Växtodling – Sida 10

Byråkratåret 2015

Det är dags att beställa konstgödsel och i det sammanhanget började jag läsa den broschyr som kom i december om jordbruksstöden 2015. Det var ingen trevlig läsning. Byråkraterna, klantskallarna och fanatikerna har fått igenom en massa helt idiotiska krav. Så länge det är frågan om principer så är det inget fel. Jag tycker också att ensidig odling är mindre bra. Men så fort man ser på de konkreta reglerna så slår man sej för pannan och undrar hur dum människan kan bli …

Speciellt kravet på “diversifiering” är helt vansinnigt konstruerat. Tre grödor på ett litet jordbruk samma år är så korkat att enbart folk som är totalt okunniga om böndernas verklighet av idag har kunnat konstruera det. Orsaken är att priserna är urusla och att vi måste betala transporten. Det betyder att man måste få ett fullt lass (ca. 40 ton) av en gröda för att hålla transportkostnaden på så låg nivå som möjligt.

Om jag till exempel odlar vete, rybs och har träda så får jag ihop till ett lass på vetesidan men inte för rybsen. Dessutom är det omöjligt att odla rybs på rybs varje år. Vi hade tidigare rybs men fick en massa sjukdomar som drog ned skörden närmare noll. En hel del åkrar med styv lera lämpar sej dessutom inte för rybsodling alls.

Det betyder att jag kan odla 75 % vete, sätta 5 % i träda och 20 % blir i praktiken olönsamt skräp som inte ger någon nettoinkomst utan möjligen ren förlust. Det är väl klart att man inte satsar nånting i onödan på dessa 20 %. Hela systemet är en skrivbordskonstruktion som inte ens är till nytta för miljön.

Det hade varit mycket förnuftigare att ordna diversifieringen så att grödorna växlar med åren. Ett år kunde jag då odla mera rybs så jag får ihop till ett helt lastbilslass medan jag andra år odlar vete så rybsen inte kommer för ofta på samma åker på grund av sjukdomsrisken. Speciellt bomullsmöglet är ruskigt effektivt. Ett år fick vi bara ett par hundra kilo per hektar rybs. Spruta, spruta – men var det inte meningen att minska på sprutandet ?

Byråkraterna och miljötalibanerna borde inte få blanda sej i det konkreta odlandet – det leder bara till just sådant vansinne som i de nya stödreglerna. De vet ingenting, förstår ingenting och bryr sej inte heller. Vi har tillräckligt problem med det nyckfulla vädret och den lika nyckfulla marknaden så vi behöver inte det salt i såren som dessa sysslar med att sprida.

Nya investeringar

Här investerar vi vilt. Nu har vi köpt en betesputsare (hack) för hela 2800 euro (begagnad förstås). Och nu rationaliserar jag bort inte bara plöjandet utan också tallriksharvandet på hösten. Jag för länge sedan insett att människan är knäpp och att allt går åt fanders. Ekonomfjantarna som stirrar sej blinda på nästa kvartalsvinst kommer obönhörligen att göra systemet så instabilt och känsligt att storstäderna svälter ihjäl då det blir nån kris. Och kriser har inte upphört att komma. Så jag går in för naturahushållning liksom gamla tiders bönder (men med litet hi-tech inslag). De odlade inte för försäljning utan för att hålla liv i familjen. Snart är vi tillbaka till det igen.

Just nu håller jag på att köra halmen och stubben i småbitar med min nya (begagnade) Peregini 280. Det är en tung baddare på 1000 kg så redan skrotvärdet är betydande. Men jag blev imponerad av italienska maskiner efter det jag köpte min Pegoraro fräs. Det är den bästa maskin jag haft och har inte behövt en enda reparation och inte en enda ny pinne på 25 år fastän jag använt den varje år i frässådd (tills jag köpte Rapiden). Speciellt pinnarna är otroliga. Jag har kört mot sten så hela traktorn hoppat men inte lyckats kröka nån pinne ens. Det måste vara verkligt segt stål.

