verkstad – Sida 4 – Bondbloggen

Svetsdags

Dags att svetsa ihop 400 kg stål till lastarfästet. Det blev litet avbrott med en hel del andra jobb och så var jag en vecka i Sverige. Nu är i alla fall hålen borrade i alla plattorna – det måste göras medan man ännu orkade lyfta upp dem till pelarborren.

Det blev en hel del diskussion om mina ritningar och jag började fundera på nytt och rita om. Genom att flytta lastaren framåt kunde jag hålla processorn tillräckligt nära traktorn och fick rum för bättre stödplattor. En platta på 20 mm håller inte mycket utan det är vinklarna som är det viktiga. Nu lyckades jag få övre processorfästet bakom övre stödplattan och behöver bara ta ur ett par centimeter ur stödplattan för processorn. Den får absolut inte flyttas mera nedåt.

Fästet bakifrån.

Fästet från sidan.

Hacket i sidoplattan visar att lastaren är flyttad framåt. Det ger inga egentliga nackdelar men tyngdpunkten blir bättre. Det är bara bakrutan som inte kan öppnas så mycket men det är inte så viktigt. Oljefiltret utanpå processorn går nu att öppna också då den är fäst vid ramen vilket inte var fallet ifråga om den ursprungliga monteringen. Man fyller också på olja den vägen så underhållet blir lättare. Att flytta processorn nedåt är helt uteslutet för den vill redan nu ta i stubbar och stenar. Jag har brutit av kedjan för svängning ett par gånger då jag backat och inte sett hindren. Ofta är hela området kring processorn täckt av kvistar då man kör ludna granar genom processorn.

Det var litet problem med att skära kanterna för den dubbla V-fog (X-fog) som jag svetsade i 20 mm fästplattan. Det var betydligt svårare att skära snett än rakt genom plattan fast man kunde tro att det är lätt att skära av kanten. Jag var tvungen att sätta fullt flöde på acetylenet med det största skärmunstycket (nr.4 i AGA X11). Det var förvärmningen som inte fungerade så bra då munstycket var snett riktat. Det gick bra ett par centimetrar men sedan måste plattan värmas på nytt. Jag kollade på nätet och visst kan man skära snett också riktigt snyggt men med dyr utrustning med tre munstycken …

Till sist hittade jag ett bra tips att sätta ett järn som stöd för munstycket och det gick mycket bättre än med AGA:s stödrulle.

Det ser inte så vackert ut men man kan lätt knacka bort dropparna med huggmejsel.

Här ser man skillnaden mellan rullstöd (nedre sidan) och linjalen i förra bilden (övre sidan). Till höger är kanten slipad litet med vinkelslip men till vänster är den enbart skuren. En riktig svetsare får väl slaganfall av den dåliga skärningen men med många sliptrissor lyckas jag så småningom få till stånd en svetsbar fog.

Svetsningen kan börja och jag har skruvat fast ett mellanstycke vid plattorna för att få dem på exakt rätt ställe. Mellanstycket behöver jag egentligen inte eftersom lastaren kommer direkt på den här plattan. Det är avsett att fästa lastaren vid en vagn. Då jag dragit två bottensträngar på var sin sida om mellanstycket kan det skruvas bort. En svetsfog får alltid till stånd en dragning och då jag svetsat bottensträngen på ena sidan så vänder jag plattan och svetsar bottensträngen på andra sidan så att bitarna dras tillbaka. För den här X-fogen på 20 mm platta behövs det två breda svetssträngar och sedan två sidosträngar.

Till svetsandet använder jag 4 mm elektroder OK46. Jag svetsar med den gamla transformatorsvetsen som farsan köpte på 50-talet. Jag har också en ny inverter men den var en besvikelse för det är betydligt lättare att svetsa med den gamla. Intressant nog diskuterade vi svetsar med vår granne i Medåker som är svetsare till yrket och han tyckte också att gamla svetsar är bättre än de nya med elektronik och rackerier. MIG tyckte han inte alls om för svetssträngen blir så hård att den är besvärlig att bearbeta. Så jag håller mej till den gamla transformatorn och OK46 fastän OK48 lär ha bättre hållbarhet. Det kan hända att de är bättre för riktiga svetsare men för en klåpare som jag är OK46 (rutil) lättare att använda.

