Hur gammal man än blir så kommer obönhörligen vårsåddsfebern i början på maj. Man går och trampar och sparkar på tiltorna. Det är viktigt att man inte kan komma ut på åkern ännu så man inte förstör strukturen på lerjordarna. För ännu står det vatten på åkern.
Till all tur har jag verkstadsarbete på såmaskinen så man kan hålla den värsta oron borta. Värre är det då allting är färdigt för sådd men åkrarna är blöta. Då måste man hitta på nånting till synes viktigt jobb så man kan hålla sej i skinnet. Annars blir man arg, irriterad, omöjlig och går omkring och gormar på allt och alla. Och då blir man utjagad ur huset av den bättre hälften.
Världskatastrofer och liknande småsaker sjunker undan och blir helt oviktiga medan åkrarna står där och lockar och hånar en: “Har du inte fått sådden klar än ?” Faran är att man tar traktorn och kör ned den i nån lergrop fastän man vet att det är det sista man borde göra.
Det är säkert något genetiskt som vaskats fram under årtusenden av bondeförfäder som trampat omkring på samma sätt som äggsjuka hönor varje vår, sparkat i jorden och muttrat förbannelser över vädret som varit för regnigt, för kallt eller annars bara för långsamt.
Nä, nu blir det att ta en kopp kaffe och sedan gå ut i verkstaden och sätta såmaskinen i skick …