Växtodling – Bondbloggen

Torka och stenarbete 2024

Fastän det är blött längre västerut så har vi haft en torr sommar här. Vår styva lera är stenhård. Klövern växer i alla fall som en tok och hade det inte varit för den heltorra försommaren så hade väl vetet blivit hyfsat. Nu grodde hälften först i månadsskiftet juni-juli. Det var så torrt att ogräset också grodde först då så besprutningen blev inte lyckad.

Den här sommaren blev det golvarbete för hela slanten. Speciellt stenarbete eftersom jag sänkte tröskhusgolvet med 15 cm och under det gamla golvet fanns det en massa jordfasta stenar. Ännu i september fanns det arbete med att städa efter golvarbetet.

En massa saker blev ogjorda eftersom jag högg i sten nästan hela sommaren. Vetet fick jag inte iväg på våren eftersom jag hade rivit upp golvet under silona. Inte kunde man köra på det nya golvet heller förrän om en månad. Så jag lappade ihop de maskiner som länge stått på listan över nödvändiga arbeten. Speciellt såmaskinen hade matat ut bigödningen ojämnt. Då jag skruvade upp växellådan så stod det klart varför – ett lager hade sett sina bästa dagar.

Rapiden hade en intressant konstruktion med två hävstänger och så kallade friktionslager som bara rullar åt ett håll men låser åt det andra hållet. Det var inte någon ny teknik för vi hade en likadan konstruktion på vår första flismatare. Men det var inte lätt att hitta ett sådant lager fastän jag hade lagrets nummer. Till sist hittade jag ett i Tyskland. Problemet var att hitta namnet som tydligen var Sperrlager – mycket logiskt bara man kom på det.

Axeln med de svarta excenterhjulen drivs från såddhjulet och det ena klämmer ned en hävstången medan det andra släpper upp den andra hävstången. Spärrlagren på utmatningsaxeln till vänster vrider utmatningen då hävstången går nedåt men släpper då den går uppåt. Lustig konstruktion men den fungerar om bara lagren fungerar. Nu har jag i alla fall tre lager i reserv för man vet aldrig när de slutar tillverka dem.

Vår potatis började i juli vara ganska dålig. Jag brukar äta bara gammal potatis – jag tycker inte om nypotatis – men nu blev det att köpa litet potatis innan våra egna hade växt tillräckligt. Tydligen borde jordkällaren sättas i skick – ingången har rasat ihop.

För att ha potatis nästa år rensade jag potatislandet som man knappt såg för alla tistlar. Den här sommaren har tistlarna och baldersbrån växt alldeles utmärkt. Potatisen hade vi inne på mångfaldsogräsåkern som var en sorglig syn.

Jag fattar inte vad det skall vara för idé med mångfaldsogräset. Eftersom man inte får spruta så är blir det obönhörligen bara tistlar och baldersbrå. Det var sista gången som jag hade dessa tokiga mångfaldsogräsåkrar. Nu kommer det att ta många år innan man får dem odlingsdugliga igen för där finns massor med ogräsfrön. Någonstans i eländet finns några blåklintar och prästkragar också men försommartorkan gjorde att de grodde först i juli medan tistlarna och bladersbrån var frodig redan i juni.

Så här ser en mångfaldsogräsåker ut i verkligheten.

Golvet var ganska stadigt efter ett par veckor men jag måste ännu göra nånting åt kanten på det gamla golvet. En diamantklinga till vinkelslipen klarade av att skära bort den ojämna kanten men du milde moses så det dammade ! Det var nätt och jämnt att jag alls fick komma in i huset för att dricka kaffe emellanåt …

Diamantklinga på vinkelslipen skar bort ojämnheterna

Tyvärr var klingan inte så stor att jag fick bort hela kanten på en gång så jag måste köra tre gånger (ibland fyra) innan det var klart. Inte det trevligaste arbete jag gjort … Men slutresultatet blev ganska bra och kanten slät. Det är viktigt så man inte kör sönder ringarna för de är numera så tunna på sidorna.

Den första augusti hackade jag allt ogräset på mångfaldsogräsåkrarna men då hade ju en hel del redan fröat. Nu behöver man inte mera se på eländet. För säkerhets skull tog jag i alla fall ett foto som visar att bland ogräset fanns en och annan sådd blomma – men inte var det många.

I början på augusti så hade vi pärthyvlantalko som Fornminnesföreningen ordnade. På vintern hade vi kört ut 40 granstockar som hade ganska litet kvistar. Dessa kapade vi till 45 cm kubbar som hyvlades till pärtor. Men stockarna hade torkat för mycket så pärtorna blev inte snygga. Man borde hyvla så tidigt på våren som möjligt. Förr då pärthyveln var vattendriven så måste man helt enkelt hyvla på våren då det kom mycket smältvatten.

Samtidigt så spikade vi nytt pärttak på den gamla bodan från 1700-talet. Enligt gammal sed så satte vi bara ett nytt tak utanpå det gamla. Det hade satts upp på 80-talet och hade börjat läcka.

Vi hade flera hakalistär på vår bodvind som vi använde för att få pärtorna på rätt ställe. Rakskivan med ett par spikar i flyttades bara uppåt ett hack då en rad var färdig. Och så hade vi en gammal låda med riktiga pärtspikar. Det tog en liten vecka att spika upp taket och det var ganska hett i solen men det var trevligt att ha taket färdigt då det kom ett ordentligt regn så det blev döpt. Nog har vi fått regn här också – man alldeles för sent.

Sedan åkte vi väg till Sverige till “arbetsläger nummer 2” för att få fram äppelträden från det höga gräset som var både segt och tjockt. Jag körde tre fulladdade ackur på morgonen och tre på kvällen i trimmern nästan hela veckan innan vi fick bukt med gräset. Det är också viktigt att få bort det långa gräset för att sorkarna inte skall trivas i äppelträdgården.

