Växtodling – Sida 11

Österbottnisk rundtur – del Kalle

Det gick in på småtimmarna hos Christer men på lördagen åkte vi till Kalle i Närpes, i Östra Yttermark. Vi hann med nöd och näppe till middagen i Växthuset. Det såg först helt smockfullt ut men efter fem minuter fick vi bord i alla fall. Det var ett fint växthus och en fin restaurang. Han som har “Heimani skick” är Christer och det kan man ju hålla med om. Ifall nån icke-österbottning inte känner till det så kommer uttrycket från en sång av den i Österbotten världsberömda gruppen CAJ.

För att bevisa att vi varit där så sätter jag in en bild med hela gänget (minus Sonja och plus Kalles flickor).

Sedan var Christer tvungen att åka till Kristinestad medan vi andra tog en tur runt Närpes. Kalle har försökt klaga på att Närpes inte har sevärdheter men han motbevisades helt på rundturen. Förutom de helt fantastiska kyrkostallen så är själva kyrkan en sevärdhet. Troligen landets första stenkyrka från 1435 (äldsta delen). Det pågick ett bröllop då vi var där så vi fick nöja oss med att se på den utifrån. Men kyrkstallena är verkligen ovanliga. Visst finns det kvar ett och annat på många håll men här finns nästan alla kvar (omkring 150) och de är i fint skick. Det här är bara en liten del av dem och som gammal byggnadsvårdare skulle jag ha kunnat kolla in detaljer hur länge som helst.

För mej personligen var det i alla fall mest intressant att titta på “vridin” (vridläktaren). Från min gröna ungdom står besökena till Närpes teater ut med Puntila och drängen Matti (Georg Backlund var en gudabenådad skådespelare). Och så minns jag Hästupproret då till oss utbölingars överraskning plötligt ett äkta ånglok kom in på scenen ! Visst finns ångloket kvar.

Närpes teater förstörde helt mina teaterbesök efter det. De stora teatrarna verkade hopplöst fåniga efter att ha sett närpesbornas äkta teater på sitt eget språk (Hindersby teater undantagen :-). Men det var inte slut med det. Kalle fick backa då han körde förbi den gamla prästgården. Den är också en verklig sevärdhet i nivå med de finaste palats. Och i så fint skick att det riktigt gläder en byggnadsvårdares hjärta.

Efter kaffe med en väldigt god tårta så gick vi husesyn och upptäckte att Kalle hade gamla bilar litet här och var i och utanför husen. Dessutom besåg vi det hus han nyligen fått och som är en verklig pärla som stått oförändrad sedan 40-talet. Skicket är inte alls dåligt trots att förstukvisten farit litet illa. Men visst skulle det krävas en massa arbete. Klart att det kliade i fingrarna på mej men avståndet från Hindersby gör det omöjligt att börja rusta upp huset. Vi byggnadsvårdare är erkänt galna men jag har sett mycket värre exemplar som blivit riktigt fina. Taket är helt vilket har räddat huset.

Och så tog vi en tur runt åkrarna som inte alls är så dåliga som Kalle velat påskina. Torkan har onekligen varit besvärlig i Österbotten (fastän vi nästan drunknat i söder) men visst blir det skörd av det här.

För mej var det mycket intressant att se hur Carriern bearbetat – och jämföra med små områden som blivit obearbetade. Och Kalles maskinpark är ju helt imponerande. Förutom Carriern den nya fina Simulta såmaskinen, krossvälten och en ny stor Väderstadharv. Gissa om det diskuterades jordbearbetning riktigt grundligt.

Vi var en gång tidigare och hälsade på Kalle för flera år sedan men det besöket blev alldeles för kort. Nu hann vi se oss omkring mycket bättre. Men allt roligt tar slut nån gång och nu mitt i sommaren hade alla bråttom hem för att fortsätta med bondesysslorna. Lotta styrde kosan till Ytterholm, Christer tillbaka till Solf och jag började köra hemåt de 480 kilometrarna till Hindersby. En sista bild från Närpes med de finaste åkrarna vi har i landet.

Och så till att nöta vägen hela natten …

Hjärtligt tack till Christer och Kalle med familjer !

