På lördag hade vi vidaklyyvantalkå (vedklyvningsarbete) på gamla folkskolan. Lillstubackans gamla vedklyvare från 1920-talet (byggd nästan helt i trä) drevs av en gammal Steyr dieseltraktor.
Enligt Simos Verner som kluvit mycket just med den här klyvaren så behövs det nio personer: Två bär virket till vaggan, en sågar, två klyver och fyra radar in veden i lidret.
Här har vi tre husbergar bakom klyvaren. Brorsan (i hjälm under remmen) klyver, jag kapar och Henrik bär till virke tillsammans med Nybondas Håkan längst till höger. Den andra klyvaren är Antas Bengt och Nybondas Björn radar in veden.
Det behövdes mycket ved förr då all matlagning skedde med ved och huset värmdes upp på vintern med ved. Då vi installerade värmepanna 1955 så skulle den också ha ved men till natten hällde min farfar i koks som brann längre. Jag minns ännu bra bullret från plåten som ledde in koksen i pannan. Men koks var dyrt så man eldade med ved på dagarna. Redan som liten bar man in mängder med ved.
Klyvaren har två yxar som drivs av ett stort trähjul fyllt av cement för att orka driva yxarna. Vi hittade en gammal heteka som vi använde som bord för veden. Vanligen hade man annars upp-och-ned vända potatislådor som vedbord.
Vi tog tillfället i akt och sökte fram de gamla kläderna och stövlarna från 1940-talet. Här cirklar maskinisten Göran Wallén (i vit skjorta och hängslar) som ställde upp och skötte om klyvaren och traktorn. Litet moderna skydd använde vi i alla fall. Skogshjälmarna kan vara nog så bra för ibland flyger det vedträn från cirkelns klinga.
Och så fick vi talkåkaffe då virkeshopen var kapad, kluven och inradad i vedlidret. Inga hade lagat fina smörgåsar och det blev en hel del prat vid kaffebordet. Varje byadel hade sin egen klyvare och man ordnade talko på olika ställen och samlade folk för att klyva veden för följande vinter. De moderna vedklyvarna kan ju skötas av en person men det är roligare att samlas och dricka kaffe :-).