Etikett: tröskning

Marsmänniskans återkomst

Nu är det åter den tiden på året då torken skall göras ren för att ta emot nästa skörd. Lera, olja och snö har jag inget emot men dammet i torken är inte alls trevligt. Så jag klär mej i tät rock och en massa skydd då jag skall städa torken och ser ut därefter.

DSCN3004

Nästa steg är fullständig rymddräkt och det kan bli nödvändigt för jag märkte att det kom agnar innanför skyddglasen så de var inte alltför täta. Det stora problemet med all skyddutrustning är att det inte går att arbeta i den. Tydligen är allt gjort bara för inspektörer som står och ser på. Man behöver inte skyffla mycket vete så är man genomvåt av svett och ser  ingenting alls för all imma på glasögonen. Vi har faktiskt hjälmar med fläktventilation men de är så anskrämliga och stora att de är näst intill värdelösa. Så sökandet efter användbara skydd fortsätter …

Bastu blir det varje kväll med det här arbetet. Det är skönt att tvätta av sej damm och svett ordentligt. Jag har aldrig blivit förtjust i duschen – det skall vara en ordentlig svettbastu för att man skall känna sej ren. Och ordentlig tjärshampoo i stället för det parfymerade eländet. Och oparfymerad tvål som inte innehåller nån sorts olja som man aldrig lyckas tvätta bort hur mycket man än sköljer.   Snart får man väl börja tillverka egen tvål åter då allting blir  parfymerat och oljigt.

Inte för att jag är någon extrem bastubadare. Omkring 60-70 grader räcker bra till om man kastar på ordentligt. En svettomgång medan man sitter och filosoferar om världen och livet i lugn och ro, sedan tvätt och så knallar man hem i den svala natten så man blir avkyld innan man går till sängs. Bastun skall naturligtvis inte vara inne i boningshuset utan på lämpligt avstånd så man får sin lilla kvällspromenad och avsvalkning. Vi drack tjeckiskt öl (det bästa öl som finns) efter bastun tidigare men nu har vi svårt att få slut på en flaska eller burk på tu man hand så det har minskat.

Om nån har en lätt och smidig rymddräkt – gärna väl ventilerad – så hör av er.

 

Tröskandet närmar sej – det börjar regna

Bäst som det regnar så kommer det en skur. Sommaren har varit torr men nu då det skall tröskas så börjar det förstås regna. Vi har bara sent vete så det är ingen brådska än men snart kan det sluta med regnandet. Även om jag har en massa verkstadsarbete och annat inomhusarbete så är det ändå krångligt då traktorhjulen blir leriga så fort man kör ut. En massa extra städande hela tiden.

Och så har vi åska varje dag. Det har inte varit riktigt hård åska just här men man hör att det bullrar härifrån och därifrån. Jag springer och drar ur stöpslarna och tio minuter senare skall allting startas upp på nytt igen. Till slut blir man så trött på springet att man tycker att det som går sönder får gå sönder.

Kvällarna blir mörka och jag använde för första gången lamporna på traktorn då jag hämtade flisved en kväll. Vi har torkat ner ca. 90 kubik men det räcker inte så vi måste flisa litet till. Arbetena räcker till fastän en del tror att man bara behöver sätta en vecka i maj på att så och en vecka på hösten att tröska (he-he). Torken borde lappas ihop litet för den börjar snart bli 40 år gammal och plasten spricker. Fast jag är imponerad över att den hållit så länge för det är vanlig  byggplast – inte växthusplast (utom under takfönstren). Verkstaden måste städas så jag får in tröskan och det är en större sak. Det är otroligt så det samlas allt möjligt på verkstadsgolvet. Men det är förstås så att det skulle minsann hållas snyggt bara man inte skulle jobba med så många olika projekt.

Idag åkte vår första Volvo iväg (till en granne som har likadan). Det var en 240 kombi med bensinmotor som var grymt dyr i drift. Den var också stor och kändes litet som ett slagskepp men den bättre hälften älskade den efter att ha kört Lada i 25 år. Vi har ännu tre Lada 1200 kvar men två av dem anträder den sista resan i slutet på månaden då ungdomsföreningen samlar in skrot för att betala takreparationerna på lokalen. Den sista Ladan håller jag kvar av ren nostalgi. Jag har kört Lada sedan de började säljas i Finland och tycker att de var riktigt bra. Det var enkla bilar och man kunde snabbt reparera allting, reservdelarna var billiga och ingen var det minsta intresserad av att stjäla en rostig Lada  :-).

En Lada var ju en Fiat och jag kör nu med min tredje Fiat Ducato paketbil. Den har en fin körställning och är ganska stor – men går för personbilspris på Viking Line.  Med litet ombyggnad – speciellt på elsidan – så är den helt användbar. En del är överflyttat från förra Ducaton och en del nyplanerat. Ledlampor och uttag saknas i lastutrymmet så det skall jag sätta in.