Däremellan tapetserade vi det lilla rummet på övre våningen där taket varit ruttet och det var hål i väggarna. Snart börjar det se hyfsat ut.

I enlighet med gammal tradition så måste jag ännu såga ned en kvist som höll på att skava på husets tak innan vi for till färjan. Det ledde till att vi höll på att missa avgången – men vi hade en minut på oss innan de stängde incheckningen … Det är sällan som vi lyckas åka iväg i någorlunda god tid. Men jag kunde konstatera att den batteridrivna motorsågen fungerade riktigt bra.

Väl hemma så skulle jag köra ut tröskan och sätta den i verkstaden. Men ena ringen var alldeles grymt flat och alla försök att pumpa upp den misslyckades. Det var bara att skruva loss hjulet och försöka få ut det ur ladan. Det var inte så litet (34″) men med gamla frontlastaren lyckades vi få ut det och upp på släpvagnen. Sedan var det inte så stor sak att få det reparerat – men det blev ny ytterring och ny innerslang.

Så skulle tröskhuset städas och det var fullt av cementdamm efter diamantskivan. Igen var det svårt att slippa in på kaffe. Dessutom var det nya golvet 15 cm lägre än det gamla så jag måste slå ihop ett par lavar för fläktarna.

Kabeln till den stora 22 kW fläkten hade en dålig kontakt så den måste bytas. Men det var lögn att få upp skruvarna som hade rostat fast grundligt. Till sist måste jag kapa kabeln och skruva fast en ny kontakt.

Nu var det dags att tömma torken men först måste jag få bort vetet från lastningssilona. Allt blev försenat på grund av golvarbetena. Men sedan var det ganska trevligt att se att lastbilen kunde backa in på det nya golvet så att till och med hytten rymdes in … Nu får man bara hoppas att det inte kommer nya lastbilar som är högre.

Men då jag tömde torken så såg jag att plasten i taket nu slutgiltigt är för dålig. Inte för att man kan klaga – den var från 1975. Nästa år den 17 juli så kan vi fira 50-årsjubileum för torken. Jag planerade torken som 29-åring och då var det osäkert hur länge den skulle fungera men jag tror man kan vara nöjd.

Det är inte bara plasten som är skröplig – gubben börjar också vara litet dålig. Än går det bara man käkar Burana då ischiasen slår till men en dag är det slut. Tio år till måste jag orka och helst tjugo – men den som lever får se …

Torka och stenar

Inte en droppe på en månad. Utsädet grodde bara till hälften och fastän ett litet regn ett par veckor senare fick resten att gro så torkade allt bort. Fastän direktsådd bevarar fukten bra så klarar sej inte brodden utan regn alls. Stora bara fläckar i åkrarna – mest på de styva lerjordarna. Och nu är det för sent för regn.

Brorsan var uppe i Jakobstad och berättade att det ser betydligt bättre ut där. Inget under för regnmolnen har rört sej upp längs västra delen av landet. Fast visst har det regnat här i grannsocknen också. En skur på 50 mm gjorde att grannarna måste sitta i bilen en halvtimme innan de vågade sej ut i Liljendal. Men det har varit små skurar här och där – speciellt inte här.

Om inget gror så finns det heller inget att skörda

Till och med ogräset ser dåligt ut. Utom baldersbrå som växer överallt. En åker sprutade jag med glyfosat före sådden och den ser bättre ut. Jag borde bara ha sprutat alla före sådd. Men vanligen konkurrerar vetet ganska bra – men då behövs det regn.

Vår baldersbråodling med ett och annat vetestrå.

Det är bara att avskriva det här årets skörd och hoppas på bättre väder nästa vår. Vallen däremot frodas. Som jag sagt flera gånger så borde vi ha kossor och odla vall på de här åkrarna. En åker som vi haft vall på i många år som nu har vete hör också till de styva lerjordarna men vallen har tydligen hjälpt för den har bättre växt än de andra. Vetet är inte bra men tidigare år har det varit katastrofalt på den åkern.

Miljöåkrarna är helt vita av prästkragar och baldersbrå. Prästkragarna ingick i utsädet men baldersbrån kom av sej själv. Dessutom finns det grymma tistlar som minsann klarar torka med sina djupa rötter. Det kan ta flera år att spruta bort eländet. Synd för vi hade redan fått bukt med tistlarna.

Det lönar sej inte att grubbla över vädret så jag tog bort tröskhusgolvet för att gjuta ett nytt. Det gamla var från 1945 då det var brist på allt – också cement – så det var tunt och svagt. Det fungerade nog för häst och kärra men inte för de stora lastbilarna som lastar vete där. De är dessutom så stora att de har problem att rymmas in. Så jag tänker sänka golvet med 15 cm.

Bra tanke men under golvet finns en stenbacke. Tio stora stenar varav en jordfast som är omkring en och en halv meter lång. Inne i ett hus kan man inte spränga så jag tänkte försöka med snigeldynamit (kemisk stenspräckare) som fungerar ungefär som då is spränger stenar om vintern.

Också en bra tanke men man måste borra flera stora hål (35-40mm) först och det gick inte så bra precis. Jag köpte en grym pneumatisk borrhammare och 35 mm SDS-MAX borrar. Borrhammaren var inte så dyr men sedan märkte jag att den stora kostnaden var borrarna. Två borrar körde jag sönder. Den ena efter tre hål och den andra efter ett halvt.