Fy semesterväder !

Vädret är en sak som jag aldrig kan komma överens med stadsborna om. Juni var utmärkt för mej för det var svalt och bra. Litet för mycket regn kom det men jag hade fullt upp med inomhusbyggandet så det gjorde inte så mycket. Nu kom hettan tillbaka och jag känner mej som en fisk i Sahara. Semesterfirarna lär tycka om det här vädret men för mej är det rena tortyren. Så om nån glatt säjer att vi fått så fint väder så blir det mest morranden som svar.

Förstås är det bra för vetet – i själva verket var det i sista stund som värmen kom för det började gulna redan på sina ställen. Åkrarna är ojämna. I svackorna är det uselt eller helt enkelt tomt på grund av regnandet men på andra ställen alldeles för frodigt. I år är det bra att jag är försiktig med gödslandet. Den åker som var rena öknen i fjol har nu den bästa växten. På de vanligtvis torra kullarna så växer det så det knakar.

Här är vår värsta svacka och det är inte nån torka som fått vetet att se ut så här. Om nån tvivlar på att sprutning av ogräset behövs så kan man se hur det skulle se ut utan – den gröna strängen i mitten har blivit mellan två sprutvarv. Ogräset har minsann inte drunknat.

Och så en bild från den åker där jag lämnade mitten helt obearbetad förra hösten och sådde direkt. Åkern är körd med tallriksharv runtomkring. Man ser ingen skillnad – möjligen är mitten bättre men det kan bero på att vänster kant är mera lerjord som lidit av regnen. Så i år fungerade direktsådd utmärkt.

Nu utlovas sol och värme närmare +30 grader. Det gäller att stänga alla dörrar och dra ner alla rullgardiner för att hålla värmen ute tills det blir mänskligare väder. Men säden trivs liksom semesterfirarna så vi är litet på olika våglängd.

Tofsviperapport

Tofsvipor gillar jag skarpt. Tuffa fåglar som inte ger upp fastän man harvar sönder deras ägg. Visst försöker man undvika dem men de smälter så in i naturen att man bara ser dem om man följer med varifrån vipmamman flyger upp. I år lyckades jag hitta och undvika fyra bon. Det fanns ägg i alla så vi är betydligt senare än Österbotten där Christer hittade tofsvipeägg redan 14 april … Viporna kom väldigt sent till Hindersby av någon anledning.

Men nu är det full rulle. Då jag går för att se på åkrarna så är det ofta åtta vipor runt mej som skriker ut sin protest och gör störtdykningar mot mej. Orsaken är förstås ungarna som struttar omkring på åkern. Det höll på att gå riktigt illa vid ett bo men så stannade jag eftersom vipan var så orolig. Då jag steg ur traktorn så var boet med två små ungar bara 20 cm från framhjulet. Ungarna var nykläckta och två orkade ännu inte springa omkring.

Den ena ungen finns i nedre hörnet till vänster och den andra i övre hörnet till höger. Ganska bra skyddsfärg – inte sant.

Men på en annan åker är ungarna redan betydligt större.

Det här är en ganska kraftigt beskuren bild för jag kom inte så nära. Den här sprang redan med god fart.

Nu regnar det igen. Jag borde skära av en fibercementskiva men det går bara utomhus för det dammar så förfärligt. Med fibercementskivor och 6 mm nät lagar jag nu trossbotten på golvet. Nu skall inte en halv gnagare komma in i isoleringen mera. Och isoleringen är ekoull (cellulosa). Nån glasull läggs inte mera på det här stället. Det är eländigt att arbeta med men mössen trivs i den och lagar gångar så det inte är mycket kvar av den. Plasttätning är också fullständigt onödig för mössen äter fullt med hål i den första vintern.

Jag har sprutat det mesta men måste vänta en vecka förrän jag kör preparatet mot flyghavre. Vädret var perfekt då jag sprutade mot ogräs men få se nu hur det blir … Söndag kväll kanske går. Men det har kommit 30 mm regn den här veckan så det kan bli klåssått (ungefär lerigt på svenska). I morgon fyller sondottern Lovis tre år och då skall det firas. Men inte har jag råd att enbart fira så vi åker och köper en släpvagn samtidigt. I den skall jag frakta bränsletanken till Ylihärmä för översyn. Jag tröttnade fullständigt på att hämta bränsle i små tunnor i vintras. Hädanefter skall det finnas enbart vinterdiesel i en stor tank.