Strömstyrkan är litet oklar för den gamla transformatorn har en mindre exakt skala – det är bara en koppartråd som går upp och ned tillsammans med transformatorns kärna. Noggrannheten är väl kring 30-50 A. Jag körde 4 mm elektroder med 200 A (tror jag). Åtminstone sprakade och spottade de alldeles tillräckligt så det kan hända att strömstyrkan var litet högre men jag ville inte dra ned den för att inte minska inträngningen i plattorna. Tjocka plattor kyler ganska effektivt svetssträngen och den får inte bli för kall. Sedan kom jag på den lysande idén att över nätet beställa en tångamperemätare med max hold, dvs. den håller kvar visningen av maximala strömstyrkan. Då kan jag efter svetsningen se ganska exakt vilken strömstyrkan varit – får man hoppas. Det är svårt att se på mätaren tillika som man svetsar.

Det blev långa strängar och lustigt nog tog det mest på bakbenen. Man måste spänna alla muskler för att föra elektroden jämnt och precist framåt utan avbrott och det tar på. Jag försökte få en så bekväm ställning som möjligt men det var svårt eftersom jag inte orkade lyfta upp plattan på bordet. Och ju mera jag svetsar ihop desto tyngre blir fästet.

Så här ser svetsen ut förrän den är slipad. Inte så vackert men man får hoppas att det håller. De streck som man ser ovanför svetsen är då jag ritsar med den nya pinnen så att den skall tända ordentlig förrän jag börjar svetsa.

Nu är det bråttom att svetsa ihop fästet för det har blivit kallt och lär bli ännu kallare. Litet misstänksam är jag för ett kallt oktober och november slår sedan tillbaka så vi får en alldeles för varm vinter med dåliga vintervägar i skogen. Jag skulle föredra en varmare höst och en kallare vinter.

380 kg stål

Nu har jag äntligen kommit igång med bygget av fästet för den nya skogslastaren (skogskran som man säjer i Sverige). Förra veckan hämtade jag 380 kg stål i de grövsta dimensioner jag hittade från Borgå. Det blir det största stålbygget jag sysslat med – större än fästet för den gamla lastaren i början på 90-talet. Och då ändrade jag bara ett färdigt fäste så att det passade Belarus 825.

Det har blivit många dagar framför datamaskinen där jag har mitt CAD-program som jag använder för ritningarna. Det är ett av de ytterst få program som jag faktiskt har betalt för. Eftersom jag kör Linux så är annars alla program gratis. Jag laddar ned nya program och versioner varje dag från nätet. Linux är inte bara ett operativsystem – det är en världsomspännande klubb med de bästa programmerarna som finns. Linus Torvalds satte igång en rörelse som blev större än han någonsin kunnat ana. Han bor sedan många år i USA men vi kan vara stolta över att han kommer från Svensk-Finland. Personligen känner jag honom inte men jag är studiekamrat med hans föräldrar Nicke och Micke. Och Nicke Torvalds känner ni säkert. Han är EU-parlamentariker och har en kolumn i Landsbygdens Folk. Han gör ett fint jobb för vårt jordbruk i Bryssel.

Orsaken till att jag betalat för mitt CAD-program är att det är ett mycket viktigt verktyg då man bygger – både i trä och i stål. Jag använde en hel del gratis-CAD men då jag hittade BricsCAD så var det så bra att jag tyckte att det var värt priset som ju är en bråkdel av vad AutoCAD kostar. Under årens lopp har de flesta byggnader och maskiner blivit ritningar i min datamaskin. Fördelen är att det är mycket lätt att planera. Man kan se hur det fungerar bland annat genom att på skärmen lyfta stödfötterna och vrida lastaren.

Så jag har mätt och ritat och ritat och mätt igen. Klockan tre på natten vaknar jag ofta och tänker att “Nä, det där fungerar ju inte …” Det är underligt att man alltid kommer på en massa saker klockan tre på natten ! Det är säkert det undermedvetna som jobbar bäst då man sover. Som datamänniska skulle jag säja att det är processerna i bakgrunden som jobbar – inget nytt för den som jobbat med Linux som är ett mångprocessystem där hundratals processer är igång tillika.