Då gick jag tillbaka till min gamla SDS-borrmaskin och 16 mm borrar. Jag testade flera olika sorter men det som fungerar var ganska billiga stenborrar med bara två skär. De skär bra och bara man byter borr ofta så de inte blir för heta så håller de länge. För tio euro per borr så fick jag allt borrat. Jag köpte fyra borrar på 16 mm och det kostade mej lika mycket som en “fin” borr med fyra skär som höll ett halvt hål.

Det är viktigt att kilarna är anpassade efter borren. Om borren är 16 mm så måste kilarna vara det också. Jag har gamla kilar som smeden i Hindersby tillverkat men de var för vanligt stenborr (handdriven med slägga). Jag har nog spräckt stenar med dem men då måste man vara två man och den som håller i släggan skall vara bra på att sikta :-). För hundratals hål blir det lätt arbetsamt.

De små stenarna som man inte fick upp med frontlastaren måste alla spräckas men det gick hyfsat bra. Bamsestenen som till största delen låg under jord var ett problem. Jag blandade litet snigeldynamit och hällde i de hål jag lyckats borra upp. Det tog nästan två dygn men visst sprack stenen.

Då visade det sej att snigeldynamit bara fungerar bra för stenar ovan jord för den jordfasta stenens bitar var hel omöjliga att ta bort. Jag måste dela dem i små bitar i alla fall. Och det är svårt att få bort mer är en knytnäve åt gången eftersom stenen låg in en inre vinkel mot en vägg.

Det blev att borra hundratals hål och kila bort en liten bit åt gången. Man måste börja från ena kanten för kilen orkar bara ta bort omkring 10 cm åt gången. Med slägga, borrhammare och en massa Bananas (värkpiller) gick det nog. Det svåraste var att komma upp ur sängen följande morgon. Tydligen använde jag andra muskler än de jag tränade upp i skogsarbetet i vintras. Alla ryggmuskler från nacken ned till bakändan är ännu ganska styva.

Minst 20 cm måste stenen bli lägre – helst 30 cm. Några hundra borrhål och kilar senare är högen med små bitar större och stenen mindre. Det går inte att spräcka i mitten utan man måste få bort en bit från kanten. Det blir många borrhål. Enklast är att fortsätta nedåt med samma borrhål. Det finns olika sorters granit och den här stenen är både hård och seg.

Nedan kan man se hur snigeldynamiten (den runda tappen i mitten) verkar. Den har nog spräckt stenen men delarna kommer inte loss så man måste kila sönder dem i små bitar i alla fall.

Nu är stenarna nedkilade så att man kan jämna ut bottnen med sand och gjuta nytt golv. Och det är bråttom för att lastbilarna skall kunna komma in så fort som möjligt. Det kommer inte mycket skörd i år men vi måste ända ha rum i torken.

Ryggen är sjuk och det är synd att man inte mera får tag i gammalt hästliniment. Min farfar hade lite kvar (han var ju hästkarl) och det hjälper nog men är nu slut. Dagens liniment är ganska mjäkiga.

Det gick ganska bra att arbeta i tröskhuset fastän det tidvis varit hett. Där är det skugga och då det blåser så blåser det tre gånger mer inne i tröskhuset. Så myggorna blåser bort. Jag måste bara ha på mej halsduk och blus för jag är känslig mot drag precis som farsan och fafa.

Jag såg ett TV-program om hemmajumpa och en del rörelser påminner precis om twist så nu ska jag sätta på Chubby Checker med Let’s Twist Again och få fart på bakbenen.

Det kommer litet regn just nu men det är redan för sent.

Tröskningen började – tröskan sönder

Det här hade jag tänkt skriva för länge sedan men så gick tröskan sönder på nytt, och på nytt och på nytt och på nytt. I fjol gick den inte sönder alls men tog igen skadan i år. Det är ju normalt att den går sönder då man börjar tröska. Det var inga stora saker men det tar tid att reparera. Och så var vädret regnigt med skurar allt emellanåt. Åtminstone hotar prognoserna hela tiden. Ett tag med hela 45 mm på ett dygn – men det kom bara 16 mm.

Det som räddade tröskningen var att Baijars Guy i Liljendal hade reservdelar hemma. Det var bara 15 minuters väg och så kunde man få igång tröskan igen. Nu räknar jag inte med svetsningen av haspelröret som är alldeles för svagt. I år satte jag in vinkeljärn som förstärkning. Men man får bara svetsa ändarna så att de ger efter litet. Om svetsen blir för stum så spricker den lättare. Som vanligt så håller en slarvig lappning längre eftersom den ger efter litet.

Haspelröret svetsat – gammal svets till höger har spruckit

De andra felen var ett lager till skakaren. Det var så undanskymt att man inte såg det innan skakaraxeln började ta emot plåten. Jag har de senaste åren köpt en mängd utdragare och nu behövdes de. Det värsta var att man måste krypa in i tröskan och ligga med huvudet nedåt för att få loss skakararmen. Det gick bra då Henrik var hemma men då det nya lagret skulle sättas in så fick jag själv krypa in. Och det gick bra att krypa in men att komma ut tillbaka var värre.

Efter att ha tröskat ett lass så gav fläktremmarna upp och motorn blev överhettad. Vi har förut haft bekymmer med fläktremmarna för spännaren finns UNDER generatorn så att det skall vara extra svårt att komma åt den. Inte går det uppifrån och inte går det nedifrån. Nu hade vi nya kilremmar hemma men de var av olika sort så den ena var ganska lös. Det var bara att hoppas att de skulle hålla tills allt var tröskat. Och de höll … Nu skall jag köpa sex nya fläktremmar att ha i lager.

