Stelli i sjick

I Österbotten skulle man säja “Heimane i sjick” och det kan man göra här i östra Nyland också men “stelli” är vanligare. Nu har jag ju inte “stelli i sjick” efter att i över 30 år jobbat på annat håll och bara gjort det allra nödvändigaste. Under den tiden lärde man sej att helt kallt strunta i allt annat än rena katastrofer. År 1975 sålde vi kossorna och man kan säja att jag fick ta över ansvaret efter det. Farsan var inte alls glad över det men vi jobbade båda pojkarna på annat håll så det bara inte gick att ha kossor – även om jag tyckte om dem.

I 40 år har det bara slängts in allt skräp i den stora ladan och i ladugården så det börjar vara på tiden att sätta stelli i sjick. Inte för att jag behöver imponera på några flickor utan för att pojken inte skall behöva skämmas. Det tog en massa tid att bygga den nya kalluftstorken men den är färdig och det är dags att gå igenom de gamla uthusen. Förra året gick till att bygga om stuvun så det är först nu jag tagit itu med uthusen. Torken i bodvinden är riven och nu skall hyllor sättas upp och lagret av alla sorters material (en del säjer skrot och skräp) skall sorteras in.

Jag har aldrig varit så mycket för att piffa upp fasaden – snarare tvärtom. Det är förstås en sorts omvänt snobberi att skylta med risigt utseende men jag anser att det viktigaste är att det fungerar och sedan har utseendet ingen större betydelse. Det kan vara bra med skräpigt utseende. Till exempel vår gamla rostiga Lada fick vara i fred för alla biltjuvar i Helingfors. Ingen ville ha den så vi hade kunnat lämna dörrarna öppna lika bra.

Nu måste jag i alla fall bygga om ladan för den håller åter på att sjunka i jorden. Stenar på lera sjunker långsamt ned hela tiden. Dörren fick jag såga upp då den nya stora Zetorn kom så den måste göras om. Dörren till ladan är alldeles invid i statens landsväg så den är en sorts visitkort för hela stället.

DSCN4984

Snart skall jag bygga en ny dörr och den skall förstås målas röd liksom hela ladan. Den gamla rödmyllefärgen målade vi för omkring 60 år sedan och har hållit ganska bra på nordsidan men på sydsidan måste jag sätta upp ny brädfodring för solen har gått mycket illa åt den nuvarande. Samtidigt måste jag sätta in fönster för då försvinner de 2-3 cm bred springorna som släpper in en massa ljus. Och yrsnö på vintern. Ibland har jag haft stora drivor – inne i ladan. Men ladan skall absolut sättas i skick för den är en utmärkt och torr förvaringsplats.

På tal om målfärg så använde vi för 60 år sedan rödmyllepasta från Hangö Färg. Den kom i små tunnor av fanér och blandades ut med vatten. Nu använder vi samma rödmylla men färgen är kokad på hembygdsdagen på Kycklings med rågmjöl enligt gammalt recept. Fä se om den håller i 60 år också. Märk väl att dörren är litet mörkare. Det var pop på 50-talet att måla dörrarna i annan färg och farsan satte kimrök i den färg vi målade på dörrarna. En del tjärade sin dörrar.

Det finns en hel del att pyssla med ännu innan stelli e i sjick. Jag vet nu inte om det direkt “lönar” sej för erfarenheten visar att en ny generation börjar med att riva det som förfädren knåpat ihop. Det gjorde jag också på min tid. Man får bara hoppas att det nya blir bättre. Men torken som jag konstruerade 1975 är ännu i bruk och fungerar bra så den klarade sej hyfsat.Den tork jag nu rivit var 52 år gammal.

Man vet aldrig hur framtiden ser ut men sist och slutligen sätter man stelli i sjick mest för att det är roligt. Och så får man hoppas att framtida släktled har nån nytta av det man gjort och inte behöver riva allt.

Nu ska hela rasket bort

År 1964 spelades 34:an med Per Myrberg till lust och leda. I hela 39 veckor fanns den på Svensktoppen. Och efter det spelades den också – spelas ännu.

Ja nu är det slut på gamla tider
nu är det färdigt inom kort.
Nu ska hela rasket rivas,
nu ska hela rasket bort.

Två år tidigare, 1962, byggde vi en kalluftstork på bodvinden och det är den jag nu har rivit. Den användes för att torka säden  fram till 1983 och blev därefter flistork. Numera torkas flisen i den nya stora torken så det var dags att riva den gamla  torken för att få rum för allt skräp som samlats i ladan, i ladugården och i stallet. Sedan 1975 har jag bara burit ut skräpet för att “senare” sorteras. Och senare börjar vara nu i år (40 år senare).

