Torsdagen den 16.9 blev en dag som bjöd på ett och annat. Speciellt en massa emotionella svängningar, allt från toppen- till bottenhumör i en snabbt varierande takt.
På tisdagskvällen blev ca två ha ryps otröskat för jag skulle iväg på ett möte. Det kändes helt ok då, men när vattnet öste ner som igelkottar hela gårdagen så kände man en viss påkrypande ånger övar att jag inte ställde in det mötet. Den känslan gick över när denna dag grydde med toppenväder, sol och hård blåst. Det absolut bästa tork- och tröskväder som finns. Jag gick hela dagen på jobbet med stigande humör och insåg att det skulle bli tröskat klart ikväll.
Den känslan körde brutalt i diket när jag på väg från jobbet mötte ett synnerligen ovälkommet hällregn. Nu blev irritationen total och husbondens nerver kollapsade. Efter att ha tillbringat nån timme med att vara arg och svårhanterlig blev jag upplyst om att det faktiskt inte kommit så mycket vatten totalt på hemmanet. Omfall! Iväg och pröva lyckan på åkern!
Den lyckan var fullständig. Inget spår av vatten utan den helt mogna rypsen hade ruskat av sig det och tröskningen gick som en dans. På två timmar var rypsen, och därmed allt, klart tröskat.
Återkommer till resultatet av tröskningen men vi kan säga såhär, vagnen var tung.
Det visade sig att vagnen var väldigt tung, det var den mindre hästen som drog och helt plötsligt en meter från fast väg gav marken vika och där satt vi, Zetor, vagnen och jag. Prydligt fastkörda!
Det var inte så mycket annat att göra i det annalkande mörkret än att konstatera att ekipaget satt som soppskålen på Emils huvud – fast! Som tur var var ju vägen nära vilket kommer att underlätta en kommande bärgning, och det var inte heller så lång att gå för att hämta en pressenning som sedan var lagom rolig att dra över i den hårda blåsten.
Nu får det bero över natten och i morgon funderar vi på hur vi skall lösa problemet. Just nu känns det bara bra att det är tröskat, även om det hade varit ännu roligare att få hem rypsen också.
Denna dagen ett liv….