traktorreparation – Bondbloggen

Snön minskar men isen ligger kvar

Det har varit bråda veckor för vi har haft perfekt skogsväder. Ett par varma dagar med regn fick alla diken att svämma över men det var egentligen bra för skogsvägarna som blev rena isvägar och den isen smälter långsamt. Det har varit bråttom för vädret kunde bara bli sämre. Ingen tid att skriva i Bondbloggen. Eller tid och tid – visst har det funnits tid men då man somnar över tangentbordet så är det lika bra att kravla sej upp i sängen. Konditionen har blivit bättre men visst är man trött på kvällarna – en ganska skön trötthet som gör att man somnar bra.

Det var litet sorgligt i början på vintern då vi bara sågade omkull en massa torra och ruttna träd även om det numera är ett hyfsat pris på energived. Men sedan hittade vi faktiskt en del friska granar. Det var stora bamsingar som borde ha tagits bort för länge sedan. En del var nog rötskadade men den skadade mängden var inte så stor. Ofta var det träd som hade skadats i skogsdikningen och det räckte med att man tog bort den första biten. I flera fall var den så bra att vi kan såga den åt oss själva. Fast det skulle bli för mycket virke så vi får sälja en hel del av de rötskadade lommarna. Tyvärr är det den tjockaste delen av trädet med en diameter mellan 60 och 75 cm.

Det gick bra att fälla så länge jag kom fram till trädet med lastaren så man fick det att falla dit man ville. Men så kom vi till stenbacken och jag måste återgå till den lilla handvipparen – med dåligt resultat. För att orka få omkull trädet så måste man såga ned gångjärnet ordentligt (gångjärn är en smal del av trädet som man inte sågar av) och då brister det lätt. Så gick det med bålaträä (stort träd) på bilden ovan. Det blev att luta mot en annan stor gran och det är ju riskabelt att såga undan en sådan som är i stor spänning. Jag sågade runt hela trädet och till sist bakifrån så fort jag kunde. Då behöver man en stark såg med vasst ked. Det gick nu sådär – trädet spjälkte inte men lämnade en del splitter. Av de båda träden blev det fem svarvstockar (5,8 meter och minst 26 cm i toppen) plus ett par vanliga stockar.

Värme och regn har gjort att snön minskat betydligt. De isbelagda vägarna håller ännu bra men det börjar snart bli slut på skogsarbetet för den här vintern. Vi försöker ännu få ut så mycket vi hinner med och hoppas på kalla nätter som saktar ned smältningen av isvägarna.

Isvägarna i början på mars – bättre än i Helsingfors

Man ser att snön börjar minska men isvägen är nästan lika bra som i början på månaden. Isvägar håller länge och i skuggan kan de finnas kvar ännu då man börjar så. Vi kan inte klaga på uppvärmningen här – det har varit riktigt kallt och fint. Men man bör inte köra bredvid spåren och vägarna som vi underhållit sedan november. Där finns det inte mycket tjäle.

Förra veckan måste vi tyvärr ta in Zetorn i verkstaden. Den har blåst ut massor med rök och varit svag men nu var det alldeles slut. Vi kör med vagnen bakom Belarus så det är inte lätt att fälla med den mera. Men en motorremont var nog oundviklig på Zetorn. Då vi tog bort topplocket så såg man direkt att packningen var sönder mellan de två mellersta cylindrarna. Den gick alltså mot slutet på bara två cylindrar …

Det var en ganska ny packning så jag sitter och funderar på orsaken till att den gick sönder. Jag har plockat bort ventilerna och hittar inga synliga fel på topplocket heller. Det är svårt att hitta felet så i värsta fall måste jag bara putsa allt och sätta ny packning (kostade 3:80 …). Jag beställde en sats borstar för spridarschakten och en trycktestare för kylaren. Nya bottenbrickor för spridarna sätter jag in men före det testar jag spridarbilden med den grunka som jag skaffade vid förra motorremonten (2018). Om inte annat så har jag snart skaffat åt mej fullständig verkstadsutrustning (de är billiga i Tyskland).

Ventilerna såg hyfsade ut så största orsaken till dåligt drag i motorn var nog att packningen var sönder. Ett helt nytt topplock kostar kring 2000 euro så jag vill veta om det är något fel på det (spricka) innan jag köper nytt. Sprickorna kan vara mikroskopiska och utvidgas först då motorn blir varm. Förstås har jag sökt över hela Internet men inte hittat någon bra förklaring. Alla råd med “för den till en verkstad) hoppar jag över. En begagnad Zetor kostar mycket mindre än en verkstadsreparation.

Då jag surfade på nätet såg jag tyvärr att Zetor skall börja “samarbeta” med tyska traktortillverkare så det kan bli svårt och DYRT med reservdelar i framtiden. Jag såg också att min estniska hovleverantör börjat höja priserna. Suck – allting blir bara sämre.

