Praktikanter.

I mån av möjlighet brukar vi ta emot studeranden för utförande av praktikperiod här på gården. Jag minns ju själv från tiden som arbetslärare på trädgårdsskolan att det inte alla gånger var så lätt att hitta lämpliga praktikgårdar. Oftast har också praktikanterna kommit från trädgårdsskolan  på Korsholms skolor (eller yrkesakademin i Österbotten som det numera heter).

Under flera års tid har det varit ganska sparsamt med praktikanter men i år har vi haft hela tre stycken som under längre eller kortare tid deltagit i arbetet här på gården. Och dom har för ovanlighetens skull kommit från olika skolor och utbildningslinjer. Oftast har det varit fråga om trädgårdsmästarstuderanden som vi haft här på gården och på senare tid under enbart några veckors tid men i år hade vi för första gången en agrologstuderande här. Hans praktikperiod var också lite längre eller 100 dagar så det fanns möjlighet för honom att följa med hela produktionskedjan från sådd till skörd vilket jag tycker är värdefullt.

Det här med trädgårdsutbildning har annars strulat till sig nu då det inte längre finns möjlighet att direkt från grundskolan gå till trädgårdsmästare eftersom utbildning på svenska endast ordnas i form av vuxenutbildning numera. Det betyder att du antingen avlägger yrkesutbildning inom annat område eller studentexamen innan du har möjlighet att söka till trädgårdsmästarutbildningen. I och för sig så är inte kunskap tung att bära men faran är stor att trädgårdsintresset svalnar under gymnasietiden eller om du studerar inom någon annan bransch till först. Och den erfarenheten har jag från min tid som arbetslärare att de idag duktigaste företagarna inom trädgårdsbranschen är just de unga fördomsfria elever som då kom direkt från grundskolan. Några har förvisso också gått via gymnasiet men framgångsrika trädgårdsföretagare som i 35-45-års åldern omskolat sig är nog lätträknade. I många fall har målet med vuxenstudierna varit att ta sabbatsledigt från tidigare arbete eller att lära sig ta hand om den egna täppan. Och inget illa i det men trädgårdsbranschen behöver också arbetskraft, det är ju en arbetsintensiv bransch, och framförallt så behövs driftiga företagare / odlare. Risken är annars stor att produktionen marginaliseras så att den inte intresserar de stora handelskedjorna. En hög självförsörjningsgrad av trädgårdsprodukter har ju också betydelse för landets ekonomi.

Ojdå, det här blev ord och inga visor men faktum är att odlarkåren speciellt på frilandssidan börjar bli rätt ålderstigen.

Dagens ungdomar klandrades för en tid sedan i media och beskrevs, om jag minns rätt, som självupptagna och ansvarslösa men de ungdomar som jag haft förmånen att lära känna under deras praktiktid här hos oss har nog skött sig riktigt bra. Vill passa på att tacka årets praktikanter Linda, Lena-Maria och Oskar för deras insats under praktiktiden och önska dem god fortsättning på studierna och lycka till i livet.

En synbarligt nöjd Oskar tackar för sig och åker hem till Åboland.
En synbarligt nöjd Oskar tackar för sig och åker hem till Åboland.

Brukar i vanliga fall hålla lite distans till praktikanterna för att objektivt kunna bedöma deras kunskaper men vad gäller Oskar så blev det känslomässigt lite speciellt, dels så hade han många egenskaper som påminde mig om Erik och dels så var han så gott som på dagen lika gammal när han påbörjade praktikperioden som Erik var när han dog. Han tog på sätt och vis vid där Erik slutade. Saknaden efter Erik gör sig speciellt påmind nu så här i allhelgonatider……….

 

Purjo.

Kan tänka mig att en och annan före detta elev på trädgårdsskolan “hajar” till då jag nämner purjon. Kanske någon fortfarande minns att jag menade att med “blod, svett och tårar” skall purjon ur jorden. Purjon trimmades med kniv och ibland slant det till så blodet rann, svettigt var det på åkern vid upptagningen och tårarna rann av lökdoften när man stod med näsan i purjolådan vid putsningen. Och visst var det kämpigt ibland, som nybliven och ung arbetslärare (jag var bara 18 år när jag anställdes) ville man ju vara lite ambitiös och tog sig kanske lite vatten över huvudet ibland. På skolan hade vi en relativt stor purjoodling, som mest lite på 2 ha vilket motsvarade ca en procent av landets areal på den tiden. (Nu efter EG-anslutningen har landets purjoareal sjunkit till ca en tredjedel av vad den var innan. Så och våra egna purjoodlingar de omfattar numera endast ett par tiotusen plantor.)

Eleverna var duktiga och med betoning på “learning by doing” jobbade vi tålmodigt på i ur och skur. Innan mellanstadiereformen hade trädgårdsskolans personal nästan uteslutande hand om alla ämnen så vi kunde ganska fritt byta timmar med varandra så att det som passade bäst för dagen blev gjort, ungefär som i ett eget företag. Senare när det togs med mera allmänbildande ämnen med inhyrda lärare blev det svårare att byta ihop timmarna. Minns att speciellt de elever som kom direkt från grundskolan hade stor arbetsiver och ville visa sig duktiga inför de som genomgått gymnasiet. Det här var då i början på -80 -talet och många av eleverna kom från gårdar med jordbruk och växthusanläggningar, de var vana att jobba hemma och hade, vill jag påstå, ett bättre tålamod än dagens ungdomar som kanske mera formats av de snabba rycken i datorspelen. Vi hade många praktiktimmar och vi jobbade från morgon till kväll, lite annat än nuförtiden då stor del av skoldagen består av håltimmar.

Ibland har jag funderat om jag var för sträng och krävande för de unga eleverna för visst märkte jag att de ibland blängde snett när jag kommenderade ut dem på jobb och så här efteråt har jag när jag träffat forna elever fått höra att “noo hadd vi så leidon oåv de på skolan, dö va så streeng å stark så vi va så redd fö de”. Själv var jag ju nästan jämngammal med eleverna så jag bjöd nog till också för att visa hur jobbet blir gjort och en och annan elev försökte också utmana läraren med att skörda fler purjon för dagen  🙂  Vill på inget vis ta åt mig av äran men många forna elever är numera verkligt framgångsrika företagare och en och annan har faktiskt tackat mig för att jag lärde dem att hårt och målmedvetet arbete lönar sig.

Halkade väl in på ett sidospår, det var ju purjosäsongens avslutande detta inlägg skulle handla om. Säsongens purjo håller nämligen liksom kinakålen, som jag skrev om igår, på att ta slut. Lite finns det kvar att putsa i lagret men inom en eller ett par veckor är den slut och lika så bra det för hållbarheten har inte varit den bästa och det har tarvats en hel del jobb med att putsa och packa i vinter. Antagligen är den våta hösten en delorsak till svag hållbarhet, en del skördades ganska sent och det hann bli ett par kalla nätter innan vi avslutade skörden och jag misstänker att vattnet mellan bladen orsakade mekaniska skador då det frös vilket sen ledde till att mögel och annat elände fick chans att angripa purjon. Att den lättare blir smutsig då den skördas när det är kletigt och vått underlättar ju inte heller iordningsställandet för försäljning.

Putsning, tvättning och paketering inför försäljning.
Purjo klar för paketering.