Växtodling – Sida 27

Balning av helsädsensilage

Igår testade Antte på en ny grej för oss, nämligen slåtter och balning på samma gång.
Det har inte ens varit möjligt tidigare, men i.o.m. frontkrossen vi införskaffade går det nu att köra på det här sättet.

Fodret ska vara relativt torrt då man balar på detta sätt, annars blir balarna alldeles för våta. Den senaste tidens värme och torka har nu gjort att fodret, en blandning av havre, vete och ärt, nu var tillräckligt torrt. Bra gick det, så nu kan man ev. tänka sig att skörda andra och tredje skörden av ensilaget på det här sättet. Man sparar nämligen ganska mycket tid med att få gjort två arbeten på samma gång.

Flyghavre – stöön ….

Och så är det den tid på året då flyghavren skall plockas. Man står i stekhettan och blir uppäten av mygg, knott och bromsar då man försöker hitta alla flyghavrestrån. Och det är bara att plocka – det är LAG på det …Varför i all världen sätts det så mycket möda på ett enda ogräs ?

På 1970-talet så förstod man ännu inte faran och det importerades utsäde som var fullt av flyghavre. Jag kommer ihåg första gången jag såg en underlig fläck på åkern som såg annorlunda ut än den omgivande säden. Men då var det redan för sent. Flyghavren hade drösat i några år och det fanns frön i jorden – och de kan gro ännu efter tio år …

I över 30 år har vi varje sommar plockat flyghavre – ibland massvis. Visst går det att spruta och det har jag gjort ett år då plockandet började bli övermäktigt. Men medlen är så dyra att hela inkomsten från den åkern försvinner. Då kan man lika väl låta bli att odla. Vall är ganska bra eftersom man slår den ett par gånger per sommar så att flyghavren inte hinner bilda frön.

Ibland kan ett enda frö bilda en stor buske med upp till tio strån och några hundra frön. Om de drösar så har man flyghavre på den fläcken i tio år framåt. Men de stora stråna kan man lätt hitta eftersom de är längre än säden. Så om en massa bönder hukar sej i åkrarna beror det inte på att de gömmer sej för EU-inspektörerna utan försöker hitta flyghavre – den syns bäst mot bakgrund av skog eller himmel. De värsta är de små strån som finns inne i säden och som man ser enbart om man direkt går förbi dem. Helt hopplösa.

Flyghavren skall plockas riktigt ordentligt med rot och allt. En kvarbliven rot hinner ännu skjuta nya strån som producerar groende kärnot. De plockade stråna skall placeras i täta plastsäckar som sedan måste brännas. Visst är kvickroten besvärlig men den kan man i praktiken spruta bort medan flyghavren kräver en massa arbete. I den här hettan kan man bara plocka på morgonen och aftonen. Vi steg upp klockan fem men så kom det -. under över alla under – ett regn så det blev inget plockande den här morgonen. Det var bara tre millimeter så då solen börjar steka så försvinner det med en fräsning och i kväll går det att plocka igen.

Rybsen blommar

Rybsåkrarna börjar skifta mer och mer i gult. De konventionella odlarnas har redan blommat ungefär en vecka, men min ekorybs är lite långsammare i utvecklingen. Förutom blomsterfägringen är ett stort glädjeämne att jag hittar väldigt lite rapsbaggar i rybsen. I sent knoppstadium är bekämpningströskeln 2-3 baggar/planta, d.v.s. finns det färre baggar lönar sig besprutning inte. Nu får ju ekoodlare hur som helst inte bekämpa kemiskt, men bekämpningströskeln är ändå en intressant referenspunkt för att bedöma hur man ligger till. Jag har nu när blomningen börjar svårt att hitta ens 1 bagge/planta. Fina saker.

Ett ytterligare hurrarop hänger i luften med anledning av att jag inte hittar nån mjölktistel heller. I höstas och våras stubbharvade jag för att klämma åt tisteln på ett av rybsskiftena och så här långt verkar det ha haft god effekt. Visserligen har mjölktisteln gula blommor och kan vara lite knepig att urskilja bland rybsen, men så dåligt siktöga att den skulle kunna undgå mej helt har jag ändå inte. Fast vi väntar ännu lite med hurrandet, tistelrackarn kan överraska på sensommaren.

Rybs är för övrigt den mest motsägelsefulla gröda jag känner till. Det finns få odlingsväxter som är så vackra som rybsen när den blommar, men det finns ingen annan som luktar lika illa heller. Enligt en bekant är det samma odör som “de där avlagringarna man får mellan tårna när man inte tvättat fötterna på ett tag” och jag tycker det är en ytterst träffande beskrivning.

Nu vågar man kanske önska regn …

Så länge höbärgningen håller på så vågar man inte ens andas om regn men nu kanske det går för sej … Min vallsådd blev sen men lyckades bra eftersom det kom regn direkt efter sådden (sprickanveetå). Både timotej och klöver har grott utmärkt men nu börjar det bli brist på fukt. På lerjordarna öppnar sej sprickor och om det inte regnar snart så dör de små plantorna som inte ännu hunnit få så djupa rötter.

Om ni ser riktigt noga så syns också de tunna timotejstråna. Det ser hopplöst ut men gräs är tuffa och det blir nog riktigt fint – om det snart kommer regn. Annars kan det gå illa.