Nåväl, det var nödvändigt att få till stånd en ritning innan jag kunde köpa stål. Så allt sedan den nya lastaren kom i juni (se Ny lastare) så har jag planerat och ritat fästet. Det är inte vackert men jag hoppas det är starkt. Jag är riktigt sur på den gamla Nokka-lastaren som är alldeles för svagt kontruerad och som jag svetsat otaliga gånger. Men sedan brister den på nytt alldeles bredvid. Är grundkonstruktionen för svag så hjälper det inte att lappa.

Men nu har jag använt flatjärn på 20×200 mm till det nya fästet så det skall inte brista i första taget … Men tungt blev det. De tyngsta bitarna orkade jag bara med nöd och näppe lyfta. Då de är ihopsvetsade så är det inget man för hand lyfter eller ens svänger.

Därefter skall alla hål borras för då de här bitarna är ihopsvetsade så borrar jag ingenting mera. Jag har ingen magnetfotsborr som jag kunde smälla fast i stålskivorna och borra vertikalt. Så det gäller att ha så bra ritningar att det inte behövs nya hål senare.Nästan hela förra vecka gick åt till att mäta och fundera och ändra i ritningarna.

Men nu är de första hålen borrade och jag hoppas verkligen att de är på rätt ställe. Som man ser av ritningen ovan så är alla fästplattor fastskruvade. Jag har absolut tröttnat på att skilja åt hela lastaren för att komma åt att ändra i fästena som jag fick göra med gamla Nokkan. Den egentliga ramen består av en platta ovanpå med fästhål för lastaren och fyra plattor på sidorna som skall passa fästet på traktorn. Och de skall svetsas ihop så om jag gjort något allvarligt misstag i planerandet så blir det att köpa 380 kg stål till och börja på nytt :-).

Just nu håller jag på att borra hål – stora hål. Det blev en hel del funderande på en ny pelarborrmaskin eftersom min gamla bordsmaskin är litet för klen för 35 mm hål. Den klarar bra av 21 och 23 mm hål och i nödfall 25 mm men sedan är det stopp. Den har koniskt fäste av typ Morsekona 2 (MK2) men för 35 mm borrar behövs det MK4. Så jag tittade på nätet och visst finns det borrmaskiner som klarar 35 mm. De är inte ens så farligt dyra. De billigaste är under det jag betalade för stålet.

Men ju mer jag tittade på alternativen desto osäkrare blev jag. Så småningom kom jag fram till att det inte lönade sej att skaffa en ny billig pelarborr. Den jag har är över 40 år gammal och made in Taiwan. Men dålig har den inte varit och den har fungerat bra i alla dessa år – och är ännu bra. Skall det vara en ny pelarborr så skall det vara en svensk Arboga eller Strand eller liknande. De nya maskinerna har matning och automatisk gängning som byter riktning då gängan nått rätt djup. Men de är dyra. Så jag väntar på en begagnad Arboga. Det finns en hel del till salu för hyfsat pris men förstås inte just nu. Man måste vänta litet om man skall ha billigt och bra begagnat.

Så jag köpte färdiga lappar med 35 mm hål. Sedan skär jag upp öppningar i stålplattorna med gassvetsen. De blir inte vackra men jag svetsar fast hålplattorna vid stålfästet så jag får snygga och täta hål utan borrmaskin. De flesta hål blir bara 21 mm så det behövs inte så många lappar. Huvudsakligen är det fästtapparna vid traktorfästet som behöver stora hål och de är bara fyra stycken (=åtta hål).

Som sagt så är det fråga om tunga plåtar så man lyfter inte dem i onödan. Jag har planerat en travers i verkstaden men inte hittat nån lämplig. Det finns traverser till salu för rena skrotpriset men de är på 30-40 ton och helt överdimensionerade för vår verkstad. Nu får jag nöja mej med den lilla motorlyften som borde klara 400 kg och som går på hjul. I värsta fall måste jag köra traktorn in i verkstaden och lyfta med frontlastaren eller den lilla Farman. Fast upp i pelarborren får jag inte det färdiga fästet. Då skulle en stor pelarborr som står på golvet vara bättre.

