värme – Sida 6 – Bondbloggen

Varm vinter

Det har varit en varm vinter hittills på flera sätt. I går avslutades en epok av flisbränning då jag tömde den gamla torken på sista flisbiten. Och det nya flisvärmesystemet värmer bra. Nu har jag igång (första versionen av) flisomröraren i den nya flismataren.

I jämförelse med att bära in ved till kakelugnarna och spisen som då jag vara liten så har värmesystemet utvecklats betydligt och blivit allt mer automatiskt. Men vi har fortfarande kvar de gamla kakelugnarna och “vidahelln” (vedspisen) och använder dem också. Jag minns att jag som liten pojke var oändligt fascinerad av elden i kakelugnen och kunde sitta länge och bara titta på bränderna. Ännu tycker jag att kakelugnen och spisen ger “bättre” värme. Speciellt en kall morgon är det trevligt att sätta eld under spisen och på några minuter har man en mysig värme.

Men det var litet besvärligt med centralvärmen som vi fick i början på 1950-talet. Man måste bära stora mängder ved till pannan och koks till nätterna så det skulle brinna tillräckligt länge. Pannan hade vi bredvid “stuvun” (köket) och jag kan ännu höra hur det skramlade då min farfar hällde koks i pannan med en plåt som “tratt”. Kakelugnarna höll faktiskt värmen längre än centralvärmepannan. Och svart blev det i hela halva huset av koksdammet.

Så 1983 flyttade jag pannan ut till kokhuset i ladugården och prövade med flisvärme. Eftersom det var ett nytt system så blev det uppbyggt mycket billigt och provisoriskt. Flisen torkades i den gamla sädtorken som tömdes för hand och flisen kördes till sädgropen och blåste upp i en hemmagjord silo över pannrummet med samma transportör som vi använde till säden. Det enda som kostade nånting var en liten skruvmatare som gick på omkring 10 000 mark. Tanken var att testa om det alls fungerade och sedan bygga ett bättre system – och det har jag gjort nu 28 år senare.

Allt är utbytt: flismatare, panna och till och med torken. Och allt är byggt för mekanisk och automatisk hantering. Alla konstruktioner är inte färdiga så det kan behövas litet experimenterande och ombyggnad än. Men nu skall den gamla torken rivas och speciellt utmatningsrampen som är första klassens “tjikelvärk” (rangligt hastverk) skall bli ved. Den blev ihopslagen av gamla brädstumpar och sönderrivna skivbitar för 28 år sedan och det är rena underverket att den hållit ihop.

Nedre delen av stock kommer från den gamla ladugården som är byggd nån gång på 1800-talet och flyttad hit i storskiftet 1908. Inne i den stod korna tjudrade vid väggarna och det finns ännu kvar en del av trähakarna som hade kilats in i väggen där de bands fast. Övre delen är byggd på 40-talet efter det att den nya ladugården blev klar 1945.

På många sätt var det en epok som tog slut och en ny börjar. Nu kan den gamla torken rivas och hela huset rustas upp igen. Det återgår till att vara lager för gamla möbler, skor och velocipeder mm. mm. Huset är för litet för maskiner men är utmärkt som torrt lager. Speciellt nu då man slipper det eviga dammet från flisen. Det behövs inte bara för gammalt skräp utan vi har också en massa trävirke, skivor, elkablar och rördelar som måste lagras någonstans. Härifrån kan man inte köra in till Helsingfors då man behöver en skruv utan man måste ha en hel del i lager.

Sedan är det relativt vad som är “skräp”. Personligen skulle jag nog kalla en gammal “heteka” rent skräp men man vet aldrig när den bli pop igen … Fast det har jag svårt att tro. Även om de gamla smidda gångjärn som farsan tänkte köra bort nu kostar kring 100 euro i en byggnadsvårdsbutik.

Nu är vi rustade till tänderna för en kall vinter med – 30 grader. Ni ska få se att det blir grön jul och riktigt varmt den här vintern – ara i rena harmen …

Hett om öronen

Det har bokstavligen varit hett om öronen de senaste dagarna. Inte trots kölden utan på grund av kölden. Vi hade -35 grader en morgon och flera andra morgnar har det varit under -30. Väderstationen måste vara tillverkad i varmare länder för vid -30 så gav den upp och meddelade bara att det här går utanför det mätbara.

I den här kylan har jag eldat med avfallsvete som har ett mycket högt värmevärde – men det bildar slagg. Askan sintrar och blir till en stenhård beläggning som måste hackas bort så den inte skall täppa till lufthålen i brännhuvudet. Det är inte så svårt – utom då det är -30 grader. Då kan man inte stänga matningen och låta pannan kallna. Så jag hackade slagg med full förbränning på. Det blev så hett om öronen att jag var tvungen att fälla ned öronlapparna på vintermössan.

Enda orsaken till att det var möjligt var det fina draget i pannan. Pipan är över nio meter hög och med -30 grader ute blev det ett så bra drag att röken och det mesta av hetten sögs ut. Nu är den nya pannan så konstruerad att röken tvinnar flera gånger upp och ned innan dem går ut via pipan så den hinner kallna ordentligt. I den gamla pannan eldade jag en hel del för kråkorna.