Här är den med luckan öppen och som av bilden synes så har den Y-slagor. De borde vässas men det blev som vanligt ingen tid för det. Stödhjulen är relativt små och far de ned i en grop så äter den jord.

Den är inte precis ny och blänkande men den fungerar. Och så måste man tänka på sin “image” som bonden som går på skrotlinjen :-).

Nu har jag ännu ingen längre erfarenhet av Pereginin men den verkar vara stabilt byggd och väl lagrad. Det tar lång tid innan trumman slutar rotera efter det man stängt kraftuttaget. Kraftöverföringsaxeln är redan den av dyrbar kvalitet. Vinkelväxeln verkar vara samma som på Pegoraron så den torde också vara av fin kvalitet. Tyvärr hann jag inte slipa knivarna eftersom de började hota med regn så jag körde allt vad tygen höll. Och fort går det. På två korta dagar har jag kört över 25 hektar.

Litet vill de ovassa slagorna böja undan halmstrån men i det stora hela gör den ett hyfsat arbete.

Det slutgiltiga provet kommer nästa vår då jag skall så. Är halmen tillräckligt finhackad för att inte fastna i såmaskinen ? Slagorna borde absolut vässas och det skall jag göra till nästa höst – eller kanske till våren ifall jag måste köra en gång till före sådden. Det blir intressant att se.

Nu har jag alltså hoppat över tallriksharvandet också ! I vår blir det äkta direktsådd. Det är inte frågan om att inte plöjning skulle vara den absolut säkraste metoden för att ge god såbädd men med de nuvarande vetepriserna så gör det nästan detsamma om det växer eller inte. Fjantarna som babblar om att man skall se “möjligheter i stället för svårigheter” skall jag ta på orden och experimentera nu då vetepriset är uselt. Då är förlusterna inte heller så stora.

Redan för länge sedan har jag lämnat den föråldrade målsättningen om stora hektarskördar. Nä, nu gäller “He e int tåm stoor innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren” (Det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna). Så jag strävar efter så SMÅ hektarskördar som möjligt (utan att förlora alltför mycket). Det är ju överproduktion som drar ned priserna så varför i all världen göra den värre ? Att göda och spruta och bränna olja gör bara firmorna feta – inte oss.

Jag vet att jag riskerar stå där nästa vår med åkrar som är omöjliga att så och hela byn kör förbi och flinar åt tokdåren. Men nu skall direktsådd testas också på våra åkrar – de resultat som man fått på annat håll är inte direkt överförbara till våra styva lerjordar. Varje åker är individuell.

Nåja, teorin går ut på att halmen skall hackas fin och spridas jämnt så den snabbt förmultnar och inte fastnar i såmaskinen. Nästa vår kommer jag att ha nya vassa tandade tallrikar på såmaskinens gödselbillar så det borde åtminstone gå bättre att så i den hackade halmen. Jag sådde ju en hektar i år i obehandlad stubb och det gick lika bra som i den harvade delen – nästan bättre. Men man vet aldrig med åren …

Kostnaden för höstarbetet blir i år kring ett par-tre hundra euro för motorbrännolja. Det är inte så farligt och så sparar jag en massa tid som minsann behövs för köket har ännu inte värme efter ombyggnaden (spisbranden).

Snart finns inte mycket kvar att rationalisera bort. Möjligen hela sådden. Jag läste att det kommer sädeslag som skjuter nytt strå från den gamla roten följande år … En sorts vete på hörot. Då gäller inte mera att “den som icke sår skall ej heller skörda”.eller hur det nu var.

Mät- och styrcentralen på nätet

På grund av ganska hård blåst så håller jag litet paus i sprutandet och lagar halvfärdiga sysslor i stället. I går kväll fick jag det nya mät- och styrsystemet att fungera. Det är en utvidgning av mitt gamla 1-trådssystem (som i verkligheten behöver två eller tre trådar). Det nya är ett par kort med reläer som kan styra olika funktioner – och så fick jag skriva en hel del nya program.

