål nog att stå i vatten i några dagars tid. Den här idén har vad jag förstått börjat anammas av politiker och dikesplanerare men jag vet inte om några försök ännu gjorts i praktiken. Det här projektet har nog genomförts enligt tidigare kutym.
Alternativet att inte dika eller rensa dikena vilket också framförts gillar jag inte för man ser nog en tydlig tillväxtökning i de skogar där vattenhushållningen är i skick. Och med tanke på det ekonomiska läge landet befinner sig i är det nog skäl att se till att virkesproduktion hålls igång även om det just nu inte är så värst stor efterfrågan på de skogliga produkterna.
Det är också oskäligt att vid skogsdikning påföra kostnader som uppstår med ökade vattenmassor för markägarna nerströms. Tidigare då skogen ofta ägdes av samma bönder som ägde jordbruksmarken i deltaområdena spelade det inte så stor roll hur kostnaderna fördelades. Men i dag då allt större del av skogen ägs av icke jordbrukande befolkning så är saken en annan. Speciellt nu då också staten minskar sitt deltagande i muddringskostnaderna. Jag var besviken på utfallet av senaste revidering av vattenlagen då detta inte kom att beaktas, jag hoppas saken åtgärdas i kommande revideringar. Likaså hoppas jag att kostnaderna för flöden som härstammar från hårdgjorda ytor inte läggs jordbrukarna till last.
Dikesunderhåll.
Alla diken behöver ändå inte rensas, jag lät lämna några partier med bättre lutning odikade för att på så vis minska flödet och risken för att fasta partiklar följer med vattenströmmen. Att bygga dammar typ dem jag beskrev ovan skulle säkert komma att fordra mera underhåll. Överlag kunde man minska behovet av dikesrensningar om man med jämna mellanrum för hand putsade och rensade dikena från ansamlingar av mossa, nerfallna träd och kvistar samt lätt dikning med spade där dikena till exempel trampats igen av älgar. På så vis kunde man förlänga dikenas hållbarhet med tiotals år.
Kanske skulle det vara idé att nu då landet har många arbetslösa kommendera ut dem på dikesrensning för erhållande av arbetslöshetspenning? Tänk vilken win-win effekt meningsfylld sysselsättning i frisk luft med lite motion och fågelsång samt insupande av skogens positiva energi skulle ge. Samtidigt skulle dikenas livslängd förlängas, skogens tillväxt öka och klimatuppvärmningen minska då sumpgasproduktion från försumpade skogsmarker sjunker. I förlängningen fås också landets ekonomi på fötter! Ingen skulle heller behöva vara rädd att gå vilse om man startar vid källflödena, bara att följa vattenflödet och alla samlas förr eller senare vid dikenas utlopp.
Det här skulle säkert intressera alla med rörelseförmågan i behåll för alla har vi ända sen barnsben fascinerats av att med hjälp av rännilar få vattnet att flöda nerströms, inte sant?