Nu skall den “nya” tröskan som börjar ha  30 år på nacken plockas in i verkstaden. Den har inga större fel men jag är orolig över att belastningen från det våta tröskandet förra hösten skall ha ställt till med något som inte ännu syns. Man kör nån hektar och så smäller det … Bondens liv är ibland ganska spännande då man sitter i tröskan och försöker urskilja eventuella missljud i bullret så man kan stanna innan det smäller.

 

 

Hasi – äntligen

Som traditionen bjuder så kom jag i går in och ropade: Hasi ! Det är gammal svenska för “hare” och betyder att nu var haren uppskrämd från den sista biten oskördad åker där den legat och tryckt. Fast i år var det så sent (och blött) att någon hare såg man inte röken av. Möjligen hade något vildsvin kunnat rusa upp men de håller till i skogen på dagarna och kommer ut på åkrarna bara på natten då det är tyst och lugnt.

“Segt” var nyckelordet för årets tröskande – på alla sätt. Sedan förra reparationen har det duggat i en vecka och jag har inte fått bort den sista “lirpån” (liten bit) förrän i går. Det var ett sorgligt tröskande. Inte bara var säden våt och av dålig kvalitet men så hade de eländiga vildsvinen hunnit trampa ned en stor del.Det syns kanske inte så bra på bilden men nedre delen är “tröskad” och övre delen nedtrampad. Inte stor skillnad.

Förstås hade jag lämnat de sämsta åkrarna till sist och före vildsvinen såg det också dåligt ut. De här bitarna var nästan omöjliga att så i maj.  Ytan var så tät att det stod vatten på dem efter varje regn. Ett eländigt år utan tjäle på vintern och sedan dugg och regn resten av året. Vi hade inte några översvämningar som i Österbotten men det småregnade mest hela tiden.

Det står vatten på åkern nästan överallt men det ser värre ut än det är. Leråkrarna vara stabila och bara ett litet lager var mjukt.Vattnet slapp helt enkelt inte ned genom den täta ytan. Nu borde det komma en ordentlig tjäle som spräcker marken ordentligt.

Nu gäller det att spruta glyfosat mot kvickroten som minsann inte lidit av den blöta sommaren utan växt till ordentligt. Det är inte alls bra sprutförhållanden men jag måste helt enkelt spruta för att undvika att åkrarna har enbart kvickrot nästa år. Effekten är tvivelaktig och jag kanske måste spruta på nytt på våren före sådden – om det går. Jag vågar inte lita på att det blir en lämplig vår för kvickrotssprutning. Till all tur lovar de varmt till slutet på veckan. Det borde vara över +5 grader för att sprutandet skall fungera.

En mystisk sommar det här. Det har inte varit frost alls här än fastän vi är i mitten på oktober. Tvärtom skall det bli över +10 grader till nästa söndag. Det får gärna hållas varmt en tid än för jag har inte fått bygg- och grävarbetena gjorda på grund av den sega skörden. Men sedan vill jag ha ordentlig kyla – utan snö, tack. Vad jag vill bryr sej emellertid vädret inte alls om.

Nu skall säden torkas och vädret är ju inte det bästa. Jag har enbart kalluftstorkar men lustigt nog så torkar säden fastän luftfuktigheten är nästan hundra procent. Men mycket luft skall det vara. Nu kör jag med tre 11 kW fläktar och det är vad 63 A proppar klara av med nöd och näppe. Det blev bråttom hem från Landsbygdsriksdagen då en huvudsäkring hade gått förra lördagen.

Mätsystemet är absolut nödvändigt. Jag jämför inkommande temperatur på luften med utgående (då den gått genom vetet). Om luften blir kallare då den gått genom vetelagret så vet man att det torkar. Man ser precis när torkningsprocessen upphör på kvällen. I diagrammet nedan är röd linje inkommande luft och blå utgående. Då jag startade fläktarna på fredag morgon så steg först temperaturen på utgående luft. Det betyder att vetet är så vått att det litet varmnat under natten.  Efter en tid så har det blivit nedkylt och den blå kurvan går ned under den röda varvid torkningsprocessen börjar.  På kvällen går den röda kurvan ned under den blå och vetet torkar inte mera. Då stänger jag fläktarna. Den röda kurvan stiger men det är ointressant eftersom den bara visar temperaturen i fläktrummet.

På fredagen litet för kl. 12:00 ser man att den röda kurvan stiger för en kort stund. Det betyder att solen tittade fram för en stund. Då jag använder hela taket som solfångare så syns det genast på temperaturen. Ju större skillnad mellan den blå och den röda kurvan desto bättre torkar det.

