Etikett: traditioner

Julbak

I dag började julen på allvar närma sej här. En massa ved stoppades in i stora bakugnen och brödskivorna plockades fram. Degen hade jäst över natten och litet till så det började bli bråttom. Pepparkakor hade barnbarnen redan bakat tidigare men nu stod jullimpan i turen.

Men förrän bröden vacker gyllenbruna kom ut ur ugnen så skulle ugnen eldas och det är en konst att få den eldad till rätt värme. Det beror på veden, vädret och en massa olika faktorer. Man får inte elda för snabbt heller för då försvinner värmen för snabbt också. Medan elden brinner bakas degen till bröd och läggs på långa skivor.

Bilderna: 1) bakandet, 2) eldning, 3) ugnsluckan, 4) karand, 5) svipand, 6) brödet läggs in, 7) inne i ugnen.

Då elden brunnit ned skall kolen dras ned i kollådan framför ugnsluckan med “karun”. Man “karar neer” kolen i kollådan som är en del av ugnens rökgång. Där får de brinna färdigt och bli aska. Sedan skall ugnens botten rengöras med “svipun” som urprungligen skulle vara av tallris men vi har fuskat och använder en borste av naturmaterial – plast får man absolut inte använda i ugnen. Men visst har vi den ursprungliga svipun kvar.

Ugnen är flyttad och ommurad 1930 – före det stod den i stugans hörn som det brukades. Enda förändringen är att jag satte kakel i stället för den buckliga plåten år 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby.

Som en språklig parentes kan jag påpeka att “karu” och “svipu” är gamla ord som bildats enligt fornsvenskans regler med den gamla substantivändelsen -u. Man tar helt enkelt en verbstam och sätter till ett -u. “Att kara” är ett fornnordiskt ord som betyder “skrapa” och “svipa” är numera “svepa”. Så det blir “karu” och “svipu”. Likaså är den potatis som man sätter på våren en “setu”. Vi använder fortfarande massor av ord på -u.

Då ugnsbottnen är ren och fin så gäller det att sätta in bröden med “brööspadan” och det kan vara en känslig procedur. Helst bör allt karlfolk försvinna utomhus i det skedet så de inte får spadaskafte i huvudet (jag tog bilen och for till Helsingfors). Det skall läggas in 20 bröd i ugnen och ganska så kvickt. Det är inte roligt om ett bröd faller av spaden.

För att få fin glasyr skall bröden tas ur ugnen och penslas – helst flera gånger. Sedan gäller det att vakta på när bröden är färdigt gräddade och då är en modern pannlampa med lysdioder ganska bra att ha.Den lämnar ju bägge händerna fria.

Jag var tvungen att köra till H:fors för att köpa reservdelar – annars hade jag kunnat ta en fin video av bakandet. Men jag fick ett brådskande telefonsamtal: “Var är pannlampan ?” Till all tur har vi ett helt lager med pannlampor för de behövs minsann i dessa mörka tider för alla arbeten. Då jag kom hem på kvällen så var allt lugnt och de färdiga bröden låg på skivorna för att svalna. Allt hade gått bra och det blir en mumsig jul …

Julen är kommen, hopptralallalaa

I alla fall på bloggen tycks det vara ganska juligt. Idag hade vår martha-krets sitt traditionella julmöte. Det är inte frågan om någon riktig julfest, men mötesärendena var nog undan skötta ganska snabbt.
Sedan var det dags att hugga i risgrynsgröten. I år hade lotten för grötkokningen fallit på mig. Med vänlig assistans av svärmor, blev slutresultatet riktigt gott.

” Sku det nu inte vara gott, då gröten är gjord på riktig komjölk”, var en kommentar. Självklart är det skillnad på “riktig” och på butiksmjölk, nog är den gröten som är gjord på tankmjölk mjukare och fetare i smaken än den som är gjord på butiksmjölk. I alla fall enligt mig, men alla har ju sin egen åsikt om den saken.

