väder – Sida 45 – Bondbloggen

Undan brännande sol

Ett tag trodde man att den här sommaren skulle bli sval men senaste vecka har ändrat på det. I dag gick det att jobba utomhus på morgonen fram till klockan tio men sedan måste jag dricka en massa och flytta till inomhusarbete. Jag borde köra hem mera flisved men det får vänta på kvällen.

Det gick illa med flistorkandet. Inte för att flisen är för våt utan för torr. Jag satte en skopa i flismataren men sedan blev pannrummet alldeles hett. Elden for baklänges i matarröret i den snustorra flisen och inte kunde jag öka matningen utan att pannan började koka. Så jag fick stänga av den helt. Det tog ett dygn efter det innan den svalnade så man kunde vara i pannrummet. Det passar bra att ha den avstängd för jag har en del installationer att göra där.

Bästa stället just nu är tegelladugården som ännu är ganska sval. Tiodygnsprognosen varierar en hel del men visar en massa runda gula solar och +27 grader de närmaste dagarna. Sedan är det osäkert om det kommer regn eller inte men litet svalare lär det bli. Förstås borde man göra utomhusarbeten nu men då hjärnan börjar koka så är risken stor för att man bara ställer till elände.

Min väderstation som hickat en del på sista tiden har nu gett upp slutgiltigt. Jag tror knappast att jag köper ny utan bygger upp ett eget system i stället. Det borde gå med ett par nya givare till det nuvarande mätsystemet. Regnmätaren har visat sej vara krånglig. Den är svår att få installerad så den visar rätt. Den gamla (till väderstationen) visade ibland 1000 mm regn på en halvtimme … Vindmätaren var inte heller så bra för plasten klarade inte solstrålningen. Det finns mätare med god kvalitet men de är dyra.

Vetet är grönt. Litet börjar färgen skifta men före mitten av september har man inget på åkern att göra. Och hög vattenhalt betyder dyr torkning. Inte så bra med uruselt vetepris. Skörden blir stor men inkomsterna små. Man kan ju hacka hela skräpet till gröngödsling men det är inte lätt att komma igenom med hacken. Det är surt att då skörden en gång verkar blir god så sjunker priserna och torkkostnaderna stiger så det knappast lönar sej att tröska.

Fjolårets skörd går på export. Jag skrev kontrakt och snart hämtar de bort vetet som körs till Lovisa. Priset är inte så fantastiskt men transporten kort. Det var en tid skillnad mellan fodervete och brödvete men den har minskat en hel del. Det lönar sej inte att odla brödvete om man måste sätta in dyra medel. Vi får se om Zebran blir brödvete. Gamla Reno har varit mycket odlingssäker men det är ofta problem med hektolitervikten.

Vi måste flisa en omgång till för att flisen skall räcka över vintern men sedan blir det att skruva på tröskan. I fjol började den med fånigheten att bränna en säkring varje gång man stängde av den … Då hade jag inte tid att söka fel men nu måste det fixas. Nya delar köpte jag på eBay och de kom för ett par dagar sedan. Och så kanske man kunde byta tömningsrör. Det nya röret har varit hemma i fem år redan men det har aldrig varit tid att byta (så länge lappen hållit). Och så ville jag inte byta förrän stolparna kom bort. Nu kan man lugnt sätta in det nya röret.

Sedan skall torkan lappas ihop som vanligt. En del lappar behövs och så måste jag hitta felet i mätgivarna för temperaturen. Där finns troligen en kortslutning. Mätsystemet behövs faktiskt då man torkar så man ser om det lönar sej att blåsa eller inte.

Högsommaren kom i alla fall med brännade sol även om det var ganska sent. Nå, det har hänt förut att försommaren varit kall men augusti varmt. Och det här vädret tycks hålla i sej månaden till slut.