Det har förstås varit tufft för hydraulslangarna men de är ren förbrukningsvara och jag har en hel del i lager. Att jag använder lastaren för att fälla sliter ännu mer på slangarna. De torra grova kvistarna är de värsta. Man försöker akta dem men i tät skog ser man inte alltid så bra. Då skogsarbetet tagit slut så skall jag svetsa ihop kraftiga skydd för slangarna men de måste gå att ta bort snabbt då man vill byta slang.

Det finns en hel del som borde lappas ihop för skogsarbetet tar hårt på traktorerna. Och en hel del förbättringar borde också göras. Till exempel måste jag förlänga stödfötterna på Zetorn. De borde vara minst tio cm längre. Det borde jag ha gjort för länge sedan men det är aldrig tid förrän man måste …

Det är grym debatt om det framtida skogsbruket och EU kommer med nya direktiv. Vad det blir vet man inte men vi har sysslat med naturlig föryngring i 70 år så jag tror inte vi behöver bry oss. Fast en massa byråkrati vill man ändå inte ha. Nedan ett foto från en kantföryngring från norr. Snön täcker tyvärr alla de små plantorna men de finns nog där. Helt naturligt.

Där vi hugger i år hann småskogen växa upp alltför mycket men det blev inte så farligt stora luckor fastän de träd jag fällde var mycket stora. Värst var de ludna granar som stått ensamma. Därför vill jag ha en ganska tät skog så det inte bara blir kvistar av alltihop.

På sportlovet hade vi Henriks hund Tassus hos oss och de båda hundarna hade väldigt roligt. Men då det blev varmt så kom det vatten i alla diken och upp på åkrarna. Tyvärr plota (föll i vattnet) Tassushunden då snön gav vika över ett vattenfyllt dike och den hade svårt att komma upp. Det gick i alla fall bra men det är inte ofarligt ens här där det knappt finns annat än små diken.

Tassus (till vänster) vilar efter den hemska upplevelsen

Lägg för övrigt märke till trasmattorna som min farmor har vävt. De har den typiska Hindersbyrandningen. Just den randningen skall en äkta Hindersbymatta ha.

Det har varit enbart såga, såga och sova, sova förutom då det av nödtvång blivit verkstadsarbete. Men jag är i mycket bättre kondition än i julas och helt utan gymkostnader.

Årets värsta tid

Det har varit fint skogsväder men det tog plötsligt slut. Det är på sätt och vis bra för jag måste ändå deklarera. Man skjuter upp eländet och speciellt om det är fint väder så kan det bli alldeles för sent. Det harmar en aning mindre om det är regn och slask utanför. Och vi har haft så fina vägar att jag vill inte köra sönder dem – så jag sitter inne och surar.

I januari fällde vi mest torra granar och det var inte så roligt. Det var i alla fall nödvändigt för vi har inte på flera år kommit åt dem eftersom de fanns på sankmark och vintrarna var så usla. Men i år blev det ordentlig köld – litet för ordentlig med -25 i nästan en vecka. Vägarna blev fina och man kunde köra nästan var som helst. Över åkrarna hade vi nästan bilväg. Ett par dagar var det varmt och slog igenom på vissa ställen men sedan har vi haft perfekt skogsväder ända fram till nu.

Bråttom har det varit för vädret kunde bara bli sämre. Det har inte blivit något inlägg för efter skogsarbetet så äter jag och sedan somnar jag över tangentbordet och inser att det är bäst att kravla sej upp i sängen. Det går inte att äta mitt på dagen för då blir man så däst att man inte orkar såga mera. Jag kommer hem en gång mitt på dagen och dricker kaffe. Vi är i hemskogen och vägen över åkrarna är som sagt jämn och fin så det går fort.

Det kom en hel del snö så flera dagar har gått till att köra bort den framför garage och verkstad. Speciellt då det är blid snö så måste den bort innan den fryser till. Bakom ladan i vinkeln hade det kommit mycket snö så det gick nästan en hel dag att få bort den. En tillfällig blida gjorde att snö kom ned från taken och solpanelerna började ge ström. Som mest blev det över 40 kWh per dag.

Snön for ihop i värmen men blev så kompakt och tung att den stora traktorn hade problem att komma igenom även om jag nu har kättingar på bakhjulen. Värmen fick inte den myckna snön att smälta bort utan det blev grymma isgator då det blev kallt på nytt. Det var problem att komma 30 meter från ladan till verkstaden utan att falla på isen. Sedan man kommit upp i traktorn så var det inga problem för den har bra iskättingar.