Hettan är förfärlig – nästan 30 grader varje dag. Eftersom närmaste större vattensamling är 25 kilometer härifrån så blir det en verkligt tung hetta. Alla ser oroligt på de moln som nån gång dyker upp och undrar om det blir åska. Det känns som om det här leder till en riktigt ordentlig urladdning.

Vi har arbetat med Liljenets växlar och satt in ackumulatorer så datanätet klarar strömavbrott – och så skyddar de litet vid åska också. Det är utomhusväxlar så det jobbet borde helst göras på sommaren. I vårt eget nät har jag trimmat in Gigabits brandmuren och det gick inte så bra. Natten mellan söndag och måndag var det “storm” i nätet. Omkring 20 miljarder paket tvinnade omkring och ställde till elände. På måndagen fick jag stormen att ta slut men orsaken är inte helt klar.

Det har varit omöjligt att jobba utomhus. Jag försökte med våld köra ett lass ved men fick värmeslag och feber på kvällen så nu har jag dragit nätkabel till Ribackhusets källare (enda stället utom ladugården som man kan existera i) så får jag sitta där och planera kylmaskineri … Det var diskussion tidigare om luftkonditionering är lyx i traktorn och nu kan jag meddela att NEJ, det är helt nödvändigt om man vill överleva och få nånting gjort. Vi skall se om det fungerar med en kylväska, en massa kylklampar och två datamaskinsfläktar (de är billiga och bra och dra väldigt litet ström vid 12 Volt). Idén är inte min egen utan knyckt från Arizonas öknar – de har en stark tradition av “heimlaga” där också.

Ett stilla regn är nu högst på önskelistan men SMHI hotar med värre hetta (+33 grader) tio dagar framåt så man får vara glad för varje litet moln som ens för några minuter skymmer den brännande solen.

He va he o vi ti griina!

Med andra ord är höet bärgat, även hos oss. Under normala förhållanden, hade vi nog haft det undan för flera dagar sedan. Men p.g.a. salmonella misstanken, så kom jag med på åkern senare än vad jag hade räknat med. Pappa lagade ju nog undan så mycket han bara hann, men nog är det så att arbete utan tvivel löper bättre då vi är två.
Det har varit hett och svättigt och många liter dricka har gått åt, våra traktorer har alltså ingen luftkonditionering, men nog har det varit värt det. Trots en liten “tvätt” av höet igår, kan vi nog säga att alla balar är av prima kvalitet. Det uppskattar man minsann då man får arbeta med balarna på vintern!

Och ordet “griina”. Ja, det skrev jag i det här sammanhanget som en pernåbo, inte som en pargasbo. Skillnaden är märkbar. Då vi griinar “heimåt”, så skrattar vi riktigt ordentligt. Men hitåt gråter man. Det blev att skrapa sig i huvudet några gånger innan jag förstod detta..! 🙂

Höet bärgat

På tisdagskvällen balades det sista höet, vilket var mitt eget. Balaren har nog rullat både måndag och tidigare på tisdag, men det har varit sånt jag balat åt andra. Ur höbärgningens synvinkel har vädret de senaste dagarna varit snarast sanslöst bra. Termometern har visat mellan 25 och 30 grader och vinden har legat på 5-6 m/s. Mycket bättre än så blir inte. Enda smolket i glädjebägaren var att väderprognoserna envisades med att utlova regn på onsdag. Ju närmare onsdagen kom desto säkrare föreföll regnet dessutom bli. Skall man då bala höet på tisdag med risk för att det inte är riktigt torrt eller låta det regna i det nästan torra höet och hoppas på fortsatt torkväder i slutet av veckan? Eller skall man fega ur helt, bala och plasta in på tisdag? Inplastat står sig höet även om det är lite fuktigt.

Vi beslöt att “vända brett”, alltså vända höet ännu en gång men göra strängen så smal att man i nödfall kan bala den också. Lite av en kompromiss mellan strängläggning och vändning. Pappa tog hand om den biten och hoppade av traktorn med jämna mellanrum och kollade hur torrt gräset var. Efter vändningen kunde han meddela att det mesta var tillräckligt torrt för att balas, det var bara längs skogskanterna där vind och sol inte kommit åt att torka lika bra som det ännu var lite fuktigt. Det är förefaller ju onekligen dumt att låta det regna i flera hektar därför att några strängar längs skogskanten inte torkat färdigt, så vi beslöt att bala det. För att slippa mögligt hö från de fuktiga strängarna körde jag dem först och lät Pea plasta in de balarna. Resten balades till torrhö. Faktum är att det blev c. 60 balar av vilka endast fem var så våta att de behövde plastas.

Efter att ha kört dryga tio balar upptäckte jag plötsligt att jag tappat min mobiltelefon! Jag hade varit ur ett par gånger, dels för att kolla balaren och dels för att … tja, låt oss säga att jag bättrade på kvävegödslingen på skiftet. Telefonen hade endera trillat ur fickan i en dikeskant eller ramlat i själva hösträngen när kröp under balaren. Jag letade i dikeskanten, men hittade den inte. Om den ramlat i strängen innebar det att den åkt in i balaren och då är oddsen rätt små att den klarat sig. Även om den mot förmodan skulle klarat sig hel genom snittaggregatet är det inte alldeles enkelt att luska ut vilken bal den finns i.

Jag balade klart, åkte hem, lånade min frus telefon och åkte tillbaka till åkern. Och när jag ringde upp mitt eget nummer hittade jag tack och lov telefonen i det höga gräset vid dikeskanten! Jag hade bara letat lite för dåligt. Ibland har man tur. 🙂