Småviporna lever ännu farligt vid flyghavresprutandet. Det värsta är att de börjar springa i sprutspåren. Jag måste se var de stora viporna håller till för ungarna är vanligen inte långt därifrån. Och vipor vill jag gärna ha på åkrarna. Småfåglar med för den delen. De håller efter insekterna.

Ojämnt

Vädret är ojämnt och brodden är ojämn detta ovanligt ovanliga år. På 60 år har inte två år varit likadana så hur skall man lära sej vad som är bäst ? I år gick det så att de tidigast sådda åkrarna är sämst och de som är två veckor senare sådda ser betydligt grönare och jämnare ut. Utom för de grannar som sådde redan i april – deras åkrar ser bra ut.

Orsaken är förstås det 60 mm regn som kom genast efter sådden av de första åkrarna. I svackorna finns nästan ingen brodd alls och marken är så hård att det inte syns spår av traktorn nu då jag sprutar. Men den senare sådda brodden är jämn och fin. Fast på de tidigare sådda åkrarna finns det också en massa grönt – ogräs.

Jämför med de två veckor senare sådda åkrarna:

Nästan inget ogräs alls. Det hade lönat sej att vänta med sådden men det krävs mycket starka nerver då grannarna hade sått två veckor tidigare och det utlovades regn. Och helst bör man också ha en förmåga att se in i framtiden …

Fjolårets besprutning mot kvickrot lyckades ganska bra men visst finns det kvar på de värsta åkrarna. I år ser man också stor buskar med baldersbrå som är ett eländigt ogräs eftersom det växer upp så snabbt på våren där det övervintrat. Man måste spruta tidigt med stark dos för att få bort det. Och det är ingen bra idé att ta lätt på baldersbråets bekämpning – det vet alla som försökt tröska en åker med en massa baldersbrå. I år testar jag ett nytt medel, Ally Class, som skall vara effektivt mot baldersbrå. Tidigare har jag kört med MCPA och sen besprutning eftersom vi haft tistlar men de tycks nu ha försvunnit utom på ett par fläckar.

I en dagbok av min farmors kusin finns 1907 en anteckning om hur man rensade tistlar för hand i sädåkern. Alla gröna romantiker är välkomna hit för att uppleva denna gamla odlingsmetod. Jag har dragit upp tistlar för hand i trädgården men är inte speciellt intresserad av att gå igenom 36 hektar med den metoden.

Nu testar jag den nya spårmetoden. Vid sådden lämnade jag 40 cm emellan efter 2:a, 6:e, 10:e, osv. varvet. Nu kör jag sprutan så spåret är mitt framför traktorn och det går mycket bra. Sprutandet blir effektivare och det blir inget dubbelt eller lämnat emellan. Egentligen är det bättre än att lämna spår för hjulen vilka är svårare att följa. Den här korta brodden reser sej snabbt så det blir inte spår efter traktorn alls – speciellt som det nu är så torrt. Jag sprutar sällan annat än mot ogräs en gång på försommaren.

Men jag kunde konstatera att såmaskinens spårmarkering fungerar bra. Jag hade nämligen vid sådden i misstag kopplat på den vilket resulterat i en ganska randig sådd. Till all tur bara på ett litet område. I alla fall tror jag att jag i framtiden håller mej till den här metoden med att lämna emellan 40 cm var fjärde varv. Sprutan är 12,5 meter och såmaskinen 3 meter så det blir en perfekt spårsättning. Förstås skulle 20 cm mellanrum räcka till men det är svårt att köra så precis – speciellt torra år då man har svårt att se såmaskinens markering.