Sedan lyckades vi tröska nästan en hel åker innan styrleden till bakhjulen brast. Reservdelsboken hade uppenbarligen helt fel eftersom den hade en innergänga medan verkligheten hade en yttergänga. Men Guy hittade en styrled med rätt gänga och efter en ny åktur till Liljendal så fick vi igång tröskan igen.

Sedan fastnade det fullt med halm i tröskan och det var så sent på kvällen att vi åkte hem. Följande dag då jag började tröskan så blev det inte bättre fastän säden hade torkat upp. Efter att ha tömt hela tröskan på halm och agnar så hittade vi till sist felet. Det var en 17 mm nyckel som hade blivit kvar i skakaren och till sist satt sej på tvären i skruven där den satt som sten. Man har hört om läkare som lämnat kvar alla möjliga verktyg inne i patienten och jag börjar förstå dem. Vi försökte gå igenom alla verktyg som vi hade inne i tröskan då vi bytte lagret men trots allt blev det kvar en nyckel i alla fall. Jag har medkänsla till kirurgerna – det är inte så lätt …

En ny resa till Liljendal – Guy hade rätt kilrem hemma. Den gamla var så förkolnad att den inte orkade dra runt tröskverket mera. Före nästa höst skall vi kontrollera alarmen för där finns en smatterkoppling vid skruven som nog borde ha utlöst alarmet. Möjligtvis var den så smutsig att den inte gav kontakt. Efter att ha spräckt förra tröskan genom att köra den full med våt halm så har vi varje år kontrollerat halmbrytaren men tydligen lönar det sej att kolla alla alarm.

Fem fel på fyra dagar blev det i år. Då jag hade kört sista åkern så märkte jag att bakre skakarhållaren hade brustit. Den måste i alla fall bytas nu genast så den är hel nästa år. Man glömmer lätt allt som borde göras då det är ett helt år innan man behöver tröskan igen. Vissa delar håller jag i lager såsom gummibussningarna för skakaren men tydligen måste jag skaffa fler delar att ha hemma.

Ännu ett fel – skakarhållaren har brustit

Och skörden då ? Som jag tidigare konstaterat så gick det mesta fel i år. Fjolåret ställde till med elände eftersom höstsprutningen gick dåligt. Det var fullt med ogräs på åkrarna – mest baldersbrå. Ändringarna i stödreglerna gjorde att tre åkrar blev mångfaldsogräsåkrar. Och så gick årets besprutning dåligt. Juni var så torrt att ogräset inte hade grott före besprutningen. I juli kom däremot ogräset med kraft.

Jag borde ha brutit vallen på 8 hektar i fjol höstas men osäkerheten ifråga om de nya stödvillkoren gjorde att jag lät bli. Så det var inte många hektar vete att tröska i år heller. Det går inte att komma med nya regler en vecka före vårbruket utan man måste veta vad som gäller minst ett år i förväg. Vi fick nog meddelanden att vi borde beakta de nya reglerna men vilka nya regler ? De kom först i maj i år …

Om två år kanske vi börjar få ordning på odlandet igen om nu inte politikerna och tjänstemännen ändrar reglerna på nytt. Jag har inget emot reglerna i och för sej men det går inte att ändra jordbruket med en veckas varsel. Det är som att vända ett stort fartyg inne i Suezkanalen – och det har man ju försökt med dåligt resultat.

Nu har jag kört glyfosat på eländet och det borde ha varit goda förhållanden vid besprutningen så kanske det ser bättre ut nästa år. I år bytte jag GPS-program till AgriBus (japanskt). Det är ganska tydligt och lätt att använda i jämförelse med det ungerska Machineryguide som dessutom bara fungerar på den gamla plattan som har sett sina bästa dagar. Även om jag inte tycker om att AgriBus kör upp all min data på nätet. Jag vill ha lokal lagring så att inte alla skurkarna kan stjäla mina uppgifter. Molnlagring är fullständig idioti. Ungefär som att frivilligt sätta huvudet under giljotinen.

GPS är absolut nödvändig då jag skall spruta vallen. Vi har så oregelbundna åkrar att man inte vet var man har sprutat efter de två första varven. Tyvärr tog åskan kål på vårt RTK-system (som ger 2 cm noggrannhet) och plattans inbyggda GPS har upp till 3 meters fel vilket är för mycket. Men vi skall väl snart få det reparerat igen.

Nu hoppas jag på torrt väder så jag kan hacka vallen ännu i höst. Då förmultnar den bättre under vintern så den inte krånglar på våren. Vi har direktsådd och torr halm eller torrt gräs brukar fastna i såmaskinen. Hacken är under reparation just nu för stödhjulens lagring är dålig. Med hjälp av fräsen tänker jag sätta in nya glidlager men lagerhållarna är helt slutslitna så få nu se om det lyckas. Det går att köra utan stödhjul men då kan hacken gå i jorden där det är ojämnt.

Urborrning för nya glidlager på hackens stödhjulsfäste

Just nu gäller det att torka vetet men det är inget problem. Fukthalten var vid tröskningen omkring 20 % och elpriset har de senaste dagarna varit på båda sidorna om noll. På lördag hotas det med regn men annars lär vädret bli torrt (om man nu tror på prognoserna).

Det har varit en tuff sommar men nu är maskinerna ihopskruvade och tröskningen klar. Man kanske hinner med litet byggarbete ännu höst.

Med siktet på skörden 2023

I förrgår kväll lyckades vi få ihop den stora Zetorn (14245) med hjälp av två domkrafter, två taljor och mycket ruggande hit och dit. Problemet var förstås att få axlarna på rätt plats i kopplingen. Ett nytt centreringsdorn hjälpte inte utan den yttre axeln med räfflor krånglade. Den är kort och går till kraftuttaget men är alldeles lös så det hjälpte inte att vrida svänghjulet. Inte heller hjälpte det att vrida kraftuttaget för det är kopplat till axeln med en hydraulisk koppling så man borde starta motorn först. Men till sist lyckades vi genom att turvis släppa efter och spänna ihop vrida den lösa axelstumpen så att räfflorna passade ihop.