Tyvärr så måste jag hacka i vinkel mot öppningen vid luckan. Brännhuvudet är ett rör med hål för luften som kommer från en fläkt. Men jag kan inte se in i röret utan en spegel och att hacka slagg med en kofot tillika som man håller spegeln är ganska så besvärligt – med full fart på elden … Jag tror nog jag övergår till flis helt i framtiden. Den bildar ingen slagg alls och ger bara lätt flygaska som man enkelt tar ur pannan. Men det blev ett mellanår med flisen på grund av att jag bytte system helt i fjol.

Inställningen av matningen är också besvärlig med vete. Det är helt omöjligt med samma matning som för flis för då blir pannan full av obränt vete. Så jag fick skruva ned matningen till noll och därefter höja den litet tills effekten var tillräcklig utan att obränt material hamnade i askan. Det tog tid eftersom man vet hur matningen fungerar först efter många timmar. Så det blev ett par nätters spring ute i pannrummet.

Men nu tycks det fungera hyfsat. Och så bröts udden av kylan i natt. Nu är det riktigt varmt ute – bara -16 grader. Man vänjer sej vid kylan men den känns inte så mycket också på grund av att luften är extremt torr vid så hård köld. All fukt i luften fryser helt enkelt till snö. Få se om den här vinterns tuffaste köldperiod börjar vara över ?

Nya flislagret i bruk

Det blev en lång dag i förrgår – upp fem på morgonen och i säng efter tolv på natten. Men det var nödvändigt. Då jag tog bort flisbehållaren så måste jag få det nya flislagret att fungera för att hålla värmen igång.

Nu är mellanlagret ganska stort och det blir mycket lättare då man bara behöver köra flis en gång per vecka än varje dag. Själva fliskörandet tar inte lång stund men med det här vädret så går det en massa tid åt att få bort snön förrän man börjar köra. Det känns som om hela december har gått till snöröjning.

Mellanlagret är uppbyggt kring en inköpt flismatare men behållaren är bortskruvad och bara bottnen på flismataren finns kvar. I stället har jag byggt ett lager på över 10 kubikmeter utanför pannrummet. Inne i pannrummet få man bara ha en halv kubikmeter flis.

Allting är förstås halvfärdigt ännu – huvudsaken var att få igång värmen. En hel del arbeten får vänta på sommaren. Då skall ett lager stående brädpanel som målas faluröd med ÄKTA kokad rödfärg få eländet att passa bättre ihop med ladugården. Vackert blir det inte men det var enda möjligheten att få ett större mellanlager för flisen. Lägg märke till vinschen med vev i hörnet. Det är en billig båtvinsch från Biltema men fungerar utmärkt att öppna luckan via fyra block och en lina.

Ibland undrar man hur det kan kosta 50 – 100 000 euro att bygga en flisvärmeanläggning men om jag hade satt in hydraulik och annat onödigt så hade räkningen säkert blivit mycket större. Men jag har alltid följt rådet: Ju enklare desto bättre. Även om det tar mycket mera tid att planera enkelt än invecklat så lönar det sej i längden eftersom det enkla sällan går sönder och är lättare och billigare att reparera.

Gårdagen gick igen till snöarbete nästan i sin helhet. Nu blev jag tvungen att köra upp stora planer på åkrarna så snön ryms där – vi är bara i början på vintern än … Ett stort elände är att jorden inte alls är frusen under snön så schaktbladet gräver ned sej i åkern och man måste lyfta det hela tiden och kan inte låta det glida på marken. Det blir tungt i längden att ständigt passa på hydraulspaken. Men nu är planerna snöfria så marken fryser vid nästa köldknäpp som torde komma på måndag.

God Fortsättning på det nya året !

Skrämselhicka II

I går kväll slutade flisvärmen att fungera. Till all tur följer jag temperaturen i pannan över nätet och fick epost med larm direkt. Fläkten hade lagt av och det blev litet panik med att skruva loss den gamla fläkten från den gamla flismataren innan jag upptäckte att det bara var en skruv som skakat loss vid anslutningen i dosan. Dosan är nu flyttad så den inte vibrerar och fläkten fungerar åter. Till all tur – det är -27 grader nu …

Flislagret har ytterhöjet klart så jag slipper åtminstone stå i blåsten vilket är en stor förbättring. Det blir isolerat med stenull (av brandsäkerhetsskäl) så temperaturen borde också vara litet högre innanför även om där inte finns någon värme. Men det är ännu en hel del arbete med att installera omröraren som sveper ned flisen i skruvbottnen.

Vi hade trott att det skulle bli en lugn jul på tu man hand eftersom barnen firar jul hos svärföräldrarna men det tycks i stället bli TRE julaftnar. Den första är redan avklarad då pojken med familj var här innan de åkte till Kristinestad. Jag gav nu julklappen för julen 2009 så jag är bara ett år efter. Våra stackars barn har länge fått lappar till julklapp som berättigar dem till att få än det ena än det andra då pappa inte haft tid att köpa nånting. Troligen har de ett stort lager med lappar som de finkänsligt inte har påmint mej om.

