Det har varit växlande väderlek men också landskap. Jag smet iväg till Sverige förra veckan fastän det är bästa byggtid just nu. Orsaken syns på bilden nedan.
Vi var ute och slarvade med brorsan och Gilla. De köpte litet litteratur åt mej från Österbotten. Jag är ju en stor vän av Folkets Dagblad och Svenska Österbottens historia (del IV) handlar till stor del om bebyggelsen med fina gamla hus vilket jag också har pippi på. Vi firade med att flytta utedasset (sjiithuusi – eller huusi om man vill vara fin). Det är nu uppe på bergssluttningen och skall ännu byggas om så man får dörr i gaveln med fönster. Utsikten blir fin över åkern utanför. Och så skall taket få den rätta lutningen med tegel och väggarna kläs med sågad brädfodring så det blir rätt stil på huset.
Jag har aldrig varit för det där med att fira. Det är mycket roligare att bygga och konstruera all sorters maskiner och system. I alla fall så tog vi på söndagen en turisttur till Hedemora för att titta på Bergslagen i södra Dalarna. Och det var värt resan. Först blev vi guidade kring Norns bruk litet söder om Hedemora av Bengt Wester som i 45 år arbetat som gruvingenjör. Bergslagen är ju fullt av små hyttor som var och varannan bonde byggt för att bryta järn. I Norns bruk bearbetades järnet till stångjärn som sedan exporterades. Sverige var Europas största järnproducent då det begav sej. Bruket är en nästan orörd miljö och har förklarats vara av riksintresse och är officiellt ett byggnadsminne. Nedan masugnen som var hjärtat i bruket tillsammans med smedjorna med stånghammare.
För bönderna i trakten runtomkring var transporterna och kolandet viktiga inkomstkällor. Ett lass stångjärn vägde 800 kg och kunde alltså bara transporteras på vintern på släde eller med båt om sommaren. Många omlastningar behövdes innan järnet kunde fraktas längre bort. Bruket dog då järnvägen kom – men inte till Norn utan till Vikmanshyttan i närheten. Dit flyttade alla smederna och kvar blev bara skogsarbetare och kolare. Det gick så snabbt att husen står kvar nästan orörda.
På tal om kolning så berättade vår granne Lars-Erik (som brukar åkern utanför vårt hus i Medåker) att det fanns sex kolmilor i närheten och att skogen var så gott som helt nerhuggen för 150 år sedan. All skog som finns nu är alltså ganska ny.
Vi var också i Stjärnsund där Polhemsmuseet finns. Christopher Polhem var en av de stora svenska uppfinnarna och sysslade med allting från urverk till stora maskiner i gruvorna. Han kallas också “den svenska mekanikens fader”. I Stjärnsund startade han en manufaktur 1699. Han hade inte råd att gå i skolan men startade 16 år gammal en verkstad och fick latinundervisning av prästerna mot att han reparerade deras urverk. Sedan han inte bara reparerat Uppsala domkyrkas medeltida urverk utan också förbättrat det så skrevs han in vid universitetet och studerade fysik, matematik och mekanik. Gissa om det var intressant att beöka Stjärnsund för en gammal ingenjör …
Därefter återvände vi via Klosters bruk där Gustaf de Laval byggde första prototypen till separatorn. Men brukspatronen trodde inte på uppfinningen så de Laval flyttade till Stockholm där han grundade Separator AB – numera världsföretaget Alfa Laval. Han fick 93 patent på sina uppfinningar men var en äkta ingenjör och dog alltså utfattig 1913.
Vårsådden var mycket sen i Sverige. Vi är vana vid att de sår en månad tidigare än i Hindersby men nu då vi kom så var åkrarna svarta ännu först i går började man se grön brodd. Det har varit regnigt och kallt i Sverige i maj. Men ett intressant skifte var frodigt. Vi såg i höstas att man sådde raps direkt efter skördetröskan och nu stod rapsen i blom. Litet ojämn men växte bra. Bilden är tagen på tisdag i Garlinge (byn på åsen bakom åkern). Det är ytterst sällan man ser en svart åker i Medåker den här tiden på året. Vårsådden blev i år nästan en månad försenad.
Det var ordentligt hett i början på veckan men blev kallt och regnigt i förrgår. Då vi kom hem till Hindersby så började solen titta fram men man såg att det hade regnat. Helt riktigt – mätaren visade på 40 mm. På åkrarna stod det vatten både här och där och en stor flock svanar hade slagit sej ner på en åker.
Det direktsådda vetet hade grott ganska bra men det gillar säkert inte så mycket vatten. Svanarna däremot tyckte om det. Man borde ha anmält åkern som “svanåker” :-). De var inte speciellt rädda för oss. Då vi stannade bilen för att fotografera så började de makligt vagga bort.