Centreringsdornet har också en historia. Jag hade en centreringsmanick för lilla Zetorn (8011) men den har en annorlunda koppling. Som man kan se på axeländan till höger så ska centreringsdornet ha tre hack. Enligt handboken skall de vara 19,95 mm, 32 mm och 47 mm. Det visade sej sedan att det inte stämde utan det måste vara 20, 31 och 43 mm.

En vecka satt jag och väntade på verktyg till fräsen. Enbart en fräs räcker inte till utan man måste också ha verktyg för att spänna fast arbetsstycket och så lämpliga frässtål. Man kan antingen sätta en svarvchuck på fräsen eller så skaffa ett rundmatningsbord för att spänna fast arbetsstycket. Jag hade ingendera men beställde båda för framtida behov. Tur var det för jag fick först rundmatningsbordet och konstaterade att det var ganska svettigt att veva det. Utväxlingen var 90:1 så jag måste veva 90 varv för varje varv som arbetsstycket vreds.

Det viktigaste är att fastspänningen är riktigt stabil. Provstycket ovan är ett gammalt rostigt rör och det blev ingen större precision för det. Det tog tid att skruva fast rundbordet också för de fästen som följde med var 16 mm medan fräsens bord har 14 mm spår – trots att bägge kom från samma tillverkare. Det gick ju att fräsa ned fästena på ena sidan till 14 mm men det visar att man skall vara grymt noggrann och kolla all mått flera gånger. Fast visst får man fel ändå.

På bilden ovan är motspetsen (till höger) ännu inte i bruk. Den förbättrar precisionen betydligt. En 100 mm svarvchuck skall jag koppla till fräsen i stället för den nuvarande pinnfräsen och då roterar arbetsstycket medan skären sitter fast i koordinatbordet. Det borde ge betydligt mindre vevande. Men precisionen torde vara bättre med arbetsstycket inspänt mellan rundmatningsbordet och mothållet.

Att ha ett rostigt rör som lätt kröker sej ger ingen precision som man kan se av bilden ovan. En plan bit som var ordentligt fastspänd gav en betydligt snyggare yta. Det här är en ny teknik för mej så det kommer att ta tid innan jag får bra resultat. Förr körde man med smärgel och filade på fri hand vilket inte heller gav någon större precision.

Fördelen med en fräs och svarvtillsats är att man kan göra helt ny saker. Det går att svarva ned en axel och svarva ut en lagerhållare. Dessutom kan man fräsa kilspår i en axel. Kort sagt så går det att tillverka enklare reservdelar själv. För många år sedan hade jag en mekanisk verkstad att svarva upp ett lager men det kostade lika mycket som hela rundmatningsbordet (närmare 300 euro). Det var till vår gamla tallriksharv som har åtta lager och dem är två ännu osvarvade. Hela tallriksharven kostade i tiderna 5000 mark så det var mycket olönsamt. Problemet var att lagren inte var i standardstorlek.

Det behövs inte många reparationer som jag gör själv innan jag har sparat mer än vad hela fräsen plus verktyg har kostat. Och man behöver inte köra nånstans och inte vänta då man har egna verktyg. Sedan är det en annan sak att man är en klåpare så det tar mera tid för mej.

Nu gäller det ännu att skruva fast hytten och fästjärnen för frontlastaren innan traktorn kan köras ut och tröskan kan tas in och sättas i skick. Jag tog ett varv kring åkrarna och även om det inte blev nån bra skörd så är den inte katastrofalt dålig heller. Besprutningen gick något så när och vetet har växt hyfsat. Men råddet med vårens stödansökningar gjorde att över tio hektar vete blev vall eller mångfaldsåker så det är för liten areal och ingen skörd kan kompensera det.

Det som åter i år har växt alldeles förskräckligt är vallen – eller närmare sagt klövern. Det är en så fin återväxt att man harmar sej över att vi inte mera har kossor. Och det är ju omöjligt att börja med kossor på nytt på grund av alla byråkratkrav.

Augusti 2023 kom med regn

Det var en torr försommar och utan åskregnen efter midsommaren så hade det varit katastrof. Det gick illa med mångfaldsåkrarna där inget grodde – utom tistlar och baldersbrå. En sorts mångfald förstås men inte riktigt den avsedda.

Mångfald av ogräs – mest tistlar och baldersbrå

Det visade sej senare att regnen efter midsommar i alla fall fick något utsäde att gro och nu i augusti finns det faktiskt litet honungsfacelia. Men var finns den hårdsvingel som utgjorde 80 % av blandningen ? Kanske den kommer senare för nu i augusti fick vi över 25 mm regn.

Litet honungsfacelia kom det sent omsider

I år har potatisen underligt nog växt bra trots torkan. Nästa år kanske vi får äta egen potatis. Fjolåret var katastrofalt ifråga om potatis och det vi fick hade ruttnat så vi har ätit halvrutten potatis halva sommaren och nu är den också slut. Utom i Medåker där vårt potatisland i gräskomposten är hur frodigt som helst. Vi försökte köpa potatis i butiken men den smakade pyton och var grön (dåligt lagrad). Till all tur har grannen kvar gammal potatis som han haft i sitt fina kalla lager.

Den här sommaren gick till att måla gamla folkskolan. Alltså Göran, Albert och Wixo målade och jag sprang omkring och störde dem. Duktiga pojkar – nu är det bara litet fönsterfoder och plåtlister kvar.