I enlighet med gammal tradition så använder jag burkar från hushållssidan. Som elvaåring byggde jag min första radio i en gammal tvålask av plast och på den vägen är jag ännu. Fjärrrstyrningen (via kablar) till torkfläktarna satte jag 1980 i en marmeladask av trä och den har fungerat fint men nu köpte jag en förvaringsburk från Biltema som tål både frys och mikrovågsugn. Den har dessutom fyra starka knäppen och tätningar i locket. Mycket bättre än de dyra specialburkarna för elektronik. Inte illa för ett par euro. Elekronik tycker inte om fukt så marmeladlådan fick gå i pension.

Nedre bilden visar den gamla marmeladlådan med frontplattan lösskruvad. Enkel grej men den har sparat många steg eftersom man först måste gå 30 meter till andra ändan av ladugården, sedan klättra upp i torken och gå 30 meter tillbaka till den sista fläkten.

På den övre bilden syns det fjärrstyrda reläkortet med 8 utgångar. En liten och billig grej men kopplad till datamaskinen och Internet blir det en effektiv styrning. Över en vanlig nätläsare kan man se reläernas läge och också styra dem men jag skrev i hop ett litet “skript” (program) som jag kan köra varifrån som helst i världen. Då vi är i Medåker (Sverige) så kan jag sätta på och stänga av fläktarna via det här kortet och programmet. Jag har länge haft mätare som man kan följa med över nätet.

Här ser man att jag på söndagen litet före klockan tolv satte på fläktarna varvid inkommande temperatur steg till +32,8 grader (solen gassade på plåttaket) och utgående temperatur sjönk till +21,9 grader. Det betyder att torkningen var effektiv för då luften tar upp vatten så sjunker dess temperatur. På kvällen då temperaturskillnaden blir liten så lönar det sej inte mera att köra fläktarna och då stänger jag av dem (från Sverige :-).

Ett annat kort sitter i pannrummet i flisvakten som skall se till att elden inte kan gå bakåt i matningsröret. Fyra mätkroppar är placerad runt röret som mäter temperaturen. Ifall den stiger för mycket så kopplas larmet på och matningen stängs av. Då får jag ett sms till min svenska mobiltelefon. Fast först skickar mitt program epost till min gmail-adress som är programmerad att skicka sms till mobilen. Så larmet går via många apparater och länder – kanske det till och med hamnar i NSA:s spiondatabas :-).

Så här ser styrkortet ut på en vanlig nätläsare:

Reläernas utgångar anges i PIO.0 till PIO.7 och kan ändras genom att man klickar på Change. Och kostnaderna ? Tja kortet kostade litet på 700 kronor och burken som sagt ett par euro. Sedan kommer en hel del arbete men det är ju min hobby att pyssla med elektronik sedan 11-årsåldern så det hör till nöjeskostnaderna. Farsan och morsan var litet oroliga över att jag satt med näsan i elektroniken nästan dygnet runt men de tröstade sej med att jag åtminstone inte söp upp pengarna …

Synd bara att vetet är alldeles torrt redan så systemet behövs egentligen inte mera i år.

Höstsådd.

Som jag skrev i Kumurin II så funderade jag på att göra ett försök med att direktså lite råg i det ena kumminfältet där det fanns för lite plantor för att kunna förvänta hyffsad kumminskörd till nästa år. Allt hängde egentligen på om jag fann en kompanjon att samköra projektet med eftersom jag saknar utrustning för tillvaratagande av skörden.

Frågan löste sig och hybridråg (sorter Altawi 90% / Dukato 10%) såddes 6 september på 4,5ha. Lite i senare laget enligt expertisen (själv saknar jag erfarenhet av höstråg) men lämpligt fuktigt och ett par varma perioder sen sådden har lett till att beståndet grodde hyffsat och nu har nått 2 – 2½ -bladsstadiet. Expertisen påstår att 3 blad innan vintern är lämpligt så månne det inte ska uppnås med fortsatt normalt höstväder.

