Växtodling – Sida 12

Knäfall för flyghavren

Det är inte direkt spännande men nödvändigt. Vi sysslar med att plocka flyghavre. Fortfarande. Och för att få syn på eländet måste man stå på knä (utom på de ökenliknande leråkrarna där vetet är så kort att man måste ligga på mage). Bäst är om man kan sikta mot en mörk skog – då syns flyghavrens ax tydligast.

Då man vandrar över åkrarna med 12 meters mellanrum (sprutspåren) så ser man ganska grundligt hur det växer. Nu kommer skördeprognosen för Bos-Sestu så Matif-börsen i Paris kommer säkert att stiga: På de lättare jordarna ser det ställvis riktigt bra ut men på leran ser det ut som en öken.

Det underliga är att det alldeles bredvid kan se hyfsat ut …Den enda förklaring jag kan komma på är att den täta ytan (ingen tjäle i vintras) gjorde att brodden blev ytterst känslig för regn.

Men vad är det för fel på nästa bild ? Det är förstås en lömsk kuggfråga.

Kvickroten växer bra eftersom bekämpningen misslyckades i fjol men underligt nog har vetet konkurrerat ut de glesare bestånden – bara de värsta fläckarna klarade sej. Och de skall sprutas grymt genast efter skörden i år. På bilden ser man att det inte lönar sej att odla kvickrot.

Jag tänker ladda upp med glyfosat inför hösten och spruta riktigt grundligt. Annars är det slut med veteodlandet. Ny spruta är också på listan för den gamla från 70-talet börjar hicka. Jag har bytt en hel del delar i den redan men nån gång tar det slut också för mej. Men jag klagar inte – 40 år för en maskin går an. Elektronik kommer det knappast att finnas i den nya sprutan. Jag anser att den ännu inte är tillräckligt stabil och billig. Däremot vill jag ha elektrisk (inte elektronisk) fjärrstyrning. Det har jag byggt själv på den nuvarande sprutan och den är nödvändig.

Hydraulisk bom är inte något man behöver. Litet motion måste man ha också så det är bara nyttigt att hoppa ned från traktorn och fälla in och ut bommen. Men i år skulle hydraulisk hiss kunna vara nyttig så ojämn som växtligheten är.

På tal om motion så har knäfallena för flyghavren varit bra för bakbenen efter sittandet på garagetaket. Jag börjar bli riktigt vigulantär (vig) igen …

Juli – semester för en del …

Folk tycker kanske att juli betyder lata dagar och semester men här associerar jag det med mygg, brömsar – och flyghavre. Det är ett relativt modernt gissel som vi första gången upptäckte år 1977. Jag minns att vi satt på ritaket (som vi förnyade) och undrade vad det var för fläck på åkern som såg annorlunda ut. Då visste man ännu inte hur eländigt det skulle bli. I så fall hade man besprutat åkern med något medel som tar kål på all växtlighet.

Men vi försökte många år plocka flyghavre varje sommar. Det värsta var att på den tiden hade vi elektriska ledningar över åkrarna och intressant nog kom det nya fläckar just under ledningarna. Fåglarna spred effektivt flyghavren. Den är så tuff att till och med en bit av en kärna kan gro och ett frö kan ligga upp till tio år i marken och ändå gro …

Så vi förlorade och nu har jag varit tvungen att spruta mot flyghavre. Men det är ett dyrt medel så jag sprutar bara de värsta åkrarna och plockar resten. Nu ser jag att avsaknaden av sprutspår fått mej att lämna emellan så det finns strängar av flyghavre. Som jag tidigare skrev så skall sådd och sprutande organiseras om för att börja fungera igen.

Flyghavre måste bekämpas enligt lag och det är ett stort elände. Först kommer byråkraterna och stiftar lagar och sedan kommer firmorna och plockar stora pengar av oss för vi är så illa tvungna att bekämpa flyghavren. Inte kan jag påstå att jag gillar det inte.