Dagen börjar med två muggar kaffe eller te och limpa med fläsk – riktigt fläsk som är rökt ordentligt. Sedan fyller jag på en flaska med svag blandsaft för man kan bli riktigt törstig i skogen. Stövlarna står beredda vid klädkontoret men skogskläderna måste jag förvara ute i stallet sedan en slang brast vid bränsletanken. Då vi försökte få fast den så blev alla kläder och handskar indränkta i brännolja och jag är strängt förbjuden att ta in dem i huset.

Skogsstövlarna vill jag ha på då jag går ut för de är så stabila och har kraftig sula. Om man skall hållas på fötterna på isen så är de de bästa (utom om man har nabbar). Kvaliteten är numera dålig på skaften men så länge de har hål som täcks av byxbuntarna så klarar man sej (jag har ett par nya stövlar i reserv).

Före morgonkaffet så sätter jag på motorvärmen på traktorerna. Förr måste man gå ut men nu har jag fjärrstyrning via mobiltelefonen (eller datamaskinen) så det är bara att klicka. Brorsan kan också sätta på värmen på sin traktor hemifrån (han bor ca. 500 meter härifrån).

Slöfocksverktyget för att sätta på motorvärmen

Sedan försöker man komma fram till verkstaden utan att bryta något ben på ishalkan och byter om till skogskläder. Varje morgon fyller jag på bränsle och olja i motorsågen (Jonsered 2252 med 15″ svärd) och filar sågkedjan lätt – tre tag per tand med en bra fil. Så länge man inte sågar i sten så brukar det räcka för att hålla den vass. Men kör man i sten så blir det att vässa med brorsans elektriska smärgel.

Vi har nog speciella byttor för bränsle och olja men en gammal oljebytta på 5 liter är bättre tycker jag. Filhandtag orkar jag inte byta så jag filar med tjocka handskar på. Kedoljan är gammal motorolja som fått stå i över ett år så att all smörja hunnit lägga sej på bottnen. Ju längre den står desto renare blir den.

Det blev problem med flismatningen då vi gick över till fuktigare flis. Den brinner nog men problemet är att den inte rasar ned i matningsskruven. Det bildas ett litet hål rakt ovanför skruven som går tom fastän det finns hur mycket flis som helst runt omkring – och ibland ovanför den.

Fuktig flis rasar inte ned i matningsskruven

Eftr att ha skyfflat ned flis för hand var femte timme – också på natten – så byggde jag en omrörare av en gammal vinkelväxel (från vår första flismatare 1983). Delarna har stått länge i verkstadshörnet men först då jag köpte fräsen så fick jag möjlighet att fräsa ett kilspår på axeln.

Krökta sågblad – behövs bättre fjäderstål

Det blev betydligt bättre och jag behöver bara se på matningen med tolv timmars mellanrum. De gamla sågblad jag monterade på axeln fjädrade inte tillräckligt bra utan kröktes så nu har jag beställt nya fjädrar från Tyskland. Motståndet i flishopen är mycket starkt så det måste vara god kvalitet på fjädrarna. Jag minns att en del flissilor som använde grova fjäderstål hade problem med att de brast ganska ofta.

Viktigt är att inte köra omrörningen alls då det är fullt av flis för då håller inget. Man bör köra omrörningen bara då det börjar bli tomt i flisbottnen för då är motståndet inte så stort. Så jag fixade en smart fjärrstyrd brytare till omrörningsmotorn. Den använder en Shelly 1PM Plus och jag kan starta den varifrån som helst. Dessutom kan den programmeras att starta när som helst. Just nu har jag 20 sekunder klockan fem på morgonen då flisen vanligen börjar vara slut runt matningsskruven.

Flisproblemen var inte slut med det utan jag måste bygga en “nedskuffare” av trä kring frontlastarens skopa så att den inte skulle förstöra plåten i torken. Jag kunde ju inte köra med den stora frontlastaren inte i torken eftersom jag har snökättingar på bakhjulen. Den gamla MF65 kom till heders igen och den orkade just och just få ned flisen från torken till lagret. Flis är tung att köra för flisbitarna tar tag i varandra och det blir nästan som en kompakt vägg.

Men det var inte slut på problemen. Startmotorn på lilla Zetorn krånglade och jag köpte först ny solenoid och sedan ny startmotor. Den var inte dyr (100 euro) men det visade sej att flänsen var fel. Till all tur passade den gamla flänsen och genom att byta ut delarna tills allt passade så fick vi igång Zetorn. Något problem är det ännu och jag misstänker startkransen på svänghjulet men det börjar vi inte byta nu i vinter. Vi kör så länge den rör sej.

Startmotorn med nya flänsen ovanpå gamla flänsen: olika vinkel !

Under sportlovet har vi fått låna Henriks hund till sällskap för vår lilla buse. De har haft väldigt roligt och springer så snön yr omkring. Sedan känner de doften av åkersork och gräver som besatta. Det är roligt att se dem – egentligen ser man bara svansarna som sticker upp ur snön.