Det råder ju överskott på foderspannmål och brist på råg i landet så jag tänkte att jag skulle försöka med detta nu då tillfälle gavs. Sen är det ju alltid spännande att pröva nåt nytt emellanåt 🙂

Läget 27.9. tre veckor efter sådd.

Ännu ett kumminår?

På det andra kumminfältet fanns det mera småplantor i botten efter tröskningen så där försöker jag nu ta ytterligare en skörd. Plantantalet var ställvis lite i underkant men eftersom det förväntas hyffsat kumminpris ännu nästa år tyckte jag att även om skörden säkert inte uppnår årets så ger även en sämre skörd en bättre förtjänst jämfört med att så foderspannmål till våren. Vi får väl se hur det ser ut efter vintern, det finns ju möjlighet att avbryta kumminet om det ser klent ut då.

Langmosskiftets kummin 13.9. då beslut togs att spara växtligheten till våren.

Höstarbeten

Efter det att tröskandet är avklarat så börjar alla höstarbeten – plus alla sommararbeten som fått vänta på tröskandet … Och det första är att spruta mot kvickrot för sedan måste man vänta två-tre veckor innan man bearbetar jorden. Det har varit litet för torrt för en bra kvickrotsbekämpning – kvickroten måste vara i så bra tillväxt som möjligt för att man skall få medlet till alla rötterna. Men nu har det kommit regn och kommer väl i natt igen. Och sedan skall det bli varmt. Då borde kvickroten sätta igång och växa. Och jag att spruta ihjäl den …

I år köpte jag ny spruta. Nåja, det blev förstås en begagnad Hardi eftersom jag har en mängd Hardidelar liggande. Den är av årsmodell 1997 så den är ganska ny :-). Huvudsaken är att den har elektrisk stängare och elektrisk tryckregulator. Den gamla Hardin har samma funktioner men den är till största delen heimlaga. Den är närmare 40 år gammal men i hyfsat skick. Den elektriska regulatorn byggde jag av en gammal vindrutetorkarmotor som mekaniskt vrider ratten åt ena eller andra hållet. Den har en lyxig tryckmätare (á la 5 euro från Biltema) som är kopplad direkt till sprutbommen och placerad utanför sidofönstret så den är lätt att läsa av. Där är den nya sprutan sämre men den kan ju byggas om …

En fördel är i alla fall att den nyare sprutan har hiss för bommen. Den gamla kan också ställas in men bara genom att flytta skruvar så det blir inte ofta gjort. Och så har den nya skummarkör vilket är viktigt för jag börjar lessna på de gröna remsorna med ogräs. Däremot har den inte nån fånig monitor och annan elektronik. Då GPS gått ned till en tiondedel av de nuvarande priserna så skall jag fundera på elektronisk monitor (“datorstyrd”).

Nu råkade det sej så att jag surfade på mascus.se och ittade en spruta i Kouvola som grannens måg sålde. Så det var bara att sätta släpvagnen efter bilen och åka iväg efter sprutan. Till all tur var vägen nyasfalterad och mycket jämn. Sprutan väger bara 235 kg men den var ganska hög och släpvagnen krängde litet. Men bra gick det och nu står den utanför verkstaden.

I väntan på att vädret skall bli lämpligt för sprutandet så skall jag sätta in plastmatta i bränslehuset. Och sedan den nyrenoverade tanken. Adjöss med att köra tunnor med motorbrännolja från macken i kyrkobyn. Speciellt då man glömmer hem plånboken med tankningskortet (det finns bara automat där numera).Förrän vi for till Sverige på årets “semester” (uppskjuten tre gånger) så drog jag rappningsbruk utanpå golvet så det blev slätare. På den skall jag lägga en tålig plastmatta som jag viker i hörnen – inte svetsar. Till och med den hårda plastmattan går bra att vika bara man värmer den tillräckligt med varmluftspistol. Och inte glömmer handskarna …

Och så skall värmen sättas på. Det blev ganska kallt med två nätter nära noll, inga innerfönster och inga värmeradiatorer i stuvun. Vi gick med ytterkläderna på inomhus men frös i alla fall. Alla radiatorer togs bort eftersom vi satte panel (pärlspunt) på väggarna så allt skall installeras på nytt. Dessutom skall flismataren byggas om innan vintern kommer så brist på sysselsättning finns det inte. Nu ids vi inte alls fundera på alla byggnadsarbeten som blev ogjorda i somras på grund av branden i köket.