Riktig ingenjörskonst

Allt sedan jag som femåring började skruva sönder vår gamla telefon för att se hur den var konstruerad så har jag haft ingenjörslusten i blodet. Det kliar i fingrarna att undersöka och förbättra och planera och bygga all sorters konstruktioner. Senare kom elektroniken och jag hann inte ens bli färdig elektronikingenjör innan datatekniken kom på allvar. Och där blev jag.

Men all “high-tech” till trots så är man i alla fall mest imponerad av den gamla ingenjörskonsten med ångmaskiner och sådant. Förra veckan var vi i Sverige och slarvade och då fick jag se en hel del gammalt ingenjörsarbete. Först åkte vi på Hjälmare kanal som är Sveriges äldsta i användning varande slusskanal. Karl IX lät bygga en kanal från Eskilstuna till Hjälmaren (Sveriges fjärde största sjö vid Örebro) men den var i bruk bara omkring 40 år i början på 1600-talet. Gustav II Adolf satte igång bygget av Hjälmare kanal 1629 som gick från Arbogaån till Hjälmaren. Den hade tio slussar.

På den tiden fanns det inte andra möjligheter för tunga transporter än vattenleder. Det fanns inga egentliga vägar utan närmast ridstigar. På vintern kunde man sköta en del tunga transporter med häst och släde men de hade inte samma kapacitet som fartyg och pråmar. Därför satsades stora resurser på kanalbyggen. Men det var inte lätt att få en kanal att fungera. Slussarna rasade ihop efter en tid och likaså själva kanalen. Ofta var den stängd för reparationer. Den sista ombyggnaden utfördes av den berömde ingenjören Baltzar von Platen (som byggde Göta kanal) och kanalen fick delvis en ny sträckning som den ännu har.

Förra onsdagen tog vi båten från Hjälmare docka nära Arboga och åkte genom slussarna till Hjälmaren. Det var sista möjligheten den här sommaren. Vädret var ju varmt och soligt så det gick bra att grundligt titta på kanalen och slussarna.

Här står vår kapten och parlamenterar med slussvakten. Alla slussarna var helt mekaniska och måste öppnas och stängas för hand. Materialet i portarna var trä med litet järn i kuggstänger och mekanismer. Men bra fungerade de.

Nu är slussen öppen och det är bara att köra ut på Hjälmaren. Från Arbogaån till Hjälmaren finns det nio slussar som lyfter fartyget över 21 meter totalt. Största slussverket finns vid Hjälmaren docka (som vi inte åkte igenom) med tre slussar och en lyfthöjd på 8,5 meter. Vid Örebro (Svartån) finns ännu en sluss som gör att båten kan åka in ända till Örebro centrum.

På bilden syns en del av de månghundraåriga ekar som är planterade utmed hela kanalen. Rötterna skall binda jorden så den inte rasar ned i kanalen och ekarnas kronor ger skugga åt oxarna som drog pråmarna genom kanalen. Fin resa och fin miljö – inte bara för en ingenjör …

Vi slutade bygga och påta i jorden i Hindersby för en vecka och åkte till Medåker för att bygga och påta i jorden i stället. Henrik fick plocka flyghavre och sköta flistorken. Men vi tog ännu en dag ledigt och åkte till Nora för att åka tåg med ett riktigt gammaldags ånglokomotiv.

Det här är höjdpunkten på ingenjörskonsten. Datamaskiner i all ära men inte går de upp mot ett äkta ånglok. En släkting – ånglokomobilen – användes i början på 1900-talet för att driva tröskverk. Men ånglokomobilen drev närmast stationära maskiner och måste ofta flyttas med hjälp av häst …

Vi åkte i gammaldags vagnar, dvs. sådan som jag åkte i som ung för femtio år sedan. Hela järnvägen är museijärnväg och drivs med frivilliga krafter. Det är Sveriges första normalspåriga järnväg och byggdes 1856 för att transportera Bergslagens järn till pråmar för vidare transport till Europa. Det svenska järnet utgjorde en fjärdedel av Europas produktion och var grunden till stormaktstiden på 1600-talet. Före järnvägen så körde bönder från bland annat Medåker ut järnet med släde på vintern till Järntorget i Arboga där det lastades på fartyg. En modell av den gamla vågen finns ännu vid Järntorget.