På kvällen är det litet svalare men myggorna upptäckte mej genast. Det fanns en hel del att plocka fastän jag trodde att alla flyghavrefrön hade grott tidigt på grund av regnet i maj. Men icke. Det stack upp nya plantor som säkert inte var uppe då jag sprutade och då verkar inte medlet (det måste finnas blad).

Så det blir att gå flera gånger över åkrarna. Men det är lättare att plocka där vetet är glest för man måste hitta roten och få upp den. Annars sticker det upp nya skott som minsann hinner mogna ännu.

För övrigt är det vedarbete (och flisning) som gäller för att vi skall ha värme i vinter. Vi började bygga nytt vedlider för halva släkten. Det blir ändå kvar ved i skogen som bara ruttnar. Vi orkar inte bränna upp allting som inte går att sälja.

Flyghavreplockandet hör till de minst roliga jobben. Mycket hellre pulsar jag omkring i snö och kyla på vintern.

Inte en droppe till …

Johanni gick i hobbyns tecken – alltså jordbrukets. Det börjar allt mer likna en riktig hobby med stora utgifter och inga inkomster. I samband med ogrässprutandet så körde jag över alla åkrarna och intrycket från i våras förstärktes. Jorden är alldeles för tät efter vinterns usla väder utan tjäle under snötäcket. Broddarna varierar från riktigt bra på de lättare jordarna till ren katastrof på leran. Sällan har jag sett så stora variationer.

Det åskregn som kom direkt efter vårsådden fick svackorna att bli sjöar på leran eftersom ytan är så tät att vetet helt enkelt drunknade. Rötterna behöver luft och det är dåligt med det i år. På lättare jordar märks det inte men vi har tyvärr mest lerjordar. Det hade varit bättre att plöja förra hösten om man hade vetat att det inte skulle bli någon tjäle alls. Då hade ytan varit litet mera lucker och tiltorna hade släppt in luft till rötterna. Förra hösten och vintern var ungefär det sämsta väder man kan tänka sej för direktsådd på lera. Vi harvar visserligen litet på våren men bara för att jämna ut ytan. Gammaldags bearbetning med höstplöjning och vårharvning vann överlägset den här gången. Med den metoden fick man en såbädd som var mindre tät.

Jordstrukturen på leran behöver antingen tjäle eller torka som spräcker upp den speciellt efter våta höstar. Nu hoppas jag på torka. Det finns tillräckligt med fukt i jorden och torka skulle spräcka upp leran. Men den här skörden blir det inte nånting av mera. På de lättare jordarna ser det inte illa ut men på lerjordarna är brodden förstörd. Det blev inte bättre av att kvickrotsbekämpningen misslyckades fullständigt. På sina ställen borde man göra pinan kort och spruta bort kvickrot och det lilla vete som där finns och plöja upp eländet genast. Men det får man inte för byråkraterna så nu blir jag kvickrotsodlare.

Nu fungerar ogräsbekämpningen bra. Vädret har varit perfekt nu då det torkat upp efter de skurar vi hade fram till mitten på juni. Tistlarna som är i stark tillväxt fick sej en omgång. Då man sprutat på kvällen så har de krökt sej redan till morgonen. Annat besvärligt ogräs har jag inte mycket av. Leidärgresi (svinmålla) är lätt att bekämpa även om det finns mycket av det.

Sprutandet har gått bra även om jag vinglat omkring som en skadskjuten kråka. Jag har i 30 år haft sprutspår men i motsats till Kalle så slutade jag med dem. Jag gillar sprutspår men med den nya såmaskinen så ändrades systemet. Förr körde jag med frässådd och den lilla Simultan som var fäst bakom fräsen kunde man vända med på en femöring och köra tillbaka bredvid det slag man kommit med. Det var bara att ta på styrbromsarna på Zetorn. Men nu är vändradien mycket större och jag måste övergå till att köra runt skiftet. Vändtegen blev för stor på våra små skiften.