Gott var det, roligt hade vi och dessutom hann julbisin komma in en sväng och ge oss var sin julklapp. 🙂

Husguden

Husgudar hade man förr för att skydda huset men jag tänker nu på den verkliga “hus”guden – Göran Gudmundsson som startade Gysinge centrum för byggnadsvård år 1990. För oss och många andra är han Experten N:o 1 på gamla hus och material – litet av en husgud faktiskt. Jag har länge varit intresserad av gammal teknik och gamla byggmetoder. Kanske som ett komplement till min högteknologiska bakgrund med optiska fibernät, datamaskiner och abstrakt matematik. Man måste göra nånting med händerna också.

Redan på 70-talet satte jag upp en lapp i verkstaden: “He e förbjudi ti slåå söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop” (Det är förbjudet att slå sönder det som förfäderna har knåpat ihop). Då härjade rivningsfebern som värst och allt gammalt skulle slås sönder – och den har fortsatt till den dag som i dag är i det här landet.

Men i Sverige lyckades Göran Gudmundsson vända trenden och där blev det pop med byggnadsvård och att bevara gammalt. Förstås kom det in en hel del strunt  också som mera handlade om att förstöra det genuina med all sorts låtsasrustikhet. Gudmundsson anser att det kanske viktigaste är att helt enkelt “låta bli” att göra så mycket. Har huset stått i flera hundra år så står det troligen i flera hundra år till. Men man bör beakta listan på viktiga åtgärder: 1) se till att taket håller tätt. Slut på listan.

Om man inte klarar av att bo i ett hus som är litet vint och vrångt så skall man inte röra det alls utan bygga ett helt nytt på ett helt annat ställe – och sälja det gamla huset åt någon som uppskattar det. Intressant nog är Göran Gudmundsson utbildad antikvarie och arbetade på Riksantikvarieämbetet men kom litet på kant med museitänkandet. Han ville vårda gamla hus men inte som museum utan som bostad för nu levande människor.

Jag tyckte filosofin passade mej utmärkt och har sedan tio år tillbaka lusläst alla Gysinge kataloger. Eller egentligen är det böcker om byggnadsvård med litet kataloginslag. Det är dessutom roligt att läsa slängarna åt de moderna byggmaterialreklamerna. Gudmundssons definition på “underhållsfria” material är “material som inte går att underhålla”. Många har fått hett om öronen av hans skarpa penna.

Förklaringen på varför moderna plastfärger inte alls bör användas är enkel: Det är som att gå med en tät regnrock året runt. Man blir ganska mosig ganska snabbt. Husen klarar sej alldeles utmärkt helt utan färg om de är rätt konstruerade. Färgen är bara till för utseendet och bör andas. Liksom hela huset. Plast är husets dödsfiende. Antalet mögelhus har skjutit i höjden sedan plast började användas men tyvärr finns det ännu tjockt av dårar som stoppar in plast överallt. Till all tur var det en smart byggare som inte satte in plast alls i dotterns nya hus i det ockuperade Sibbo. Och målade med färg som inte innehåller någon som helst plastolja.

Byggnadsvård är inte att bo i ett museum men man kan fundera allvarligt på vad man egentligen behöver ändra och vad som lika gärna kan vara oförändrat. Lättja och fattigdom är bra för byggnadsvården eftersom bara det absolut nödvändiga blir omändrat. Det värsta är överenergiska typer som har för mycket pengar. Så vi är riktigt bra byggnadsvårdare :-).

Inga feila he någa !

Efter fjolårets brakdundersuccé med teatern “Åm tetta vil vi beretta” – Hindersby 1930-50 – kommer nu fortsättningen från 1950-talet “Inga feila he någa !”. Halva byn har flitigt repeterat och fortsätter arbeta fram till premiären den 28 januari. Jag spionerade litet i dag vid repetitionen och blev helt förtjust i den nya pjäsen.