Hjulfirande

Idag har vi haft hjulfirande med anledning att alla traktorer åter har fyra hjul (som fungerar). Dagen före julafton 2023 så tappade jag ju ena bakhjulet på Belarus. Och det på årets allra sämsta reservdelsdagar. Så småningom kom i alla fall det nya hjulnavet.

Som vanligt då det blir större reparationer så börjar man se sej omkring efter (litet) nyare maskiner. Det är någon sorts terapi att titta på priserna och konstatera att det i alla fall blir billigare att köpa reservdelar för några hundra euro än att köpa en ny (begagnad) traktor för 10000 euro. Splitternya traktorer kommer inte ens på fråga.

Efter funderande hit och dit så kom jag på att man ju kunde vända på bakhjulen (det har jag redan gjort på Zetorn). Då kommer navet längre in på axeln och borde bli stadigare. Problemet är bara att Belarus har mycket stor skillnad mellan inre och yttre sidan på fälgen – hela 33 cm. Men efter mycket mätande och funderande så kunde jag få ned skillnaden till 9 cm. Då vände jag på navets fästskiva och flyttade navet så långt in på axeln som det var möjligt.

Det är viktigt att hjulet inte kan röra sej på axeln. Längre in är kilspåret helt i skick och det nya navet passar också bra på kilen. På den axel där hjulet föll av före jul ser man hur kilspåret är förstört.

Genom att vända på fälgen och flytta navet så långt inåt det går så kunde den del av kilspåret som är i bra skick användas. Kilen sitter riktigt bra i spåret där.

På det här sättet behöver jag inte byta axel. Att reparera kilspåret hade varit besvärligt och resultatet osäkert. Nu fick jag dessutom hjulen nio centimeter utåt vilket är bra så att kättingarna inte tar emot någonstans. Förstås blir traktorn omkring 18 cm bredare men det gör detsamma eftersom stödfötterna ända sticker ut längre. Ibland får man åka slalom mellan träden för att komma fram. Före ändringen så var traktorn omkring 200 cm bred utan kättingar. Nu är den 220 cm bred och 230 cm med kättingar.

Vi har ännu inte varit i skogen och provkört men stabiliteten borde bli bättre. Då navet är längre in på axeln så borde påfrestningen också bli mindre. Nästan bara fördelar. En ganska liten nackdel är att ventilen på hjulet nu kommer inåt.

Jag bytte bara ena navet men jag tror att jag skall byta också det andra där kilen ännu är lös. Ett fullständigt nav med skruvar och muttrar kostar bara 125 euro (med moms) och det kan litet extra säkerhet vara värd. Naturligtvis köper jag extra kilar och andra delar i lager utifall det händer nånting på nytt.

Efter litet inkörning skall hjulen bort på nytt och alla bultar spännas till. Vi börjar vara ganska snabba med hjulet-bort-hjulet-på. Vi har domkrafterna redo och ett långt rör på hylsnyckeln för att få tillräckligt kraft då vi spänner till.

Den stabila 10 tons domkraften under mitten lyfter upp bakaxel och den höglyftande verkstadsdomkraften vippar traktorn åt någondera hållet. Det går snabbt att byta från vänster till höger hjul eller tvärtom. Bakom mittdomkraften finns en stabil kubbe som hindrar traktorn att falla ned mer än nån centimeter om domkrafterna ger upp.

Nu kan vi fira hjulfest och sedan dra till skogs. Tre veckor gick tyvärr förlorade men av dem var föregående vecka så kall (-25…-29 grader) att vi ändå inte hade vågat oss ut. Köld är bra i skogsarbetet men någon måtta får det väl vara.

Nu skall vi köra ut alla torra träd vi hittar och i år är det inga problem på de sanka platserna. Det finns en hel del torra där och nu är vedpriset hyfsat. Vi behöver också egen flisved men det är oftast det allra sämsta och ruttnaste som vi använder själva. Det har inte så väldigt bra värmevärde men vi har stora mängder så varmt får vi nog.

Jag får önska Goda Hjul och God Fortsättning på det nya året !

Mellan tröskning och skogsarbete III

På våren så undrar man varje år vad man egentligen gjorde på hösten efter tröskningen och före skogsarbetet. Varför fixade man inte det och det och det …

Så nu ska jag försöka skriva upp allt vi gjorde den här hösten. Bråttom har det varit och med nöd och näppe fick man det värsta avklarat före kölden och snön kom – nästan. Men vad har vi gjort ? Inga större byggarbeten har det varit på hösten i år.