Hela systemet måste ändras. Den nya såmaskinen är tre meter och sprutan bara tolv meter. För sprutspår måste man ha en spruta som är tre eller fem gånger såmaskinens bredd – annars blir det för krångligt. Så det behövs nio eller femton meters bom och nio är för litet. Jag har funderat på att byta till en femton meters spruta eftersom min gamla Hardi har 40 år på nacken även om vissa delar är nyare. Men 15 meters är dyra och urvalet av begagnade litet (nä, nä – en ny kommer inte på fråga).

Så jag satt och funderade på annorlunda sprutspår. Det är lätt att följa såmaskinens linjer om man lämnar ein skraamå (en skåra) mellan slagen då man sår. Och då 4×3 meter är lika med 12 så skulle det passa med sprutan. Så jag tänkte i framtiden lämna ett litet mellanrum vart fjärde slag vid sådden. Nu är bara problemet att våga köra tillräckligt långt från föregående slag. Jag har kört med 2,5 meters maskin sedan 1975 och det är så svårt att hålla tillräckligt avstånd med en tre meters maskin. Jag försökte riktigt på allvar och trodde jag lämnat en meters skraamå på ett skifte men det blev under 50 cm. Vanans makt är stor.

Men någon sorts sprutspår skall det bli i framtiden. Det är så mycket lättare att spruta då. Speciellt på oregelbundna skiften är det nästan hopplöst utan spår. Jag fick förstås motion i år då jag var tvungen att hoppa ned från traktorn och stega upp avståndet till föregående slag i hörnen.

Och så märkte jag att myggorna minskat en aning men det har kommit massor av brömsar (bromsar) i stället. Traktorn var ibland som en surrande bikupa. Man är tvungen att ha på sej en tät rock mitt i hettan (+28 grader i skuggan). Men det är det ljuvliga livet på landet …

Vatten inne och ute

Det har regnat en del så sprutandet har fått vänta – eftersom de lovat torrt till den här veckan. Det har inte varit speciellt torrt fastän det brukar vara det på försommaren här. Tvärtom ser man vattenpölar var och varannan dag. Visst har folk sprutat – det ser man på lerspåren på vägarna. Men jag har inte börjat än.

Det är också problematiskt då sprutning av flyghavre inte kan kombineras med ogrässprutning med de medel jag har. Vanligen är det problem med att flyghavren gror utmed hela sommaren men i år borde den ha grott redan eftersom det har varit så mycket regn. Så jag tror jag sprutar mot flyghavren först och senare mot ogräs. Nu har jag en del tistlar på åkrarna och då måste man spruta ganska sent.

Ogräsen har växt bra i år. De tycks inte lida av fjolårets problem. Vetet däremot har litet börjat gulna i svackorna på grund av regnandet. Vi har förstås inte så allvarliga problem som i Tyskland men speciellt nöjd är man inte. Experterna har förutspått en stor veteskörd men det lutar allt mer åt andra hållet.

Mest har jag sysslat med vatten inomhus. Då det kommunala vattnet kopplades in blev det provisoriskt kopplat till det gamla rörsystemet. Nu har jag bytt rören och kopplat om så vi har två rörsystem – ett för det kommunala och ett för vatten från vår egen brunn. Det är onödigt slöseri att vattna i växthuset och spruta med dricksvatten. Vårt eget vatten är inte dåligt men häftiga regn får ytvatten att rinna in i brunnen.

Jag kopplade på pumpen i dag. Den hade stått i närmare tio år. Och det kom vatten från brunnen nästan direkt … Visserligen var det ganska svart i början men det gör inget i växthuset. Inte är rören än riktigt färdiga men i princip fungerar de bägge systemen nu.

Det är en hel del pusslande att få alla rördelarna att ta ihop. De gamla rören (järnrören) sitter ihop stenhårt. Jag insåg kvickt att det var bäst att låta dem vara. Med hjälp av gassvetsen får man förstås isär dem om man gör dem rödglödande men det är en hel del jobb. De får vara ifred och dricksvattnet kopplade jag med nya plaströr och mässingsdelar. Viktigt är att lägga in massor med stängare så att det blir lättare att reparera och ändra i rörsystemet utan att man måste stänga av allt vatten.