Liksom förra årets pjäs är den skriven av Isa Stenberg, hemma från Mosabackan i Hindersby, men verksam inom teatern hela sitt liv i Sverige. Återflyttad som pensionär har hon satt sin barn- och ungdomstid i teaterform. Men Hindersby har långa traditioner av teater också före Isas tid. Sigge Strömberg – världsberömd i hela östra Nyland – satte upp två pjäser per år på samma ställe. Han bodde i hjärtat av Hopenbackan i Hindersby alldeles invid bron en kilometer från oss. Och pjäsens regissör Robert Jordas (också proffs från Teaterhögskolan) råkar bo just i Sigges hus.

Isa kallar pjäsen “En skämtsam berättelse med godmodig humor i åtta scener” och det jag smygtittade på var just precis det – med skådespelare som redan kommit förbi amatörstadiet. Men så spelar de också sej själva (i vid bemärkelse). Det handlar om verkliga människor och verkliga händelser som de alla känner till. Nåja, litet konstnärlig frihet måste man ju tillåta.

Isa skriver i förordet: “Vi håller upp teaterns förtrollade spegel och fortsätter att berätta om livet och människorna i Hindersby”  … ” Decenniet kallas för ”det glada femtitalet ” och var troligen vår bästa tid. I varje fall för oss som var med redan då”.

Det håller jag helt med om. Jag var en av skoleleverna i skolan på 50-talet och känner igen mej precis. Den korta snutt jag såg fick minnena att välla fram i mej. Det fanns minsann inget överflöd då men “Inga feila he någa” (inte saknades det nånting). Brist och problem fanns det men allting gick framåt och alla var optimistiska – helt i motsats till dagens stämning med överflöd men ängslan för framtiden.

Vi var de största årsklasserna som funnits och vi hade verkligen roligt ihop. På den tiden hade man en grym respekt för lärarna – vilket inte alls hindrade att det gjordes en hel del ofog ändå. Det var då mekaniseringen av jordbruket började på allvar. Farsan åkte ned till bysmedjan för att få nya uppfinningar ihopmonterade och så hem igen för att prova. Högen med skrot växte men vissa uppfinningar fungerade faktiskt.

Televisionen kom – en av våra grannar köpte den första TV-mottagaren varvid halva byn samlades där varje kväll för att beskåda underverket. Jag började tillsammans med min bästa vän bygga elektronik – i början kristallmottagare i tvålaskar. Därefter var det klart att jag skulle bli elektronikingenjör och därmed basta – vilket jag också blev även om jag aldrig arbetade som sådan. Datamaskinerna kom nämligen och jag hamnade in i den branschen.

Men fortfarande minns jag 50-talet som det mest optimistiska decenniet i mitt liv. Det var livat i byn med Sigges Lekstrand och de stora midsommar- och höstfesterna med upp till tusen deltagare. Det byggdes och firades. Massor av klubbar bildades och man samlades och drack kaffe. I vår ända – Sörnäsändan – hade vi Onsdagsklubben. Först då flera köpte TV så minskade sammankomsterna – men då var det redan 60-tal.

Nu är jag ytterligt spänd på hur det gick med Damklubbens hemliga tältresa – men får väl vänta till premiären i januari. Bäst att köpa biljett kvickt. I fjol blev många utan biljett då de trodde att man kunde beställa bara en vecka före premiären – men det gick inte alls. Den som vill vara säker på en plats ringer kvickt till Senja (numret finns på affischen) och bokar.

Och vem vill inte se Damklubbens möte:

Beskogning

Till jordbrukaryrket hör att man har åkrar, vissa större och vissa mindre. En av de minsta plättarna jag förfogar över har av tidigare odlare givits namnet Pissmöursslääte (Pissmyrsslätten) och är alldeles som namnet antyder så pass liten att endast en pissmyra skulle kunna kalla det för en slätt.

Pissmöursslääte är ingen höjdare. För att komma dit måste man ta sej längs en smal, ojämn och slingrig skogsväg och när man väl kommit fram är åkerplätten oregelbunden och har nästan fler hörn än sidor. Dessutom är den så liten att man praktiskt taget måste sitta i skogen när man har kaffepaus, man ryms helt enkelt inte inne på själva åkern när traktorn står där. All vett och sans säger med andra ord att den här åkern är som gjord för att tas ur bruk och beskogas.