Vi åkte med tåget till Järle som är Sveriges minsta stad med ca. 30 invånare. Tanken var att Järle skulle bli en stor stad och cenrum för utskeppningen av järnet via en kanal. Men kanalen byggdes aldrig och invånarna i Nora och Lindesberg flyttade inte till Järle som fick stadsrättigheter 1642. Vid kommunreformen glömdes Järle bort men stadsrättigheterna är fortfarande i kraft.

Det här stationshuset byggdes 1854 – alltså två åre före järnvägen invigdes.

Sedan åkte vi med tåget till Pershyttan som är en ytterst välbevarad hytta. I princip är allt precis som det var då driften avslutades 1953 och då hade inte mycket ändrats efter 1856 då träkolsmasugnen byggdes. Själva hyttan grundades före 1300-talet. Det fanns som mest 400 hyttor i Bergslagen och de ägdes ursprungligen av bergslag (arbetslag). Då man åker runt Bergslagen så ser man namn som slutar på -hyttan överallt.

Tyvärr hann vi inte se mycket av Pershyttan för tåget åkte vidare till Gyttorp där loket flyttades till andra ändan och drog tåget tillbaka till Nora. Nån gång skall vi ta bilen och se ordentligt på Pershyttan som blev kulturarv 2004 och bevaras i gammalt skick (200 hektar).

Fantastiska maskiner de här ångloken. Som liten pojke fick jag se på H:fors järnvägsstation med de riktigt stora ångloken i början på 50-talet och farsan ville inte få mej därifrån. Och jag minns livligt då jag var i Närpes och såg på Hästupproret och loket körde in på scenen. Mäktigt.

Nora är värt ett alldeles eget besök. Maria Lang beskrev staden lyriskt och fin är den ännu. Vi åt av den berömda Noraglassen och hittade plötsligt en fin klaffbiirång (chiffonje) i en gammal boda för 850 kronor. Den är målad exakt lika som dörrarna i Nornbergs hus. Till och med knottret på målningen är likadant. Den står nu på hedersplats i stora rummet och det sentida skåpet har fått flytta bort. Det är fint men fel stil och sämre kvalitet med faneryta (som med tiden lossnar).

Det blev litet långt det här men man vill inte skriva om att man är borta på nätet så jag sparade allting tills vi kom hem. Vi jobbade hårt i Medåker och planterade nio äppelträd till. Hoppas sorkarna håller sej borta.

Skillnaden mellan arbetet i Hindersby och Medåker är närmast den att där finns inga maskiner utan allt skall göras för hand som för hundra år sedan. Det är ytterst vilsamt :-). Litet har vi fuskat då vi har elektricitet och nätanslutning men lien och spaden var i flitig användning. Gräset hade växt alldeles enormt under sommaren.

Kanalresan fick jag i födelsedagspresent i fjol men då hade vi inte tid att åka nånstans. Nu var det enda möjligheten att åka. Skörden är försenad också i Sverige men de började tröska då vi åkte därifrån. Här är vetet ännu ganska grönt och det blir knappast något tröskande före mitten av september. Till all tur så lovar tiodygnsprognosen fortsatt varmt väder så kanske det ännu hinner mogna.

Alla går omkring och är nervösa över tröskandet men tills vidare kan vi inget annat göra än förbereda oss och vänta. Sysslolös är man ju inte för nu skall det byggas så mycket vi hinner medan det är torrt …

Nu torkar flisen

Den här veckan har det varit bästa möjliga torkväder – precis då vi hade flisat. På veckodiagrammet över inkommande torklufts fukthalt ser man att det varit ned till 40 % relativ fukthalt. Det är inte konstigt att relativa fukthalten ökar till natten för varm luft innehåller massor av vattenånga även om den relativa fukthalten är låg. Varm luft kan innehålla mera fukt än kall luft. Det ser man på natten då temperaturen sjunker så faller överskottet ut som dagg. “Relativ” betyder hur stor procent fukt luften innehåller i procent av hur mycket den kunde innehålla vid den givna temperaturen.