Också i år med det usla vädret har vetet torkat. Det första är under 16 % och klarar vintern bra men också det våta som var närmare 30 % då det tröskades har gått ned till litet på 20 %. Under 14 % får jag det inte men det är bara att vänta på de soliga vårdagarna så får man bort de sista procenten på några eftermiddagar.

Nu gäller det att få undan höstmaskinerna och sedan bygga och gräva för brinnkära livet förrän vintern kommer.

 

Och regnet det bara öser ned …

Då tröskan gick sönder så hade jag ännu kring 12 hektar vete otröskat. Det var ingen brådska för det började regna på natten. Följande vecka gick till att skruva på tröskan. Det var bara två bultar som brustit men skakarbordets ram måste ut ur tröskan. Och det var roligt. Man måste krypa in i tröskan bakifrån och ligga med huvudet neråt och skruva – rent bokstavligt på sluttande planet.  Ännu roligare var de främre fästena som man bara kom åt nerifrån så jag låg under tröskan med armarna rakt uppåt. Ute var det mycket litet damm men under tröskan var det torrt och bra och dammet rann ner i öron och ögon och in i ärmarna.

Senaste arbetsplatsen

Jag fick en dammtät blus till födelsedagen i fjol av min bättre hälft. Men den är för tät för den här sortens arbeten. Man blir svettig och eländig och frågan är om medicinen är värre än sjukdomen. Då man skyfflar säd i torken går den nog bra. Med andningsskydd och skyddglasögon börjar det bli så tätt att bara en rymddräkt är tätare. Och så får man sej ett svettbad som i en bättre bastu och det är bara att duscha efteråt …

Tröskan var lagad på lördag och det var bara att vänta på bättre väder. Det småduggade nästan varje dag så först i går på eftermiddagen började det gå an. Jag körde nog en bit som blev kvar på tisdagen men tröskan stoppade efter första varvet eftersom allting var blött och segt. Det blev att spänna alla remmar så mycket man orkade förrän säden hamnade där den skulle, dvs. i tanken. Men nog körde jag på helspänn för det var inte roligt att riva bort den halm som var hårt pressad ovanför hacken. Larmbrytaren hade nämligen lagt av och jag märkte ingenting förrän hackremmen började ryka och nästan brinna.

De senaste åren har det varit relativt bra tröskanväder så man hade nästan glömt bort hur det var att tröska våt och seg liggsäd. Nå, nu fick man lära det sej på nytt riktigt kvickt. Bordet skall hela tiden släppas ned och lyftas upp (så det inte börjar åka mull framför). Man skall kolla att skruven i tanken tvinnar och att hacken fungerar. Så det är att vända sej om hela tiden – tillika som man spänt lyssnar utifall det börjar höras underliga ljud. Och snusar efter lukten av brända remmar.

Väntan på bättre väder blev inte så nervös. En optisk fiberkabel i vårt datanät blev nämligen avplöjd så jag hade sysselsättning tillräckligt. Den ena skarven gick att svetsa i paketbilen men den andra var besvärligare. Det stod vatten på åkern så jag vågade inte köra dit med traktorn och hönsburen (som jag har på pallgafflarna och använder för fibersvetsning). Så jag fick ta till det gamla indiantältet och bära all utrustning över klafsåkern till skarven. Och tillbaka. Själva svetsandet gick bra – det är ju så varmt ännu. Fördelen med regnvädret var att det gick lätt att gräva fram kabelrullarna i leran.

Fiberskarv

På onsdagen tröskade jag och i går, torsdag, började det gå an. Visserligen var vetets fukthalt efter allt regnande 30 % men som Kalle och Christer konstaterade så är det inte nån idé att vänta på bättre väder det här året mera. Man  kan lugnt säja att vetet var “vatubulitt” (uppsvällt av vatten). Det vi tröskade före regnandet var bara kring 21 % och är redan nere i 16 % i gamla kalluftstorken så jag har stängt de lårarna – det håller sej över vintern nu. Det vatubuliga vetet blåser jag på dag och natt. Det torkar fastän luftfuktigheten är över 90 %.

Nu fyllde jag för första gången på den nya torken genom att kippa släpvagnen direkt i torken och det gick bra. Tyvärr kan jag inte fylla i främre delen eftersom taket tar emot där men det går bra att fylla där genom att kippa i gropen och blåsa upp. Men mycket snabbare går det att kippa direkt i torken.

Direkt kippning i torken

Sent i går kväll fick jag skogsåkern Aaltjärri (Alkärret) tröskad. Jag hade ingen lust att köra tröskan dit på nytt genom den eländiga lervälling som skulle föreställa väg. Det lyckades med ren seghet. Jag fick köra riktigt långsamt och vissa ställen så fastnade den sega och trassliga vetehalmen  på höger sida på bordet så man fick backa varannan meter. Men det är skönt att ha det undan nu då det regnar.