Det är rätt tid att syssla med vatten nu. Det torkar upp snabbt och är ett litet svalare arbete. Det har inte varit lika stekhett den här veckan som i slutet på maj men det är alldeles tillräckligt varmt ifall man skall gräva. Flisveden borde ännu köras hem men regnet har mjukat upp vägarna så det får vänta litet. Medan man väntar på sprutväder så blir det mest byggande.

Fjolåret kastar långa skuggor

Det syns ännu spår av fjolårets elände. Markytan är så tät att den knappt alls släpper igenom vatten så åskregnet efter sådden fick till stånd sjöar och nu ser man att brodden drunknade i dessa.

För övrigt ser brodden ganska bra ut även om det finns alldeles för gröna tuvor på vissa ställen. Bekämpningen av kvickrot misslyckades nämligen totalt i fjol. För regnigt, för kallt och för sent – det var bortkastade pengar och arbete,

Men Zebran bildade i alla fall litet brodd trots usel grobarhet så något utsäde får jag väl i höst – om det nu blir en hyfsad höst.

Nu återstår det sorgliga arbetet med att köra den mögliga delen av vetet till skogs för att komposteras. Det har ett energivärde som är värt mer än brödvetets pris men det finns ingen marknad för energivete. Och en stor del av vetet är så lätt att det bara duger till foder. Fjolåret kastar ännu långa skuggor.

Vi åkte på lördagen till Malung och hämtade takplåtar för uthusen (pannplåtar av den gamla modellen). Jag är numera så misstänksam mot byggmaterial att jag inte köper nånting i vanliga affärer. Kvaliteten är urusel. De takplåtar jag satte på den nya torken är så svaga att man måste ligga på taket och rulla sej fram. Försöker man gå på dem så blir det stora bucklor. Likaså är all vanlig målfärg bara skräp. Byggandet har gått fullständigt åt pipsvängen numera.

I Medåker var broddarna ganska fina även om de i Sörmland var ojämna. Men det fanns osådda fläckar där det i april var sjöar på åkrarna så de hade också problem.

Bilderna är över en vecka gamla. Jag började skriva inlägget förrän vi åkte till Sverige men det krånglade och texten bara försvann ett antal gånger. Få se om det publiceras nu …

Regn

Sällan har man varit med om att det varit torrväder under vårsådden och sedan kommer det regn precis då man fått den klar. Nåja, en halv hektar med Zebra som bara har 20 % grobarhet är ännu kvar men det är närmast ett experiment. Visst skulle jag ha hunnit men prognosen lovade solsken för hela dagen. Och så måste jag fästa takplåtar som blåst loss, syssla med flismatningen, tömma maskinen (före byte till ny sort), rengöra sorteraren och flytta rören med mera, med mera … Och så kom det en överraskande åskskur på förmiddagen.

Det harmar litet att dem lilla plätten är osådd även om det inte har någon betydelse. Bäst att inte vara alltför glad över regnet – nån kan ha kvar att så ännu. Kanske det håller upp i morgon så mycket att man får den sista halva hektaren sådd. Tiodygnsprognosen ser ganska regnig ut.

Men det är fint väder att såga bräder. Litet regn bara fräschar upp och svalkar. Jag fick nyss den nya bandslipmaskinen (för bandsågen). Men om ni beställer nånting från Sverige så se till att det inte skickas med Posten. De använder en firma i Finland som är otroligt slö. Mina paket kom till Vanda redan 3 maj och så lämnades de att ligga där utan meddelande till mej eller någon annan. Först när jag började fråga avsändaren om de skickat nånting så började det hända saker. Man skall alls inte tro att Posten i Sverige skickar via posten i Finland. Man vet aldrig vart paketena far nuförtiden. Och det är inte första gången. Ett paket från Sverige tog en tur via Tyskland innan det började komma norrut igen. Snart får vi gå tilbaka till att skicka brev och paket med bekanta som reser. Eller hämta allting själv …