Nästan färdigmålad – litet fönsterfoder kvar

Det var fint väder för utomhusmålning – utom att det var för hett i solen men då gick det bra att måla på baksidan. Traktorn fick vänta och det passade fint att skruva sönder den då det började regna.

Det var litet problem eftersom den har frontlastare och jag ville helst inte ta bort fästjärnen. Det visade sej att det gick att lämna kvar dem men sedan var det problem med en axel som hade rostat fast. Det gick att komma åt den genom luckorna på sidan och efter ett par dagar med rostlösningsmedel och hackande så kom den loss.

Den rostiga axel i mitten (den grövsta delen)

För många år sedan konstruerade Ingmar och brorsan en specialvagn på skenor just för byte av koppling på traktorer. Fast då var traktorn en MF-65 på 2000 kg och den stora Zetor 14245 väger 6000 kg. Det visade sej att vagnen i alla fall fungerade bra – då vi först fick loss den rostiga axeln.

Med traktorn i två delar så var det bara att skruva loss kopplingen från svänghjulet och lyfta bort den. Det var inte så lätt för den är stor och tung. Sedan var det spännande att se om den nya lamellskivan passade. Och det gjorde den. Till all tur ändrades modellerna för de gamla Zetortraktorerna så sällan att man inte har problem med reservdelar. I motsats till exempelvis Volvo där delarna ändras flera gånger per år och det är stört omöjligt att få passande delar.

På den gamla lamellen hade nitarna redan börjat slitas ned så det var minsann inte onödigt tidigt att byta skiva. Sedan var det bara att skyffla ut massor med oljig smörja och rengöra räfflorna på axlarna grundligt samt smörja in dem med fett och hoppas att de inte rostar till nästa gång.

Lägg märke till att hydraulpumparna (servo till vänster och huvudpumpen till höger) kan bytas utan att traktorn delas. Det är bara att ta bort luckorna på sidan och skruva loss pumpen. Då vi var i Sverige så berättade vår granne Lars-Erik att hans Zetor blev på åkern då han plöjde och hydrauliken slutade fungera. Han trodde det skulle bli mycket problem att få den hem och reparerad men reparatören kom ut till åkern och bytte pump så den var igång igen samma dag.

På bilden ovan syns också cylindrarna som trycker in kopplingen då man vill koppla ur. Enkelt och effektivt och man behöver inte ställa in kopplingen.

Och så var det då att sätta ihop traktorn igen. Problemet är att centrera kopplingsskivan. Jag försökte med en gammal konstruktion med två rör som fungerade bra på lilla Zetorn men det gick inte. På Zetor 14245 så behövs det tre hack på centreringsdornet: 20, 32 och 47 mm. Med två spaktaljor och två domkrafter fick jag nästan ihop delarna – men med 22 mm kvar så var det stopp. Att vrida svänghjulet, spänna hit och dit och lyfta växelvis med domkrafterna hjälpte inte. Det var troligen 47 mm hacket som inte var rätt. Så jag fick dra isär delarna igen och börja fundera.

Så nu sitter jag här och skriver medan jag väntar på mera verktyg till fräsen så att jag kan fräsa ett ordentligt centreringsdorn. Om man inte kan centrera kopplingskivan så går det bara inte.

Jag köpte en fräsmaskin i fjol men jag har ännu inte så mycket verktyg till den. Speciellt saknas ett rundmatningsbord och en svarvchuck. Nu kan jag inte fästa ämnen för rundfräsning. Och det går inte med tejp och skruvtvingar för de måste sitta fast riktigt stadigt vid fräsning.

Det tog mej ett par dagar att hitta rätt verktyg. Jag brukar se på tyska nätsidor där de har grundliga videor och förklaringar hur man svarvar med en fräs. Sedan tog det tid att hitta de delar som behövs – det fanns inte allt på ett ställe. Efter fyra beställningar från fyra olika firmor så tror jag att jag fått ihop det som behövs. Men det tar tid att få dem levererade även om man vanligen får leveranser från Tyskland lika snabbt eller snabbare än från det egna landet.

Det är många firmor som efter EU-direktivet i fjol inte drar av momsen och då blir det genast betydligt dyrare. Speciellt Sverige är dåligt och det är bara ett fåtal firmor som man kan köpa ifrån. Surt var det att den holländska firma som jag köpt fräsen ifrån inte levererar till Finland alls utan bara hänvisade till importören – som har satt ett par hundra euro till på priset. Bäst är Amazon.de som ofta levererar gratis (över 99 euro) och alltid drar av momsen. Tyvärr är Amazon i Sverige (med lager i Eskilstuna) inte lika bra utan de levererar bara inom Sverige.

Det är inte så bråttom med traktorn men jag måste få ihop den för att köra ned den torra flisen från torken så vi kan flisa en sats till medan det är torkväder. Den första satsen hade mycket fint torkväder och tillika kunde jag använda elström från solpanelerna som gav maxeffekt i det starka solskenet. De bästa dagarna var det hela 9 grader skillnad mellan inkommande och utgående luft vilket betyder att flisen torkade mycket bra. Luftens relativa fuktighet var då nere i 33 %.

Torkning den 12 juli på eftermiddagen med 9 graders skillnad

I juli så installerade jag också fjärrstyrning till torkfläkten. Jag satte in en Shelly Plus1PM men måste också installera en ny rutter nära torken för den trådlösa WiFi kommunikationen har en väldigt kort räckvidd för en bondgård. Till all tur hade jag tidigare dragit en Ethernetkabel till torken så det gick ganska lätt att installera. Priset på en rutter har också gått ned kraftigt och är nu under 40 euro (enligt idealo.de) för TPlinks Archer C6 som hör till de bästa även om det finns ännu billigare (men sämre). I alla fall så går det inte att sköta all kommunikation på en bondgård trådlöst utan man måste också ha ett stomnät med Ethernet- eller fiberkablar.