Relativa fukthalten var i går så låg som 41 % och vid hög temperatur så torkar det minsann. Nu hjälper inte bara låg relativ fukthalt utan temperaturen måste också vara hög. Då kan luften ta upp fler kilogram fukt än vid samma fukthalt men lägre temperatur. Och varmt har det varit.

Det här diagrammet visar inkommande luftens temperatur. Som mest har det varit nästan +28 grader. Nu har jag tyvärr inte ett veckodiagram som visar skillnaden mellan inkommande och utgående temperatur (efter det den gått igenom flislagret). Som mest har skillnaden den här veckan varit nära tio grader ! Och då är det normala högst 3-5 grader.

Men flisen är inte helt torr än. Orsaken är att den torkar nedifrån. Ibland så blir ytan till och med våtare … Torkzonen rör sej långsamt uppåt och flisen kan vara supertorr längst ned fastän den är fuktig på ytan. Så det går inte mycket fortare att torka nu men flisen blir mycket torrare. Och värmevärdet ökar förstås. Det lönar sej inte att försöka bränna vatten.

Det är bra med torr flis men också besvärligt med inställningarna av mataren på sommaren. Man måste mata en viss mängd per timme för att pannan inte skall slockna eller elden gå baklänges i skruven. Och med torr flis kan pannan då börja koka. På vintern är det sällan bekymmer utan det är bara att fylla på mera flis.

Då man torkar vete så fungerar det ungefär på samma sätt. Man vill ha vetet nedtorkat till klart under 14 % men inte så mycket mera för då förlorar man bara. Lite svårt ibland på våren då luften är både torr och varm. Först då man flyttar bort vetet till silon så blandas det och man får ett hyfsat medeltal på vetets fukthalt.

Just nu är det i alla fall bara bra med fint torkväder för snart skall flisen bort och (hoppeligen) vetet in i torken.

Nu kom värmen

Det har varit en riktigt skön sommar för mej. Inte som de somrar då man började fundera på att flytta till jordkällaren där det var litet svalare. Men det har inte varit så bra för vetet som såddes alldeles för sent. Det behöver en massa värme för att hinna bli färdigt (kveiti fäärdnar som man säjer i Hindersby). Och nu kom värmen. Tiodygnsprognoserna lovar upp emot +25 grader och bara solsken.

I går flisade vi och det går bara fortare för varje år. Nu tog det under två timmar. Det intressantaste var i alla fall om fliisbisin skulle fungera.Och visst fungerade den bra – även om jag lyckades knäcka den 25 cm planka som jag skruvat fast framför den. Stora Zetorn är så stark och tung att man lätt kör sönder allt möjligt med den. Jag måste svetsa fast en stabil U-balk bakom plankan som stöd. Men annars gick det fint. Det går dessutom att dra flis bakåt ifall man skuffat allför mycket framåt.

Ett problem med stora Zetorn är att den är så hög. Jag är tvungen att skuffa bort nästan all flis under hjulen för annars tar hytten i taket. Jag har redan kört bort en halv planka för några år sedan innan jag fattade att gräva en väg för hjulen.

Det blev att skyffla tillbaka flis i hjulspåren då jag hade slutat köra med traktorn. Och visst måste flisen jämnas ut för hand en hel del. Men det var ganska litet skyffelarbete i år i jämförelse med tidigare år då man svettats i ett par dagar innan flisen var utjämnad.

Nu torkar flisen alldeles utmärkt med hetta och starkt solsken på plåttaket. Och det är viktigt att få den nedtorkad och bort från torken innan tröskandet börjar.