Fortsättning III: Inomhusarbeten

I november är det också dags att sätta undan växtskyddssprutan liksom andra sommarmaskiner. Det betyder en grundlig omställning och att flytta maskiner hit och dit. Och så måste allt städas … Den stora ladan använder vi för att bygga och tillverka allt möjligt så en städning var verkligen nödvändig. Samtidigt byggde vi på den nya hyllan i ladan där vi skall förvara virke. Inga tunga stockar utan klenare virke. Bräder behöver vi inte sätta upp där för vi har lager under den nya torken för långa bräder och blankor (över 5 meter). Men det finns en massa klenare och kortare virke som står i vägen överallt som skall upp på hyllan. Mest är det överblivet virke i små mängder. Nu fick jag undan väggpanelen från huset.

Därefter var det dags att åka till Sverige och tappa ur allt vatten och sätta huset i Medåker i vinterskick. Det hade varit nån minusgrad men vattnet i tunnan utanför huset hade inte frusit. Jag kollar temperaturen över nätet hemifrån. Vädret var där nästan likadant som här och det betydde att det blev inomhusarbete. Det passade fint för vi hade fått det lilla rummet på övre våningen isolerat med dubbla insulitskivor så det gällde att måla taket förrän vi började med väggarnas ytskikt.

Det har tagit 23 år att komma så här långt. Yttertaket hade läckt (före vår tid) och ena ändan på innertaket var helt sönderruttnad. Jag sågade nya breda takbräder enligt de gamla måtten – upp till 38 cm bredd – och hyvlade dem för hand så de passade precis ihop med de gamla. Visst ser man skarvarna men det stör inte. Ett enda takbräde är ursprungligt över hela rummet. Man ser de nya bäst till höger.

Det blev som vanligt bråttom men vi hann måla hela taket en gång så att det hinner torka och vi kan måla en gång till nästa vår. Och vi hann till färjan …

Efter den “ledigheten” blev det bråttom att få undan höstarbetena hemma för nu började det bli ordentligt kallt. Jag grävde ned de sista tre stenarna under maskinlidret utanför ladan. Sedan tog jag in hacken med 165:an för att ta bort det värsta skräpet. Då märkte jag att MF-165 hade blivit för liten för den gick med framhjulen i vädret hela vägen. Då jag tog bort stödhjulen från hacken så lyckades jag lyfta den så mycket att jag fick in den på de nya blankorna vid ladan men den blev sned så jag måste sätta fast den på stora Zetorn för att få den lyft till rätta. Nu hamnar täckdroppet utanför hacken. Det var i sista stund för sedan började det komma snö.

Det blev lämpligt väder för verkstadsarbete och nu tog jag mej tid att sätta Kubotans elektriska system i skick. I somras skruvade jag bara ihop den så att den gick att köra med även om inte en enda lampa fungerade. Det blev lite besvärligt att flytta redskapen på kvällarna på hösten genom att lysa med en ficklampa genom rutorna – man såg inte särskilt bra vart man körde.

Det blev som vanligt ett större arbete. Förstås var det elektriska schema som jag hade för Kubotan alldeles fel så jag måste riva ut alla ledningarna för att rita ett nytt. Och de var under bränsletanken så den måste jag också skruva loss. Det gick trots allt på en vecka – då jag gick igenom det elektriska systemet på tröskan (SR2055) så tog det en månad.

Egentligen var det inte Kubotas elsystem utan det som man byggt utanpå. Vi har ju en svensk Belos-traktor där hytten och en massa utrustning är byggd i Sverige. Och det är inte litet. Hydrauliken är ganska invecklad med uttag fram och bak och elventiler och möjlighet att sätta en hydraulmotor framför traktorn (till exempel snöborste). Likaså finns där hyttvärme och uttag för elsits. Den är ju byggd som fastighetstraktor också för vinterbruk.

Nu är i alla fall det nya schemat klart och jag vet allt om ledningarna (nästan). Det tog tid men jag vill inte gå igenom alla ledningar varje gång jag skall reparera eller sätta in nånting. Nya säkringshållare blev det här också. De gamla var dåliga speciellt som de stack ut så mycket att knäna tog emot dem hela tiden. och nu finns det belysning åt alla håll med fyra nya LED-strålkastare runt taket.

Det började bli vinter på allvar och ladans dörrar som borde ha fixats för många år sedan var nu i så dåligt skick att de inte gick att stänga. Och det är illa för då snöplogen kommer så kör den in massor med snö i ladan. Det hade kommit litet snö men prognoserna började hota med tiotals centimeter …

Jag hade två filmfanérskivor 150×300 cm hemma och tillsammans med brorsan så lyfte vi ned de gamla dörrarna (bastuved) från 1929 och satte de gamla gångjärnen på de nya dörrarna. Utanpå skivorna skruvar jag 19 mm bräder så att de blir litet stadigare och ser ut som förr. Det är samma sorts dörrar som jag för två år sedan byggde för vidaliidre (vedlidret – se inlägget Vidaliidär) men de här dörrarna är större.