Nu har jag bara kring fem hektar kvar och det viktigaste är att få in Zebra-vetet. Jag hade tänkt ha det som utsäde men få se om det gror alls efter den här eländiga hösten. Hela året har varit uselt. Först massor med snö och ingen tjäle, sedan vått och segslitet vårbruk, en fuktig sommar och nu den här förbonkade hösten. Man skulle behöva litet optimism a la Bonden Paavo efter det här (lån från Runeberg). Fördelen med jordbruket i Norden är att vi börjar på nytt på våren. Lervällingen har försvunnit och efter en harvning ser åkrarna igen lovande ut …

PS. Lyssna gärna på Siv Malmqvist: Regnet det bara öser ned medan ni läser

Äntligen!

På tisdagskvällen avslutades äntligen årets regntunga skördessäsong med att den sista rybsen tröskades. Med tanke på hur många gånger som jag kastat in handduken den här hösten bör det vid det här laget ha blivit rätt tunt i linneförrådet.

Den sista havren tröskades en sen kväll för förra veckan. Marken var genomdränkt, vi fick dra loss den fastkörda tröskan ett par gånger och cirka en hektar blev tyvärr oskördad. I slutet av kvällen fick en av oss gå framför tröskan och känna efter hur våt marken var för att kunna undvika de blötaste surhålen. Som tur blåste det kraftigt vilket gjorde att det inte föll nån dagg och vi kunde köra långt in på kvällen. Vi avslutade dagen 21-tiden och då blev det ännu väder över.

Med rybsen gick det faktiskt bättre, trots att den tröskades senare. Visst drog vi även nu loss tröskan ett par gånger och visst lämnade den på ett par ställen rena skyttegravar till körspår, men på det stora hela var marken faktiskt torrare. Trots det använde vi även för rybsens del metoden att ha en man gående framför tröskan på vissa delar av skiftet för att kolla att marken säkert bar. Av rybsen fick vi bara offra c. 0,25 ha som inte kunde skördas.

Hursomhelst, nu är årets tröskning avslutad. Faktum är att det är en av de sköna sakerna med växtodlingen, nämligen att säsongen alltid tar slut oavsett om det varit en höjdar- eller bottensommar. Mentalt tror jag faktiskt man mår bra av att få sätta punkt, endera glädjas åt eller harmas över det som varit och gå vidare. Och sommaren 2011 var på det stora hela bra, det är bara de senaste veckorna som varit besvärliga.

Angående det där med att ha en person som går framför tröskan och kollar bärigheten berättade en bekant att han en våt höst klarade de sista hektaren genom att hustrun gick framför och han följde efter med tröskan. Efter ett tag konstaterade han att tröskan faktiskt tog sig fram även där hustrun sjönk ner. Vis av många års äktenskap insåg han dock att hans livskamrat kanske inte vill att han påpekar att hon följaktligen har högre marktryck än en skördetröska. Vissa samtalsämnen gör man  helt enkelt klokast i att undvika. 🙂

Sluttröskat …

Det var inte länge som tröskan höll ihop efter förra reparationen men jag hann tröska det viktigaste. Nu är den inne i verkstaden i små bitar igen. Men det är ingen brådska mera. Jag hade tänkt köra över gröngödslingsvallen för att få litet klöverfrö men efter de senaste regnen är det för sent. Det hade varit bra att få de längsta klöverplantorna hackade men nu är allting så vått att det inte går. Plöjandet kan nog bli ett problem.

Det var inte så svårt att få bort kugghjulen men tyvärr måste jag ta bort tankelevatorn först så det blev en hel del skruvande. Regnet gjorde att det inte var så bråttom – det har regnat här nu nästan varenda dag i två veckors tid. Och det där med regn på hösten i skördetiden brukar vara ganska illa för humöret. Jag minns att jag redan som liten pojke märkte att det var en dyster stämning i hela huset på hösten då det regnade och säden stod ute. Ibland ända fram till oktober och november och då var det rena begravningsstämningen. Föräldraskapet gick ibland ut och tittade dystert på säden som stod i vattnet (vi hade ofta översvämningar) och så kom de in igen och satt och suckade. Mycket annat kunde man inte göra heller.

Då jag fått bort de gamla kugghjulen och jämförde dem med de nya så stod det klart att de var ganska så slitna.

Visst hade jag sett att de var slitna men hoppades förstås att tröskan skulle fungera litet till ännu – men nu var det sluttröskat för i år. Om man försöker se positivt på eländet så var det bra att jag måste byta dem nu i slutet på tröskandet i stället för i början på nästa års skörd. Fast det kan ju något annat gå sönder nästa år …