I går körde jag också bort ett tiotal datamaskiner och bildskärmar som jag samlat i ladan sedan 80-talet. De är nu så föråldrade att de är alldeles oanvändbara. De små datamaskiner jag nu köper är betydligt snabbare och lika stora som en tändsticksask av den större sorten. En urgammal laserskrivare blev kvar helt enkelt för att det behövs två man att lyfta in den i bilen … Också tre gamla TV-apparater fick göra den sista resan. Tjock-TV går inte att använda mer. Men jag tänker spara vår första TV för den är en så snygg möbel – helt i trä.

I går kväll gick jag ett par varv runt en åker för att kolla flyghavre. Det klarar jag inte mera av i stark sol. Man börjar se i syne och får värmeslag. Vi hade sprutat de åkrar där vi haft flyghavre men man måste ändå gå igenom dem. Om det blir kvar ett enda strå flyghavre så har man ett hundratal strån nästa år. Till all tur hittade jag bara ett enda strå.

Den här sommaren har varit bra i trädgården. Allt regn har gjort att vattnandet inte varit övermäktigt men nu måste jag dra rör och sätta droppventiler då hettan och torkan kommit.

Det är säkert bittert för mången semesteridkare som haft ledigt i juli och återvänder till arbetet nu då sommarens första egentliga värme kommit. För mej hade det också varit bättre med hetta i juli då jag gick omkring med sjukt bakben och lekte snigel. Nu är benet bra men så knäcker hettan mej. Det gick ännu idag att arbeta i verkstaden som har lite svalka kvar eftersom jag varit noga med att hålla dörrarna stängda då det varit sol. Om den här hettan fortsätter i tio dagar till så måste jag åter fundera på att sopa jordkällaren …

Tiden rinner ut?

Det börjar kännas som om tiden håller på att rinna ut för en och annan gröda. Kollade i kväll in årets provgröda -Koriandern- och även om det fått lite fart de senaste veckorna så är dess utveckling långsam. Så en sen tröskning blir det om det nu blir nån tröskning över huvudtaget. Det vore synd för enligt expertisen så ser den föredömligt bra ut.

Hur som… så är den nu fem före blomning och jag hörde mig för om några bisamhällen, jag har nämligen inte kastat yxan i sjön ännu och tänker nog köra linjen ut. Om inte annat så kanske det ger lite nektar åt bina och så kan man ju njuta av doften…. ja jag håller på att vänja mig vid den något udda doften 🙂

Ogräs.

Idag har jag försökt ta hand om lite ogräs genom att traktorhacka en stor del av det som ännu går att traktorhacka. Ogräsen har nämligen också tagit fart nu när det blivit lite varmare. Har också en par planteringar kvar men nu utlovas det regn igen så få se när de kan fås i jorden. Likaså har jag en hektar saneringsgröda osått, det vill liksom dra ut på tiden med allt denna sommar då man inte kunnat hålla de normala rutinerna och tidtabellerna utan allt har mer eller mindre gått ovanpå vartannat..

25.7.2015. Sista chansen att traktorhacka kålrötterna? Några regndagar och växtligheten sluter sig.

Nåjaa, nu blev det mörkt, det märks att sommaren går mot sin ända, så likaså bra att avsluta dagen med att “gruva” sig över morgondagens skördande som lär skall försiggå i regnväder 🙁

Om det ändå vore midsommar….

…. är det säkert mången bonde som tänker. Faktum är den att många grödor fortfarande är i det utvecklingsstadie som dom brukar vara då just efter midsommar.

Vädret har nu under några dagar faktiskt varit någorlunda, jag kan tänka att semesterfiraren kanske skulle ha önskat sig några grader värme till men för den som jobbar hårt ute på åkern är det ganska behagligt med en så där 17-18 grader. Stor del av växterna har också hyffsad utveckling redan vid dylika temperaturer. Det är väl främst gurkväxter, majs och dylikt som kunde ha någon grad till. När nattemperaturen dessutom håller sig kring 10-12 grader så är i alla fall grönsakerna riktigt fräscha då vi börjar skördandet där kring 6-7-tiden. Allt kunde med andra ord vara riktigt bra om det inte varit för att det våta och kalla vädret under maj-juni orsakade sen sådd och plantering och långsam utveckling av det som ficks i jorden.