Förstås var inte dörrstolparna raka utan dörrhålet var flera centimeter bredare i nedre kanten. Inte hänger de nya dörrarna rakt heller men på sätt och vis är det bra att de tar i cementplattan utanför dörren för då hålls de fast utan lås – så länge de bara skrapar i måttligt. Den här dörren är just nu vår enda väg in till huset för vi har nät mot alla de andra portarna så att vår lilla bråkstake till hundvalp inte skall kunna rusa rakt ut på vägen där det kör stora stockbilar. Och han har en sådan fart att jag inte sett en hund springa så fort. Snön yr då han gör långa skutt.

På morgonen efter det vi fått upp de nya dörrarna hörde jag att snöplogen kom – men jag bara vände mej på andra sidan och var nöjd att vi fått dem gjorda trots ganska kalla fingrar.

Så har vi också styrelsemöten varje höst. Det är Hindersby-Bäckby Service AB som sköter det optiska fibernätet som i år fyllde 20 år den 9 september. Då var alla upptagna av tröskandet men vi firar med att sänka månadsavgiften med 3 euro. Vi har så god ekonomi att vi vågar sänka. Mest är det utgifterna som inte alls blivit så stora som många skrämde oss med då vi började. Det som kostade var att bygga upp nätet – nu rullar det på nästan av sej självt.

Gamla folkskolan målades i somras utanför och vi tänkte sätta upp plåtar på hösten men det gick inte alls för det blev vinter förrän hösten ens kom igång. Vi satte upp ny nätkamera på skolan efter målandet och där finns ännu installationer av fjärrstyrningen kvar. Men efter julbasaren den 9-10 december så stängs den ned för vintern. Ingen idé att betala grymma elräkningar då det är kallt. Det är ett gammalt stockhus som klarar sej fint fastän det är kallt. För 20 år sedan var jag inte alls orolig för tekniken men hade ingen erfarenhet av ekonomin med eget fibernät. Vi var ju bland de allra första byanäten i landet.

Men “int ein daa uutan förlustär” (inte en dag utan förluster) som det heter här i Hindersby. Jag körde snö med stora Zetorn och de två gånger lappade hydraulikslangarna höll men så gick en packning till fyrhjulsdriften i framaxeln sönder och oljan rann ut. Och det är illa för utan fyrhjulsdrift blir det ingen snökörning. Nu skrapar jag mej i huvudet för att reda ut hur det skall fixas. Att motorvärmaren på lilla Zetorn bränner proppar ibland är ett mindre problem. Men som sagt:

INT EIN DAA UUTAN FÖRLUSTÄR …

Vintern är här 2 december 2023 (-20 grader)

Med siktet på skörden 2023

I förrgår kväll lyckades vi få ihop den stora Zetorn (14245) med hjälp av två domkrafter, två taljor och mycket ruggande hit och dit. Problemet var förstås att få axlarna på rätt plats i kopplingen. Ett nytt centreringsdorn hjälpte inte utan den yttre axeln med räfflor krånglade. Den är kort och går till kraftuttaget men är alldeles lös så det hjälpte inte att vrida svänghjulet. Inte heller hjälpte det att vrida kraftuttaget för det är kopplat till axeln med en hydraulisk koppling så man borde starta motorn först. Men till sist lyckades vi genom att turvis släppa efter och spänna ihop vrida den lösa axelstumpen så att räfflorna passade ihop.

Centreringsdornet har också en historia. Jag hade en centreringsmanick för lilla Zetorn (8011) men den har en annorlunda koppling. Som man kan se på axeländan till höger så ska centreringsdornet ha tre hack. Enligt handboken skall de vara 19,95 mm, 32 mm och 47 mm. Det visade sej sedan att det inte stämde utan det måste vara 20, 31 och 43 mm.

En vecka satt jag och väntade på verktyg till fräsen. Enbart en fräs räcker inte till utan man måste också ha verktyg för att spänna fast arbetsstycket och så lämpliga frässtål. Man kan antingen sätta en svarvchuck på fräsen eller så skaffa ett rundmatningsbord för att spänna fast arbetsstycket. Jag hade ingendera men beställde båda för framtida behov. Tur var det för jag fick först rundmatningsbordet och konstaterade att det var ganska svettigt att veva det. Utväxlingen var 90:1 så jag måste veva 90 varv för varje varv som arbetsstycket vreds.

Det viktigaste är att fastspänningen är riktigt stabil. Provstycket ovan är ett gammalt rostigt rör och det blev ingen större precision för det. Det tog tid att skruva fast rundbordet också för de fästen som följde med var 16 mm medan fräsens bord har 14 mm spår – trots att bägge kom från samma tillverkare. Det gick ju att fräsa ned fästena på ena sidan till 14 mm men det visar att man skall vara grymt noggrann och kolla all mått flera gånger. Fast visst får man fel ändå.