Här syns den randiga delen med litet för mycket spårmarkeringar. De ljusa fläckarna är hopar av halm som fastnat framför såmaskinen vid sådden. Det var ganska besvärligt på den här mullåkern. Där jag inte harvat alls på våren gick det bättre. Nu håller jag också på att installera nya tandade tallrikar på såmaskinens gödselbillar (som är längst fram) så jag hoppas att de bättre skär igenom halmen i framtiden.

Det har mest varit byggarbete med det brandskadade köket sedan 10 maj. Men jag hoppas rivandet nu är slut så vi kan börja bygga upp det igen. Det har varit långa dagar med 16 timmars arbete. Flera gånger har jag börjat skriva till Bondbloggen men efter att ha somnat över tangentbordet har jag insett att det varit bättre att hasa sej till sängen i stället.

Den närmaste framtiden ser ganska utstakad ut. Det gäller att spruta litet ännu men vissa åkrar är sådda så sent att det blir en paus. Köksarbetet blir nu att få golvet i skick så vi småningom kan börja sätta in köksinredningen. Vi har ett litet reservkök men det är ganska trångt så det blir en lättnad att få flytta tillbaka till stuvun igen. Och ute i verkstaden står en mängd maskiner som väntar på att bli reparerade …

Kvickroten växer för dåligt

Man har alla sorters bekymmer men ett som kan verka underligt är att kvickroten växer för dåligt. Men allting har sin förklaring och just nu håller jag på att spruta mot kvickrot och eftersom medlet verkar genom bladen så borde kvickroten vara frodig och växa så det knakar. Och det gör den inte efter den torra sommaren. Nåja, visst har glyfosatet verkat – åtminstone bättre än i fjol då det inte hade nån inverkan alls.

Så här såg åkern ut vid tröskandet. Det är här som jag hade grödgödslingsvall som aldrig blev ordentligt sprutad mot kvickrot på grund av vädret.

Ganska hemskt eller hur. Men sedan körde jag en stadig blandning glyfosat efter tröskandet och nu är åkern ganska brun.

Det är samma ställe men ur en annan vinkel. De fläckar som ännu hade litet grönt körde jag en gång till med glyfosat. I det stora hela borde sprutandet ha lyckats i år. Det var ganska varmt och vindstilla så allt var bra – utom att kvickroten växte för dåligt.

Vall kommer jag knappast att anlägga mer för den gav en massa problem med ogräs och förfruktsinverkan var diskutabel. Sedan är det fråga om jag skall plöja eller köra med tallriksharv. I fjol hade plöjandet absolut varit fördelaktigt men jag tror jag kör med tallriksharv i alla fall. Det sparar en massa tid och pengar. Med dagens priser skall man absolut inte försöka få stora hektarskördar utan sikta på så små utgifter som möjligt. Det är ju dumt att odla överskott – det bara sänker priserna.

Men tröskeländet börjar var för dåligt. Att skruva med den i en månad då normalt tröskande går på en liten vecka är för mycket. Det är i alla fall en stor utgift och hur kan man vara säker på att en annan tröska håller bättre ?

Nu börjar den här växtperioden vara slut. I fjol var det för vått och i år var det för torrt. Värst var vintern utan tjäle. Om det blir vanligt med sådana vintrar så kanske man måste börja plöja igen för det ger säkrare såbädd. Men det tar nog emot att gå tillbaka …

Nästa skörd

Då har vi kommit igång med andra skörden.Likasom med första skörden blev det att börja lite tidigare än räknat eftersom vi inte fått just något regn alls den senaste tiden. Gräset har förstås lidit av det och nu var det bara att börja ta omkull före det helt och hållet torkar bort.

Blålucernen har däremot igen visat att den klarar av också torra förhållanden tack vare sina långa och djupgående rötter. Bilden nedan är lite missvisande i sina proportioner eftersom det är en av våra dexters som var på rymmen, men nog ser man att lucernen har växt och mår bra.

Även helsädsensilaget har gett en bra skörd.

Trots att mängden foder inte är vad det kunde vara, så får vi lov att komma ihåg att det nog kunde vara betydligt värre. Dessutom blir andra skörden borttagen i så pass god tid att vallarna, med lite hjälp ovanifrån i form av regn, har tid att ta sig och ge en riktigt bra tredje skörd senare i höst.