Under min roadtrip sydvart i samband med bloggarträffen hos Nisse gjorde jag från bilfönstret följande noteringar. Framåt Närpes-Lappfjärdshållet var det varierande fält, allt från efter omständigheterna hyffsade till gula åkrar och åkrar med vattenpölar. Mellan Björneborg och Kokemäki var växtligheten också relativt bra men i Forssa-trakten fanns det en hel del rent bedrövliga åkrar. Forssa ligger i kanten av det stora spannmålsdistriktet kring Loimaa och Somero och om växtligheten där är lika dålig så då blir det nog en svag totalskörd att vänta. Nu svängde jag inte av där utan fortsatte ner mot Högfors innan jag tog av mot Ingå för mitt besök på Västankvarn. I de trakterna blev åter växtligheten bättre.

Fältdagen med maskindemonstrationer på Västankvarn 9.7.2015

Efter att ha tagit del av fältdagen på Västankvarn så fortsatte jag mot Hindersby. Det är ju mest urbana miljöer under den sträckan men allt verkade grönt även om utvecklingen blev senare och senare ju längre österut jag kom. Fältdagen var annars en positiv tilldragelse med en hel del maskindemonstrationer och många provrutor där olika spannmålssorter och växtskyddsförsök kunde jämföras. Överaskades också över den stora uppslutningen, enligt arrangörerna besöktes dagen av 3600 personer och det får man se som ett högt besökarantal med tanke på att det var en fältdag för fackfolk. Kanske lockade dagen lite mera folk på grund av att det inte i år arrangeras lantbruksutställningar i södra eller västra Finland. Hördes också en hel del finska bland deltagarna så det verkar som dagen också lyckats attrahera finskspråkiga bönder.

Nisses direktsådda fält tycker jag att man kan ge helt godkänt betyg, det har ju inte varit det lättaste året att prova fram för honom nya odlingsmetoder. Lite sent joo men det är det inte mycket att göra åt. Får han nu bara lite värme och en lång höst borde det gå vägen. Detsamma får man nog önska alla odlare i Kymmenedalen för även om åkrarna hade vacker grön nyans där så var dom nog väldigt sena i utvecklingen. Allting verkade också vara lika sent så det är väl nog närmast där som dagens rubrik passar in.

Vackert grönt men sent här på "pokarraakon" (hette det så, Nisse?). Hade förövrigt inte förväntat mig dylika "slätter" i Östnyland. — Vackert grönt men sent här på “pokarraakon” (hette det så, Nisse?). Hade förövrigt inte förväntat mig dylika “slätter” i Östnyland.

Under hemvägen som gick via Pälkäne, Orivesi, Virdois mot Seinäjoki får man konstatera att från att ha sett relativt hyffsat ut i Pälkänetrakten så blev det sämre och sämre anefter färden gick norrut. Först i Ylistaro blev det åter lite ordning på växtligheten och i hela Kyrodalen såg det bra ut. Väl hemkommen så var det lätt att slå sig för bröstet och nöjt konstatera att det mesta ser oförskämt bra ut, sådd innan morsdag var i år ett bra val.

Som jämförelse, läget på den egna åkern vid hemkomsten 11.7.2015

Tillsvidare inga svampangrepp :) (FinneFarm 11.7.2015) — Tillsvidare inga svampangrepp 🙂 (FinneFarm 11.7.2015)

Är också nöjd med axens utseende (FinneFarm 8.7.2015)

Som vanligt börjar det också ges skördeprognoser trots att det ännu är långt kvar tills skörden är bärgad. När de första kom för några veckor sen lät man förstå att det skulle bli en normal skörd i år. Nu de senaste dagarna har man nog skruvat ner förväntningarna något och få se om de ytterligare justeras nu efter min rapport. Nu har jag inte rört mig norrut på ett tag men faktum lär nog vara att läget är rent ut sagt bedrövligt från Oravais och norrut.