På bilden ovan är motspetsen (till höger) ännu inte i bruk. Den förbättrar precisionen betydligt. En 100 mm svarvchuck skall jag koppla till fräsen i stället för den nuvarande pinnfräsen och då roterar arbetsstycket medan skären sitter fast i koordinatbordet. Det borde ge betydligt mindre vevande. Men precisionen torde vara bättre med arbetsstycket inspänt mellan rundmatningsbordet och mothållet.

Att ha ett rostigt rör som lätt kröker sej ger ingen precision som man kan se av bilden ovan. En plan bit som var ordentligt fastspänd gav en betydligt snyggare yta. Det här är en ny teknik för mej så det kommer att ta tid innan jag får bra resultat. Förr körde man med smärgel och filade på fri hand vilket inte heller gav någon större precision.

Fördelen med en fräs och svarvtillsats är att man kan göra helt ny saker. Det går att svarva ned en axel och svarva ut en lagerhållare. Dessutom kan man fräsa kilspår i en axel. Kort sagt så går det att tillverka enklare reservdelar själv. För många år sedan hade jag en mekanisk verkstad att svarva upp ett lager men det kostade lika mycket som hela rundmatningsbordet (närmare 300 euro). Det var till vår gamla tallriksharv som har åtta lager och dem är två ännu osvarvade. Hela tallriksharven kostade i tiderna 5000 mark så det var mycket olönsamt. Problemet var att lagren inte var i standardstorlek.

Det behövs inte många reparationer som jag gör själv innan jag har sparat mer än vad hela fräsen plus verktyg har kostat. Och man behöver inte köra nånstans och inte vänta då man har egna verktyg. Sedan är det en annan sak att man är en klåpare så det tar mera tid för mej.

Nu gäller det ännu att skruva fast hytten och fästjärnen för frontlastaren innan traktorn kan köras ut och tröskan kan tas in och sättas i skick. Jag tog ett varv kring åkrarna och även om det inte blev nån bra skörd så är den inte katastrofalt dålig heller. Besprutningen gick något så när och vetet har växt hyfsat. Men råddet med vårens stödansökningar gjorde att över tio hektar vete blev vall eller mångfaldsåker så det är för liten areal och ingen skörd kan kompensera det.

Det som åter i år har växt alldeles förskräckligt är vallen – eller närmare sagt klövern. Det är en så fin återväxt att man harmar sej över att vi inte mera har kossor. Och det är ju omöjligt att börja med kossor på nytt på grund av alla byråkratkrav.

2023: blåklint, timotej och klöver

Året då allting ändrades – åtminstone inom byråkratin. Efter en hel del slitande i de glesa hårtesterna så verkade ändå papperskriget ordna sej – då började kopplingen på såddtraktorn att slira. Det är inte så enkelt att byta lameller för frontlastaren skall bort, fästena skall bort och så skall den stora Zetorn skruvas i klyv på mitten.

Efter en del funderingar så beslöt vi att bara så en del vete och sätta resten som vall och mångfaldsåker. Då blir det ingen brådska och man hinner laga stora Zetorn i lugn och ro. Det blir mest timotej, klöver och blåklint i år.

Hela stödsystemet ändrades i år så det är inte underligt att det blev litet problem. Egentligen kunde man börja göra upp såddplanen först efter den 9 maj då ansökan öppnades på nätet. Det tog sin tid att tröska igenom alla regler men sist och slutligen var det fånggrödan som förorsakade verkliga problem.

Jag fyllde i olika alternativ och kollade med “rådgivaren” om de fungerade. Annars gick det bra men just fånggrödan ställde till med problem. Det blev problem med växtföljden fastän jag försökte med olika inställningar och tog bort fånggrödan från alla skiften. Men så hittade jag ännu ett ställe där fånggrödan fanns med och då jag tog bort precis allt som hade med fånggröda att göra så började det gå.

SÄTT INTE ALLS IN FÅNGGRÖDA NÅGONSTANS !!!

Så fort man sätter in någon fånggröda så slår nämligen växtföljdseländet till genast – annars kan man odla i lugn och ro i tre år. Det fanns nog med i reglerna men så kryptiskt att jag inte insåg hur illa det är att sätta med fånggröda.

Växtföljd har vi kört med redan länge. Se på bilden ovan från år 2016 då klövern växte sej meterlång eller gå till inlägget: Jag drunknar i klöver. Stammarna var som rep och den lade sej naturligtvis. Det var lögn att få den slagen med vår gamla slåttermaskin. Jag har inte varit med om sådant de senaste 70 åren. Våra lerjordar kan vara besvärliga men klövern växer som om den hade betalt för det. Den är också mycket bra för strukturen i den styva leran. Då vi hade kossor så var vall med klöver mycket bra men numera ger den inte just inkomster. Man borde ha en biogasanläggning.