Då jag tog bort plåtarna så fick jag en mindre chock. Visst hade flisen torkat litet dåligt under de sista åren men alla luftkanaler var ju fullständigt tilltäppta !

DSCN4920

De fanns tillpackade sågspån och damm ända upp till plåten. Närmast huvudkanalen (till vänster fanns det ännu litet luftutrymme men längre bort inget alls … Man undrar över att flisen torkat över huvud taget.

På baksidan av en skiva hittade jag “ritningen” till den gamla torken. Inte speciellt invecklad …

DSCN4916

Bodvinden torde vara ett bra ställe för förvaring eftersom den är torr. Under årens lopp har lagret med elmaterial, rördelar och annat växt ordentligt så det behövs mera utrymme. För att inte tala om gamla datamaskiner och annan elektronik. Vi bor så långt borta från staden att det inte går att köra efter varenda liten pryl. Förstås få man hemleverans för handel på nätet men det tar en hel del tid och kostar också. Och varför kasta bort en mängd material som går alldeles utmärkt att återanvända.

Lättare virke och skivbitar skall också förvaras på bodvinden. De lager som jag har är överfulla och då hittar man inte nånting. Egentligen börjar bodvinden åter användas för sitt ursprungliga ändamål. Då jag var liten så fanns där virke och annat material. Under torken finns den gamla ladugården som användes före 1945 då den nya tegelladugården byggdes. Men där är så lågt till tak att inte ens den gamla traktorn ryms under så det går inte att använda för maskiner. Det får bli skrotlager och den stora ladan som till och med stora Zetorn och tröskan ryms in i skall tömmas på smått skräp.

Flistorken har hindrat upprensningen av de andra utrymmena men nu kan dessa också städas upp. Inget litet jobb men det skall väl gå så småningom bara man får en början.

Härmed inleder vi Städåret 2015 !

 

Kveithasi

I går stack jag till Lovisa och firade 50-årsjubel med studentklassen 1965 från Lovisa svenska samlyceum. Vi har varit en väldigt sammansvetsad klass och alla som inte var döda var på plats utom Ethel som kan få förlåtelse för hon bor i Kalifornien. Det var som vanligt väldigt kul även om jag var litet frånvarande eftersom vi den gångna veckan äntligen kommit igång med sådden och det var svårt att slita tankarna från den.

Henrik (primärodlare) var i alla fall hemma och körde det sista skiftet med vete. På kvällen fick jag ett textmeddelande: “Kveithasi” varvid jag utropade “Hasi !” mitt i Folkes tal. Han trodde att jag tyckte talet var för långt och slutade tvärt så jag fick förklara att “hasi” betyder att ett arbete är färdigt (se Hasi för vårsådden). Nå, Folke har humor så ingen skada skedd …

För 50 år sedan täckdikade vi sista skiftet och efter studentexamen fick jag kvickt byta till arbetskläder och börja köra ut rör och sand. Jag var bland de första studenterna från byn och då ansågs ännu studenter vara fina herrar så gummorna beskärmade sej: “Tii staar te nyyblivi studentn opa ååkärn å teckdiikar …” (Där står den nyblivna studenten på åkern och täckdikar).

I stället för en bild från vårsådden sätter jag nu in den officiella 50-årsjubelbilden:

DSCN4874_Nisse_skuri

Gubben i hatten är undertecknad.

 

 

Intet är som väntans tider

Glad Mors dag ! Här sitter vi och dricker kaffe i allsköns ro – vilket känns underligt. Vanligen är man ute på åkern och sår för brinnkära livet på Mors dag (vem fasen har hittat på att sätta den mitt i vårsådden ?). Vanligen stiger jag av traktorn i Alkärret och plockar en bukett vitsippor förrän jag kör hem för att fylla på såmaskinen. Det har blivit en tradition (efter närmare 70 år) så jag måste köra till Alkärret och plocka vitsippor idag också. Men inte med såmaskin …

Här är det blött och eländigt. Inte många har sådana åkrar att de kommer ut på dem än. Visst är det sol och blåst och torkanväder men det tar ännu flera dagar innan det går att köra på åkrarna. Och så kommer det mera regn på onsdag … Det ser inte alls bra ut med vårsådden i år. Jag som tänkte så direktsådd borde ännu vänta en vecka mer än alla andra. Men om det regnar litet hela tiden så är vi snart i juni.