Fjärrstyrningsmodul vid torkfläkten (Internet)

Nu har det kommit AddOn till Shellys PlusPM-moduler så att man enkelt också kan mäta temperatur och fukthalt med samma PlusPM modul som man använder för styrning. På bilden ovan ser man att det går att ansluta upp till tre temperaturgivare (eller fukthalt) längst uppe. Dessutom kan man ha analoga och digitala ingångar längst nere. Man kan till exempel mäta spänningen i en ackumulator eller om en dörr är öppen eller stängd.

På bilden ovan ser man att temperaturen vid torkfläktens ingång just nu är 20,1 grad Celsius. Det går dessutom att sätta in klockprogram (veckoprogram) och egentligen vilka programfunktioner som helst via Script-funktionen. Då vi var i Sverige så kunde jag ta kontakt via Internet och sköta torkfläkten därifrån. Fast det behövde jag inte för Henrik var i Hindersby då.

Jag har i flera år haft liknande system men då har jag varit tvungen att löda ihop dem från en mängd komponenter. Det nya är att här är allt färdigt till ett hyfsat pris (Shelly Plus1PM kostar 17 euro och Addon 15 euro enligt idealo.de). Jag sparar en hel del tid med modulerna.

I vår serie krångel och klåpande så kan jag sätta in att jag lyckades få pannan att slockna varvid flismataren matade in flis tills skruvens lager bröts sönder och skuffades ut. Inte första gången – det är ett elände då det går åt så litet värme (bara varmvatten) att skruven går så sällan att elden kan slockna. Och flisen sitter stenhårt i pannan och flisskruven måste borras loss. Då sitter man inne i pannan och borrar genom brännhuvudet vilket är väldigt roligt. Så nu stängde jag av pannan helt och satte varmvattnet på elmotståndet. Vi har en 500 liters boiler så man behöver värma vattnet bara en gång per dygn. Då kan man välja billigaste strömmen eller värma med solpanelerna. Eftersom elpriset varit mycket lågt – ibland negativt – så är det inte lönt att ha igång flispannan.

Flisstoppning – med tre säckar redan borttagna

I växthuset frodas en mängd växter och ute i trädgården dignar äppelträden under massor av äpplen – få se om grenarna bryts då de växer till.

Äppelträden börjar bli stora och i år är det äppelår

I morse var jag ute vid ladan och det tycks vara ett bra år för svalorna i år. Jag räknade över 30 svalor på vårt ladutak – de flesta tydligen ungar. Vi har ganska många svalbon men vissa år lyckas de eländiga sjååråna (skatorna) hacka sönder dem och äta upp ungarna. Icke så i år. Se längst upp på taket (bilden nedan).

Och så till sist en ovanlig bild. Jag avskyr “selfies” självporträtt. Det är många som tagit livet av sej själva och andra bara för att få ett “fint” självporträtt. Men det är väl rätt att folk skall få se hur tönten som skriver här ser ut. Kameran som jag bär med mej hela tiden syns också – inga mobiltelefonbilder för mej. Vinjettbilden tagen för 13 år sedan är föråldrad. Det här skall inte hända igen på många år.

Det har varit svalt och skönt en tid nu men i morgon hotas med +31 grader (bara den dagen). Ovädret verkar gå förbi oss i sydöstra Finland även om västra delen och Sverige får oväder. Hoppas ni har en bra sommar i alla fall.

Minsta veteskörden någonsin

Den här tiden på året börjar man se vartåt det barkar eftersom jag har kört över åkrarna med sprutan. Fast i år var det ganska få hektar på grund av de byråkratiska ändringarna i stödsystemet. Fjolårets besvärligheter inverkar ännu ganska illa på årets skörd.

Sådden gick ganska bra även om traktorn krånglade. Torkan har varit besvärlig – det kom just inget regn alls på en månad efter sådden. Till all tur kom det två åskregn för ett par dagar sedan vilket räddade brodden – 16 mm som ganska snabbt torkade upp. Nu kom det 20 mm i dag och prognosen lovar 15 mm i morgon och 7 mm i övermorgon. Det borde rädda oss från ren katastrof.

Den största överraskningen var i alla fall en åker som vi hade vall på för två år sedan. Där sådde vi vete i fjol medan det stod fullt med vatten på åkern efter ett störtregn. Lustigt nog så blev det faktiskt en skörd i alla fall. Men vallbrottet misslyckades och det märkte jag först i år. Timotejen hade djupa rötter och har fläckvis övertaget. Och så är det fullt av baldersbrå. Man ser just inget av vetet. Och det är vår bästa åker.

I fjol höstas sprutade jag ganska litet glyfosat för man såg just inga ogräs – torkan hade till och med tagit kål på ogräset – trodde jag. I alla fall så sprutade jag en och en halv åker. Nu ser man stor skillnad mellan det som är sprutat och det osprutade. De bitar jag sprutat med glyfosat är nästan rena från ogräs medan det finns en hel del baldersbrå på de osprutade bitarna. Så i framtiden kör jag glyfosat på alltihop. Om glyfosat förbjuds så måste man fundera på att sluta odla helt – kanske jag sätter solpaneler på alla åkrarna.

Vi har ganska litet vete i år dels på grund av den dåligt skötta övergången till nytt stödsystem, dels på grund av problem med traktorn. Kopplingen började slira mitt i vårsådden och det var inte möjligt att börja reparera den just då. Det var tur att vi inte ens försökte för torkan hade nog förstört all senare sådd. De åkrar som jag sådde mångfaldsfrö på ser mycket dåliga ut just på grund av torkan. Gräsfrö måste man ju så nära ytan och det kom inget regn förrän sent i juni.