Att borra så här grova stålplattor är inte så enkelt. Man måste först borra men en liten borr och sedan förstora hålet med en grov. Och först och främst se till att hålet kommer på rätt ställe … Där gäller det att ritningarna är riktiga och så skall det mätas var hålet kommer. Till det behövs det ljus – mycket ljus – och vattenpass att se till att plattan är exakt i rätt läge. Med tuschpenna och stålrits får man ganska bra noggrannhet. Det är kanske inte så noga med en millimeters avvikelse men man bör försöka få hålet så precist som möjligt. I en tunn plåt kan det göra detsamma om borren går rakt igenom men i en 20 mm platta skall den gå vinkelrätt.

Det blir en hel del spånor med så här grova plattor.

Och ännu mera med den grova borren.

För så här grova arbeten behövs det absolut skärvätska. Den smörjer borrens skär och kyler den. Blir borren för het så tappar skäret härdningen och borren är förstörd. Skärvätskan minskar friktionen och borren blir inte alls så het. Det bästa skulle vara en pump med ständigt flöde av skärvätska men det går också med en sprayflaska även om det tar mera tid då man måste lyfta borren och spruta skärvätska allt som oftast.

Nu är de understa plattorna borrade och det gäller att få hålen för de övre plattorna på rätt ställe. Det går att justera litet ännu vid svetsandet men det blir lättare att svetsa om hålen är på rätt ställe.

Det är förvånansvärt torrt väder nu i höst. Egentligen borde jag vara ute och gräva men snart kommer vintern och då skall lastaren vara igång. Så det är bara att borra och svetsa.

Bäst att gå i ide …

Trots att en hel del tid gått åt att elda och täta och isolera så vi klarar kylan så har jag hunnit ut i verkstaden för att laga skogstraktorn (Belarus). Ena stödfoten hade börjat läcka, avgasröret hade brustit och fläkten hade fastnat och luktade bränt då man försökte sätta på den. Allt annat hade gått an men utan fläkten så isar rutorna fast genast och man ser inte nånting. Så traktorn togs in i verkstaden.

Först måste i alla fall tröskans tömningsrör svetsas. Man kan tycka att det inte är någon brådska med det och det har jag tyckt i ett par års tid nu så det har varit osvetsat varje år då tröskandet börjar – och då har man inte tid mera. Så nu lade jag det i vägen för allting mitt i verkstaden så jag var tvungen att svetsa det. Före tröskandet …

Det har inte varit så lätt att värma upp verkstaden nu i kylan men jag fick luften över noll i alla fall. Ibland nästan +5 grader. Då går det an utom då man måste arbeta med bara fingrar. Handskar är ju helt hopplösa i vissa situationer som små skruvar och elledningar. Fläkten fick jag bort efter att ha skruvat bort en massa plåtar. Jag tror jag installerar en helt ny defroster i taket så man slipper det eländiga skruvandet med små skruvar. Och då jag tagit bort fläkten och testade den så fungerade den fint … Kanske den bara hade varit för länge oanvänd ? I princip borde man starta alla fläktar en gång i månaden året runt.

Den läckande stödfoten på lastarn var litet besvärligare men jag hade vanan inne efter det jag svetsat den andra foten för något år sedan. Det eländigaste är all hydraulolja som obönhörligen rinner ut då man tar bort en cylinder. Eller sprutar då stödfoten faller ned …Med hjälp av en massa tidningar och sågspån måste jag sedan försöka få bort det mesta från verkstadsgolvet. Visst hade jag bytta under och under den tidningar men eländet sprutade långt ut över tidningarna. Nutida tidningar är också alldeles för små. Att försöka täcka golvet med de ynkliga lapparna är ganska svårt.

Stödfoten i enkla delar.

Och sedan då man börjar svetsa oljeröret så blir man olje- och eldkastare. Tidningar kan man ju inte ha på golvet då man svetsar så det kom mera olja på verkstadsgolvet. Nåja, efter många kaffe- och uppvärmningspauser fick jag i alla fall allt svetsat. Både oljerör och avgasrör är nu i skick och nästan ihopskruvade. Fläkten går också.