Såmaskinen är klar och utkörd. Gamla frontlastartraktorn har fått nya packningar i vänstra cylindern som läckte en hel del i fjol. Så nu sitter vi bara och väntar på bättre väder.

DSCN4786

Lägg märke till den fina skuggan av fotografen :-).

Och den som inte läst Erik Axel Karlfeldt (en av mina favoritpoeter) kan under väntetiden fundera  på dikten från 1898:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Slutodlat

Nästa stödansökan går inte mera i mitt namn utan Henrik kan titulera sej “primär odlare”. Jag är åtminstone i byråkratins ögon bara “övrig odlare”. Nåja, en gång är det slutodlat för oss alla.

Fast det kanske inte ändrar så mycket i praktiken. Ungdomarna har så bråttom med sina jobb och studier och familj att jag säkert får “hjälpa till” ännu en tid. Men Henrik arrenderar också min halva och har alltså besittningsrätt till gårdsenheten som det heter så fint på byråkratiska. Men inte sitter han i stan och latar sej utan är nog här och gör en massa så fort han har tid. Och det är ju trevligt.

Vi har länge haft långsam övergång mellan släktleden. Min farfar ägde länge halva gården och min pappa ägde halva till sin död. Det är enkelt eftersom det är två “numror” 9:7 och 9:8. I början på 1800-talet delades Bos-Sestu (en fjärdedel av Bosas rusthåll) i två delar: Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars. Vi har ju traditionen att benämna stället efter boningshuset. Det delades nämligen också och den som fick stuvu-delen kallades Stuvus medan kammardelen blev Kamars. Vanligen högg man litet stockar och utvidgade sitt delade hus så det blev lika stort som vanligt. Men i slutet på 1800-talet så flyttade den som hade den andra Bos-Sestudelen till sitt hemställe eftersom brodern hade blivit sjuk. Och så köpte Moofa (min farmorsfar) den andra delen.

Den äldre generationen har vanligen fortsatt att arbeta så länge de orkat. Och visst var det skönt att veta att farsan skötte om det han orkade med då jag jobbade i Otnäs även om jag var hemma så mycket jag hann. I mitten på 80-talet flyttade vi hit till hemstället men jag jobbade ända fram till 2004 i Otnäs.

Hur känns det nu då jag inte mera är “primär odlare” ? Inte märker jag än speciellt stor skillnad. Fortfarande är jag “sista instans” och får se till att det fungerar. Men det känns bra att någon är intresserad av att fortsätta. Jag har inte försökt pressa Henrik att fortsätta och inbillar mej åtminstone att det är av eget intresse. Inte lever man av jordbruk numera men inte dör man av det heller. Jag har trivts utmärkt med bondelivet och man klarar sej om man gör allting själv och inte har några större krav.

Henrik har också hamnat in på forskarbanan vilket har sina sidor. I motsats till mina föräldrar vet vi bra vad det innebär: Mycket arbete och dåliga inkomster. Men det är intressantare än ett 8-5-jobb och ger en viss frihet (ofta att jobba nätterna igenom …). Många förundrade sej att jag jobbade som forskare och bonde tillika men det är en utmärkt kombination. Man är van att arbeta som en dåre då det behövs och det är absolut nödvändigt att syssla med kroppsarbete som motvikt till hjärngymnastiken. Ibland hakade hjärnan upp sej och fastnade i ett och samma spår och då hjälpte det bäst att arbeta kroppsligt tills man var så trött att hjärnan stängde av sej helt enkelt.

Nu gäller det bara att orka  tills ungdomarna kommer över det värsta, barnbarnen växer upp och de yngre orkar ta över. Jag minns att det var tufft då barnen var små men det blev betydligt lättare då de inte mera behövde skötas om utan tvärtom hjälpte till. 80-talet gick mej förbi ganska grundligt men på 90-talet återvända man till de levandes skara.

För 40 år sedan började jag bygga torken på ladugårdsvinden (1975) och med det så tog jag allt mer över ansvaret för stället. Visst jobbade jag i Otnäs ännu närmare 30 år men det gör dagens unga bönder också ganska ofta. Jag tänkte orka i tio år ännu men kanske jag innan dess blir så gaggig att jag måste sättas på undantag :-). Och tio år är vad jag behöver för att få mina påbörjade projekt “färdiga” och stället uppstädat … Även om jag svagt misstänker att nästa släktled kommer att riva allting och ändra om – så gjorde jag också.

Den som lever får se.