Och jag skall få nya glasögon. Jag har varit närsynt i hela mitt liv och fått nya glasögon vart och vartannat år. De som jag nu har är två år gamla och jag tyckte nog att jag började se litet dåligt. Då jag inte mer såg vägskyltarna så gick jag till optikern (Ahmed i Örebro). Inget under – nu får jag hela två enheter starkare (mera minus) glasögon. Och med dem började jag åter se nånting. Ifall jag mött nån på gatan och inte hälsat det senaste året så beror det på att jag varit närsynt som en gammal mullvad. Hemma klarar man sej bra med gamla och dåliga glasögon men ibland behöver man se klart på avstånd också. En närsynt ser ju alltid bra på nära håll. Vanligen då folk blir äldre så behöver de glasögon för att se på nära håll. Jag tar bort mina glasögon då jag vill se på nära håll. Det är liksom att ha inbyggt förstoringsglas

Visst finns det massor med jobb på hösten men det är i alla fall skönt att ha tröskandet undan. Och nu är det ju torrt också så vintern går utan problem. På våren torkar jag bara ned de sista procenten i vårsolen. Så det är maskinreparationer och byggande nu tills skogsarbetet börjar.

Juli: Flyghavre, flis och byggande

Min semestermånad går i allmänhet till att svära över mygg och brömsar i flyghavreåkern, att skyffla flis så svetten rinner i strida strömmar och att bygga, bygga och bygga. Men även om arbetena återkommer varje år så är åren minsann inte likadana. I år sprutade jag 20 hektar mot flyghavre och visst minskade plockandet men tyvärr misslyckades sprutningen mitt på den värsta flyghavreåkern. Möjligen för att sprutspåren inte ännu fungerar med den nya såmaskinen.

Det var inte så stor fläck men det blev 20 sopsäckar i alla fall. Flyghavren grodde bra i år på grund av regnandet och det var bra för då tog sprutandet bort en hel del kärnor. Nyttan såg man direkt på den fläck där sprutandet misslyckades. Många år försökte vi få bort flyghavren med att plocka men det är svårt. Ett stort problem var elledningarna. Man såg bra att nya fläckar kom under ledningarna så det var fåglarna som spred den. Men nu är stolparna borta och kablarna nedgrävda så nu skall vi försöka få bort flyghavren på allvar. Översvämningarna gjorde tidigare att plockandet kändes tröstlöst men översvämningarna har också nästa försvunnit eftersom ån rensades. Kvar finns ännu älgarna – och möjligen vildsvinen ?

Jag bränner flyghavren i pannan men det går långsamt och så vill den bli för varm i det här vädret. Grön flyghavre brinner ju inte så jag måste ha torr flis inmatad hela tiden. Flyghavrens grobarhet förstörs vid ca. + 70 grader så den behöver inte direkt brännas men det är lättast så.

Flisandet blev också litet annorlunda i år. Då jag planerade den nya torken så köpte jag skivor för höga luckor (125 cm) men då jag byggde så verkade de för stora och jag sågade itu dem. Det var dumt för flisen rinner inte som säden utan den tornar upp sej allt högre då man försöker skuffa ned den i flislagret. Jag använde den stora Zetorn som är så tung att jag inte alls märkte att jag skuffade ut hela väggen med luckor och allt. Den var visserligen lätt byggd med hårdkartong men det blev att bygga om alltihop nu.