Vi har gammal vall som borde ha brutits förra hösten men då var det så oklart hur det nya systemet skulle se ut så jag vågade inte bryta vallen som var skyddszon. Nu blir det att fundera hur man gör i höst för man måste också beakta växttäcke vintertid. Men vi har ännu någon månad tid att tänka.

Vårsådden i år gick annars riktigt bra. Åkrarna hade torkat upp jämnt och vi sådde ovanligt tidigt på grund av torkan – bara ett par dagar efter grannarna som bearbetar åkrarna medan vi sår direkt. Vanligen måste vi vänta längre så att inte marken är för våt för då blir det betong av leran. Även om ytan hade torkat så var jorden fuktig ännu på sådjup. Om man harvar så torkar ytskiktet upp ganska fort medan direktsådd kan ske betydligt senare för jorden torkar mycket ytligt och den (hackade) halm som ligger kvar skyddar också mot uttorkning.

Men så blev det problem med stora Zetorn. Det kändes trögt att komma igång och snart insåg vi att kopplingen hade börjat slira. Det finns inga inställningar så det är bara att byta lameller. Troligen har snökörningen slitit ganska hårt på dem. Vi lyckade ändå så en hel del vete genom att inte stanna så ofta för det är mest då man sätter igång som kopplingen slirar. Dessutom startar den mindre Zetorn bara ibland (startmotorn ?) och ryker ganska mycket så den borde in i verkstaden den med. I går så rann kylarvätskan ur den också – det är problem med värmebatteriet i hytten (eller slangen).

Visst har vi andra traktorer men direktsådd är ganska tungt så det är bara stora Zetorn på 145 hästkrafter som orkar dra Väderstads Rapid på 3 meter. Då Rapiden kom så bearbetade vi åkrarna med tallriksharv och fräs och då gick det lättare att så. Men det drar en betydande mängd bränsle och tar tid så vi gick över till ren direktsådd utan någon bearbetning alls av såbädden. Det har fungerat bra även om torr halm kan vara ett problem – mest på mulljordar. Då måste jag köra med hacken först.

Nu har vi kvar mångfaldsåkrarna men dem kan vi så med en mindre traktor eftersom vi inte har gödsel i såmaskinen och utsädet väger mycket litet – bara 10 kg per hektar. Det skall också sås ytligt så billarna går inte djupt och ger inget dragmotstånd. Det kan sås ända fram till sista juni.

Mångfaldsutsädet (äng) består av hårdsvingel med inslag av rajgräs, prästkrage, blåklint och honungsfacelia. Det är billigt och det behövs små mängder. Nu har vi ingen erfarenhet av hårdsvingel men det lär vara lågväxande och härdigt. Man kan bara ha mångfaldsåker två år i rad på samma skifte och det är ju bra för prästkragen blommar först andra året. Blåklint och honungsfacelia är ettåriga men fröar på hösten så man kan hoppas på blommor följande år också.

Rent ekonomiskt är det inget som ger skörd men man får 300 euro per hektar stöd vilket är bättre än naturvårdsvall och gröngödslingsvall. Men i dessa vallar får man ha klöver så de är bättre för strukturen på våra lerjordar. Och strukturen är betydligt viktigare då man kör med direktsådd och inte plöjer eller luckrar upp ytan alls. Så vi får se om det trots allt är bättre med klöverblandning än med blommor.

Lönsamheten för vete gått nedåt igen och är under hälften av fjolårets toppris på 400 euro per ton. Gödseln är fortfarande ganska dyr fastän den gått ned från våldsamma 1500 euro per ton. Eftersom det blev så litet vete i år så har jag kvar flera säckar ännu men jag väntar och ser om det lönar sej att sprida med tratten senare på sommaren. Svårt att veta för vi säljer inte på hösten utan först nästa vår eftersom vi torkar på våren med solelektricitet. På hösten är det sällan tillräckligt torr luft för att man skall komma ned under 14 % med vår kalluftstork.

På tal om solelektricitet så måste jag stänga av våra paneler i förrgår och i går. Priset var nämligen på minus så jag måste betala för varje kWh som jag producerar … Det här systemet är helt vansinnigt och så läste jag att flera stora bolag har trixat med priserna och är under utredning. Konkurrens skall sänka priserna men det verkar som om de tvärtom ökar. Utom för bönderna förstås som inte får bilda karteller liksom industrin och handeln.

Men vi skall inte sörja utan njuta av ganska så hyfsat svalt väder fastän de hotar med grym hetta och torka till sommaren. Då får vi plocka blåklint och sitta inomhus och ha på värmepumparna för kylning med solpanelerna. Fast det är förstås massor med byggnadsarbeten på sommaren. Och man kan inte bygga på kvällarna för då kommer de jäkla myggorna.

Sommaren är lång och het och full av myggor. Det gäller att överleva fram till nästa vinter.