Nu skall ännu tändlåset bytas. Det fuskar ibland med glödgningen och det är inge bra då det är kallt. Jag beställde i förrgår ett nytt från Estland. Det kostade bara två euro så jag tyckte jag måste beställa två – frakten gick på 10 euro. Idag kom tändlåsen. I allmänhet har priserna varit mycket låga och leveranserna snabba. De har massor med billiga Belarusdelar så det passar mej utmärkt. Här i landet är priserna tio gånger högre – om det ens räcker.

Just nu sitter jag åter och eldar. Ute är det -25 grader och sjunker … Man har inte velat plocka fram kameran så ofta i den här kölden men jag tog i alla fall en bild från vedlidret då jag kom in.

Och nu skall jag lägga mej under fem filtar.

Verkstadens viktiga verktyg: kaffekokaren

Man tycker kanske att de viktiga verktygen i verkstaden är svets, vinkelslip, borrmaskin och alla sorter nycklar. Men efter tre veckors intensivt verkstadsarbete så börjar jag luta åt att ett av de viktigaste verktygen är kaffekokaren.

Här tog jag med också den fina blomman som förgyller kaffestunden i högsta grad. Jag gillar blommor och man blir glad då man ser en fin blomma. Nu på vintern har den heller inte så stor konkurrens. Hushållassistenten och kvarnen är bara på besök – de skall flyttas till “baakstuvun” då vi får den färdig. Där kommer en mängd arbetsbänkar.

Förra veckan så bytte jag fjädrar i bromsarna på Zetorn. De gamla fjädrarna var nämligen så slöa att bromsarna låste sej hela tiden. Det är inget litet arbete. Fjädrarna kostade inte många euro men jobbet går ut på att lastarn skall bort, bakhjulena skall bort och bakaxlarna skall bort … Nåja det är andra gången på närmare 40 år (Zetorn är inköpt 1975) men det känns alldeles för ofta i alla fall.

Med en pumpkärra får man lätt bort halvaxeln efter att ha skruvat bort en massa bultar. Och inne i axeln hittar man sedan bromsarna.

Traktorerna behöver bra bromsar. Ofta måste man använda styrbromsarna för att svänga (styrbroms betyder att man bara bromsar på ena hjulet). Då jag sådde med Zetorn förr så svängde den runt kring ena hjulet med styrbroms och man kunde köra tillbaka invid föregående drag. Men det är ofta bekymmer med bromsarna. Gamla MF-165 har bromsar som hugger hur försiktigt man än försöker bromsa. Vår är årsmodell 1970 och ett år senare lär det ha kommit en modell med mycket bättre bromsar. I alla fall är det bättre med inga bromsar alls i stället för sådana som låser sej.

Men att sätta tillbaka halvaxeln var inte så enkelt. Jag måste skruva bort den ett par gånger på nytt innan jag fick hjulet att gå runt. Och då var det bäst att gå in och sätta på kaffekokaren. Mest elände ställer man till då man är arg, trött eller hungrig. Och då är det bra att dricka ett par baljor kaffe så man hinner fundera ut nånting förståndigare än att ta fram storsläggan …

I själva verket sparar kaffekokaren en massa tid och pengar. Jag har lärt mej att gå på kaffe då det blir problem i stället för att bara skruva och skaffa mera reservdelar. Man kan ta med sej verkstadsboken och läsa igenom den en gång till vid kaffebordet. I bästa fall så kommer man på en enkel förklaring till att det krånglar. Till exempel om hydrauliken inte fungerar så kan det bero på att man inte fyllt på hydrauloljan på nytt :-).

Det är förstås också bra att äta en tallrik rågmjölsgröt med lingonmos men det skrev jag om redan tidigare.

Gnistorna flyger

Det blev en hel del verkstadsarbete. Jag skulle bara byta tätningar i vridcylindrarna som läckt olja ganska illa men då traktorn nu en gång var inne i verkstaden och varm så började jag reparera en hel del annat också. Sådant som jag borde ha gjort för länge sedan men som blivit uppskjutet så länge det bara går att köra.