Här är de nya luckorna på plats. Det skall vara rejäla hål för att få ut flisen för den rinner inte. Höjden på de nya luckorna är 110 cm och det behövs. En del av hålet som jag körde upp i fjol är ännu inte lappad. För att öppna luckorna använder jag ett system av block och flätad polyesterlina. Den är stark och smidig medan en del plastlinor blir styva i köld. Ända sedan 1975 har jag byggt luckor och linor för att öppna dem så jag börjar snart vara specialist på området. Men de nya luckorna blev så stora och tunga att jag måste byta gångjärn till kraftigare doningar. Presenningen framför flislagrets öppning är också tung så där har jag en vinsch med vev. Den enklaste och billigaste varianten klarade ändå inte tyngden så nu köpte jag en ny med ordentlig utväxling.

Nu är första flisningen klar och torkar. Det blev så mycket att det lönar sej att torka i två omgångar. Ett problem var att de nya stora maskinerna inte riktigt ryms mellan flishopen och torken så nästa vinter måste jag flytta flishopen en meter utåt. Det är inte heller så lätt för den ligger vid en sluttning och kan rasa ned helt och hållet i värsta fall. Tills vidare har flisaren kommit med nya maskiner varje år så det har blivit ändringar hela tiden men så småningom skall väl systemet börja fungera. Men fort går det …

I år blev det mycket litet byggande utomhus. På grund av branden så har jag sysslat med inomhusarbete i närmare tre månader. Nu är i alla fall det mesta avklarat och det sista större byggprojektet är imkanalen från den nya köksfläkten. Den skall byggas av stålrörsprofiler och fibercementskivor. Inne i den finns rör av stålplåt som brandisoleras med bergull. Till yttermera visso har jag satt in ett brandspjäll som stänger då temperaturen går över +72 grader så nu skall det inte gå någon eld genom rören. Det gamla ventilationssystemet från 1980 var ju rena katastrofen eftersom det spred elden och röken till halva huset. Aluminiumrören smalt dessutom i hettan. Den som har ett gammalt rörsystem från köksfläkten borde bygga om det illa kvickt. Det är bland det farligaste som finns i huset. Här har bestämmelserna skärpts ordentligt och för en gångs skull riktigt av god orsak. Bränder på spisen är nämligen mycket vanliga och för ens egen skull lönar det sej att bygga om. Förrän nånting händer …

På bilden syns fjädern som stänger spjället. Mässingsskruven till höger håller det öppet men den är känslig för temperatur och släpper då det blir för varmt. Sedan kan det vara bra att akta fingrarna då man ställer in den. Jag har plåster på pekfingret som bevisar det :-). Fjädern är stark och stänger spjället snabbt. Kunde jag konstatera. Dyr grunka men enligt min mening värd pengarna. Man vill INTE ha rör som sprider eld och rök …

I dag skall vi åka till Billnäs till Byggnadsapoteket för att köpa tapeter och målfärg. Jag har efter 60 års byggande blivit extremt misstänksam mot vanliga bygg- och färgbutiker. De säljer bara skräp som förstör huset. Plastfärger som får det att mögla och ruttna. Jag litar inte ett smack på tillverkarnas “linolje”färger utan åker heller 150 km till en specialbutik som har färger från en liten tillverkare som fått äran att restaurera Versailles i Paris efter hård kvalitetskontroll. Dessa färger är inte ens nämnvärt dyrare.

Men det allra värsta med ombyggnaden är valet av tapeter. Vi har kollat in mängder med provbitar men de har alla avvikit från katalogernas färger så mycket att nu åker vi för att se på alla tapeterna i verkligheten. Vi får hoppas att vi kan komma överens om en tapet för den skall snart limmas upp. På tisdag kommer den nya spisen och köksfläkten. Men det kan löna sej att välja noggrannt för det har visat sej att det inte blir omtapetserat de närmaste 34 åren. Då vi kan flytta in i stuvun på nytt så blir det bråttom att renovera alla uthusen och där finns mycket jobb i många år.