Det finns bara en hake. Det är nämligen fråga om en gammal nyodling. Min farfar och hans svärfar har i tiderna arbetat upp det här skiftet för hand, med svett, möda och gräfta precis som Jussi i “Här under Polstjärnan”. Hur skulle jag då kunna låta den bli skog igen, med tanke på vilken möda de haft med att få den till åker? Är det inte ett hån mot det de försökt åstadkomma?

Jag diskuterade saken i tiden med min pappa och han svängde på resonemanget. De som brukade upp den här marken gjorde det för att de och kommande generationer skulle få mer mat på bordet och ett drägligare liv. Om samma mark nu istället blivit en börda och belastning är det egentligen ett ännu större hån mot det de försökt åstadkomma att fortsätta odla den! Just med tanke på vilken möda de satt på den här åkern är det fel att bebruka den om man gör det med motvilja.

Det finns många verksamheter i vårt samhälle idag som upprätthålls av ren pliktkänsla och av ansvar mot de som en gång startat och drivit dem tidigare. Det finns många föreningar och organisationer som inte längre riktigt vet vad de behövs till eller om de har nåt syfte, men som inte heller täcks lägga ner verksamheten. Att lägga ner föreningen nu känns på något sätt som en missgärning mot dem som grundat den. Men om man överför tanken från Pissmöursslääte till det här området, skulle de som startade verksamheten önska att vi fortsatte med nåt som inte längre behövs utan snarare är en belastning? Att avveckla och lägga ner är inte alltid lätt, men är det inte en ännu större illgärning mot initiativtagarna att krampaktigt hålla något vid liv som inte längre fyller det syfte de hade tänkt sig?

Rada, rada …

Sonja skrev om Plocka, plocka och jag syssler mer eller mindre med samma sak. Det är städa, städa och rada, rada som gäller nu. Hela sommaren har jag burit in allt möjligt i verkstaden då jag byggde och nu då jag skall börja skruva på Ducaton så är den intäckt i allt som jag placerat runt den så det är rada, rada som gäller först.

Jag hade en tanke om att städa verkstaden och kvickt ta en bild som visade en verkstad som man såg golvet på men det tycks nog inte bli av. Det blir aldrig tid att få allting städat – mitt i allt så måste nånting fixas och så ser det sjufalt värre ut igen. Jag börjar tro att den som har en välstädad verkstad inte gör nånting där – eller så har han en massa överlopps tid elller anställda lagerkarlar eller nånting …

Men städningen är viktig huvudsakligen därför att man då hittar allt möjligt. I princip borde allting flyttas minst en gång per år så att man kommer ihåg var allting finns. Ladan fick jag städad (till hälften) då jag måste ställa undan tröskan och visst upplevde man många “Aj, sidu, täär va te saatjin” (aj, ser man på, där var den saken).Riktigt stora och lönsamma fynd gjorde jag i alla fall inte – kanske för att det inte finns nånting stort och lönsamt att hitta :-).

I praktiken blir det trots alla goda föresatser så att man städar då man måste för att få fram nånting. Jag har den principen att jag inte ställer undan nånting utan att städa i den knuten först. Det ger åtminstone en viss garanti för att ingenting blir under en stor hop bråte.

Verkstaden är ganska välstädad men i “te stoor ledun” (den stora ladan) finns ännu sådant vi rev ut då vi byggde om gamla huset 1980 och det borde städas upp. Fast om man väntar litet så börjar det väl få antikvitetsvärde … Så icke hopen med rostiga och krokiga spikar och allmänt sönderkörda och förvridna järndelar som hamnar i tunnan för riktigt skrotaktig skrot. Men varmgalvaniserade spikar rätar jag ut ! Och urgamla smiden sparas noggrant i lådan för byggnadsvårdsreservdelar under mottot:

“Slåå int söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop !”

(Slå inte sönder det som förfädren har knåpat ihop)