För övrigt så sitter jag inomhus och eldar i dag. Det var 15 grader i stugan i morse men vi har till all tur kvar den gamla spisen och kakelugnarna så det är bara att hugga ved och elda. Mats hade en bild av en fin vedklyvare så jag måste lägga in ett foto av vår hitechvedklyvare:

Bos-Sestu vidaklyyvarn

Att elda med ved

Vi fascineras av elden och flammorna. Som fyraåring satt jag långa tider och tittade på elden i kakelugnen med min mamma oroligt svassande omkring (jag lär ha satt händerna mot den brännheta luckan som två-åring och stod och skrek tills någon ryckte bort dem). Jag minns ännu klart hur glöden falnade långsamt. Egentligen var det mycket bättre än TV.

Sist och slutligen eldar vi inte så många dagar om året i spisen och kakelugnarna (som till all tur finns kvar) men vid temperaturer under -20 grader så är det en välkommen tillskottsvärme. Och så har vi massor av ved (mest skräpved) som borde brännas upp. Snål som man är så vill man inte elda åt kråkorna utan tycker den kunde vara till nytta.

Eldandets teori är enkel:

1. Trä skall värmas upp till antändningstemperatur 400-500 grader för torrt trä.

2. Vatten brinner inte.

3. Värmen far uppåt.

4. Det behövs syre (luft).

Det räcker som teori. Här kan man dra praktiska slutsatser som att det inte lönar sej att försöka tända på en stor klabb direkt med en tändsticka. Våt ved är ganska hopplös. Inte heller är det smart att försöka tända på uppifrån. Packa inte så tätt att elden inte får luft.

Så vi spjälker en massa tunna stickor som vi radar till ett litet bo under veden. Man kan lägga ett vedträ tvärsöver först så det finns utrymme för tände under veden. Eller låta övre vedvarvet komma litet längre ut. Med torr ved och små stickor skall det gå bra att tända med en enda tändsticka. Och så måste man förstås ha drag i spisen för att det skall fungera.På vintern brukar det inte vara problem om man har öppnat spjället. Eventuella kalluftproppar får man bort genom att bränna tidningspapper direkt i pipan.

Bensin skall man absolut inte börja tända med ifall man tänkt leva till hög ålder. Om den förgasas så exploderar den vid första gnistan. Spänta hellre litet mindre stickor.Om man fryser så är det bäst att hugga ved tills man fått elden att ta sej. Då har man ett litet lager och blir ganska varm.

Då man fått de små stickorna att brinna så matar man på med litet större stickor och då elden brinner ordentligt kan man börja lägga på större klabbar.

Nu är rätta tiden att hugga ved. Klabbarna spricker bra i kölden och så får man varmt själv. Men se till att yxan är ordentligt fastkilad i skaftet. Bäst är att ingen finns i närheten – speciellt inte bakom eller framför. Och om man håller i yxskaftet med bägge händerna så är det ganska svårt att hugga av tummen. Stå breckåmbeina (bredbent) och se till att yxskaftet är vågrätt då yxan träffar klabben. Skaftet skall absolut inte vara högre än yxhuvudet för då är benet i fara om yxan slinter.

Nu har det blivit litet varmare redan. Som värst hade vi -23,4 här. Februarikyla i november. Få se hur resten av vintern ser ut …

Sommaren är slut

I dag flisade vi hela årsbehovet – på 80 minuter … Med Christers stora flistugg (se fotot) så går det fort. Det var också slutet på en epok för nu satte vi för första gången flisen i den nya torken. Den gamla torken har litet flis kvar än men då den är slut så skall den torken rivas. Det var första skedet – testskedet – i fliseldningens historia på Bos-Sestu.

År 1983 köpte jag den första flismataren (som då var ovanlig) och kopplade den till vår gamla dubbelpanna. Den var inte dyr – bara 9000 mark – men det var ett nytt system som jag bara skulle pröva. Inte heller flistorken kostade mycket – jag använde den gamla kalluftstorken på bodvinden och köpte bara fyra gångjärn för att göra rvå tömningsluckor. Som transportsystem använde jag tömningsfickan och transportfläktarna i torken på ladugårdsvinden.

Men systemet fungerade alldeles för bra – så bra att testsystemet var i bruk tills för ett år sedan. Men nu är det utbytt mot ett större och bättre system och ny biovärmepanna. Det nya systemet är inte helt färdigt men har varit i funktion sedan förra vintern. Huvudsakligen är det mellanlagret som skall byggas ännu i höst. Och det skall jag börja med nu då höstbearbetningen är avklarad. Det tog en eftermiddag plus en timme att köra över allting med tallriksharven.

Men i kväll firade vi sommarens slut med höstkaffe på Hurtigs torp. Det är en tradition som fornminnesföreningen haft i omkring 50 år. Det är en speciell stämning då hopenbackarna förstärkta med mosabackarna och sminnsbackarna träffas i stearinljusets sken – det finns ingen elektricitet i torpet. Vi minns den gångna sommaren och tänder ljus för de medlemmar som gått till den sista vilan.