Det var en hel del problem att så mångfaldsfrö. Vanligen måste man ha de gula reduceringarna på plats i Rapiden då man sår små mängder (kring 10 kg/ha) och det har fungerat bra för timotej och klöver. Men i mångfaldsblandningen ingick 80 % hårdsvingel och fröna var så långa att de gick dåligt igenom reduceringsinsatserna. Till sist måste jag ta bort insatserna helt.

Jag lämnade ogrässprutandet ganska sent eftersom brodden led av torkan men ett litet regn piggade upp den så jag körde tribenuron (Express) på de insådda åkrarna. Tyvärr så bet det inte på de stora baldersbråbuskarna. Det finns nog medel som tar bort baldersbrå men då stryker klövern lätt med också.

Medan jag väntade så kopplade jag äntligen vatten till uttaget i verkstaden. Röret drog jag för många år sedan men det blev inte tillkopplat. Nu behöver vi vatten till äppelgården som skall utvidgas och det går bäst genom röret till verkstaden och vidare till Ribackans garage. Och så får vi bort slangarna som låg tvärs över vägen vid ladugården.

Vattenanslutningar för verkstaden och bevattning

Då jag skulle flytta röranslutningen i pumphuset så brast en gammal rörvinkel av järn. Det kunde ha blivit ett stort elände om den hade brustit så att vi inte skulle ha märkt det. Tusentals liter vatten hade kunnat rinna ut. Så ibland har man tur …

Det blir lättare att fylla på nu. Jag använder bara kranvatten för det är rent och man behöver inte rengöra filtren så ofta. Det har inte heller varit problem med munstycken. Till vintern kör jag gammal kylarvätska i pumpen och tar bort droppventiler så att rören kan tömmas helt. Med tryckluft blåser jag dem tomma.

I år gick tryckutjämnaren vid pumpen sönder – den sprack. Till all tur har jag kvar den gamla sprutan så det var enkelt att byta. Annars hade dt tagit tid att få tag på reservdelar.

Det var en hel del arbete med att få min GPS att fungera för jag körde sönder den gamla antennen som hamnade under såmaskinen och blev mos. Nu har jag en ny GPS-antenn son kommer från ardusimple.com i Barcelona vilket är en fördel. Man får snabbt delar och behöver inte bråka med tullen. Den nya antennen kom inom ett par dagar med DHL Express.

Sedan är det en annan sak att få installationen att fungera. Jag testade flera olika program men alla hade sina nackdelar. En del är alldeles för invecklade med en massa funktioner som man egentligen inte behöver. Och så är det nästan alltid problem med kommunikationen – alltså Blåtand. Nu försökte jag använda USB-kabel men så kunde vissa program inte använda USB. Som lök på laxen så slog åskan ned i brorsans björk alldeles invid huset och tog kål på elektroniken som vi använder för vår RTK-station. Så jag fick köra med den vanliga dåliga GNSS (vilket betyder GPS, Glonass, Galileo och BeiDou).

Det behövs inte centimeterprecision eftersom vi har sprutspår och kartan på skärmen är mest till för att inte välja fel sprutspår. Den vanliga precisionen är alldeles för dålig för att användas utan sprutspår. Även om jag kör rakt eligt sprutspåren så vinglar traktorn på skärmen hit och dit. Då RTK fungerar så kan man nog köra enbart enligt satellitbilden.

Sprutbild på skärmen – fastän jag kört rakt

Då jag köpte den nya antennen så köpte jag också en magnetisk fot och det var mycket lyckat. Nu sitter antennen som berg på taket och man måste nästan använda båda händerna för att få bort den. Tyvärr hjälper det inte då jag har antennen på stora Zetorn för om jag kör genom tröskhuset (för att fylla på såmaskinen) så har den bara ett par centimeter till godo och antennen kommer att dras ned.

Det var åska här förra veckan och då kom det också vatten som ur kranen. Det var inte långa skurar men det blev i alla fall kring 16 mm. Det blev stora pölar men i dag före regnet så var marken alldeles hård igen. Det blåste in regn genom myggfönstret till mitt arbetsrum men man var bara glad övar det efter torkan och hettan.

Det har varit litet extra bråttom eftersom vi håller på att måla gamla folkskolan. Vi fick en stor donation och köpte färg och annat material såsom plåtlister för pengarna. I och för sej så har det inte gått så många timmar till det arbetet men eftersom det har varit så hett så är man alldeles slut efter fem timmar i solen. Hela eftermiddagen ligger man och stönar och dricker surmjölk. På kvällen kan man möjligen orka göra nånting igen.

Själva huset är i prima skick (byggt 1899) men tyvärr hade kommunen målat det med eländig plastfärg som kommer loss i stora strimlor. Det värsta är att det blir fukt bakom plastfärgen som röter trä så vi hade bråttom att skrapa bort eländet. Måla aldrig ett hus med plastfärg för den förstör själva huset. Vi använder Allbäcks linoljefärg som inte har något annat är ren linolja och pigment. Vi köpte den direkt från fabriken i Ystad men den finns att få också hos Byggnadsapoteket.fi och från K-järn.

Rent ut sagt så har jag inte orkat skriva nånting förrän nu efter regnet. Temperaturen har gått ned till +16 grader så det börjar bli mänskligt. Man blir piggare på allt sätt och så känns det bra att broddarna fått regn. Kubotan har jag skruvat ihop och kört med hacken mellan äppelträden. Även om den stora Zetorn ännu måste klyvas och kopplingen bytas så ser livet bättre ut nu.