För något år sedan svetsade jag ihop ett fäste för lastaren så den sitter stelt fast i traktorn. Det ger en massa fördelar då man kan köra utan vagn. Speciellt då man fäller är det bra att kunna köra utan vagn som bara hindrar då man vill komma åt besvärliga träd. Fästet fungerade bra men behövde göras stadigare så jag svetsade ihop stödjärn till det. Och att tillverka nytt tar alltid mera tid än att reparera gammalt. Så det blev över en vecka verkstadsarbete och gnistorna yrde …

(Videorna är ganska långa och tar tid att ladda ned men den sista är ett kort sammandrag)

Först skär man till järn (av den grövre kalibern):

Sedan skall bitarna smärglas så man får en bra svets:

Och så svetsar man ihop järnen. Här vänder jag oartigt nog ryggen mot kameran men man kan inte rikta den direkt mot bågsvetsen som ger ett så intensivt ljus att det är farligt för ögon och kamera:

Och så måste man köra med vinkelslipen för att ta bort de värsta spåren av klåparen som svetsat. Dessutom är en jämn sträng starkare än en ojämn.

Här är en veckas arbete nedbantat till några ynka minuter på video. Men i TV får man inte visa längre snuttar än 5 sekunder så om jag sätter ihop allt till en strömsöaktig snutt så blir det att se ut som ett mycket litet arbete. Lätt som en plätt:

Men nu är traktorn klar och nu skall det bära av till skogs. Vädret är litet för varmt men det går an så länge det är nån grad under noll. Vägran fryser inte till utan värms upp nedifrån så litet kallare skulle det gärna få vara. Men man kan inte få allt så perfekt. Det är i alla fall just ingen snö.

Verktyg

För en lag-allt-sjölv-bonde är ju verktygen mycket viktiga. Lång erfarenhet har emellertid lärt mej att det INTE lönar sej att köpa “märkesverktyg” – utom i vissa fall. Nuförtiden är ett varumärke närmast bedrägeri. Verktyget kan vara tillverkat i samma fabrik som ett liknande grisbilligt verktyg och ibland är enda skillnaden att den dyra grejen har ett pålimmat “varumärke”.

Man behöver en massa olika verktyg men i jordbruket kanske man bara använder dem en enda gång eller väldigt sällan. De behövs i alla fall och det lönar sej att köpa dem ändå. Men då man inte använder dem varje dag så kan man klara sej med något billigare. Så är det till exempel med min rörgängare. Det är väl tio år sedan jag använde den sist men nu behövdes den – för en enda rörända. För omkring 35 år sedan köpte jag en billig kinesisk rörgängsats (made in Shanghai) och nu använde jag den igen. Inget för rörmokare men den fungerade bra för mej. Bara man tar det försiktigt och använder en massa skärvätska så får man hyfsade gängor.

Resultatet är inte så illa. Men man bör komma ihåg att smörja gängorna redan då man tar bort gängbacken så att friktionen inte river loss dem.

Fast å andra sidan råkar man ibland ut för fullständigt odugliga verktyg. Jag köpte plåtsaxar som behöver litet justering.

Före …

under …

och efter justeringen som företogs med skärbrännare av typ Aga. Avsikten med justeringen var att man absolut inte någonsin mera ens i misstag tar med sej det helt odugliga skräpet för nån plåt går det inte att klippa med den. Knappast heller papper så den är värdelös till allting. Men jag har en bra plåtsax av typ Pelikan som är stabil och fungerar utmärkt. Dyr var den men den var värd sitt pris.

Skruvdragare är en besvärlig sak. Dem använder jag mycket så riktigt dåliga är inte bra. Å andra sidan behöver jag många så man inte behöver byta spets hela tiden. Så jag har dyrare (inte de riktigt svindyra) som jag köpt för 150 euro och så har jag billiga som jag köpt för 300 kronor (ca. 35 euro). Den billigaste är relativt svag så den lämpar sej inte för stora skruvar men är lätt och bra för små skruvar. De riktigt stora skruvarna kör jag med en proffsmaskin med pneumatiskt slag som drivs med 220 Volt. Den orkar man inte ens hålla i då skruven tar i botten.

Och snackar vi om stora maskiner så finns det en kompressor med 500 liters bytta och skruvdragae med slag och tums hylsor.. Där muttern inte kommer loss med den så blir det att ta fram gassvetsen och hylsnyckelsatsen plus ett 1 1/2 meters rör som förlängning. Då muttern är vitglödande och man vrider med den nyckeln så kommer den bort om den inte är fastsvetsad.