vete – Bondbloggen

Vårbruket avklarat.

Idag sådde jag det sista för skörd denna säsong, ja eller om det blir skörd återstår att se. Vi borde kanske få en lika fin höst som ifjol för att den sista sådden av spenat ska hinna bli klar. Det borde kanske ha såtts för några veckor sen men det är liksom med Nisses små arbeten att dom lätt åsidosätts för större projekt.

7.9.2019 Sista sådden för skörd detta år.

Får väl betona att det gäller sådd för skörd detta år. Jag har nämligen för avsikt att så lite höstsäd efter kumminet också eller åtminstone på den del där jag tagit två kumminskördar. Jag brukar direktså råg efter kummin men det verkar inte riktigt finnas nån marknad för rågen för tillfället. För några år sen uppmanades vi att så mera råg då det fanns för lite inhemsk vara, jag tog uppmaningen ad notam och visst fylldes marknaden med råge genast, märkligt hur mina få hektar kunde ändra på läget så radikalt. Jag har de facto senaste skörden kvar i lager och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den.

Så råg blir det inte, däremot har de goda höstveteskördarna hos odlare i grannskapet inspirerat mig att testa höstvete denna gång, det pratas allmänt om skördar på mellan 7 och 8 ton per hektar. Har roundupat åkern samt beställt utsäde och sådd så nu är det bara lämpligt väder som fattas. Det har regnat så där passligt sen månadsskiftet så den varan behöver vi inte mera av på en tid, hyfsat varmt har det också varit och det får det gärna fortsätta med då det nu börjar bli i senare laget för sådd.

Mera regn kommer det ikväll men fick en sista giva salpeter åt kålen och purjon mellan skurarna.

Sen sådd.

Här på FinneFarm är det mesta okonventionellt så jag tror ingen höjde på ögonbrynen när jag körde förbi med såmaskin idag. Jag hade ju plöjt och harvat för rågsådd för snart 3 veckor sen men när jag kopplade till såmaskin började det regna och det har varit för vått för sådd ända tills de senaste dagarna. Rågtröskningen och lossandet av löken hade ändå förtur så först idag hann jag så. Så här sent har jag inte sått tidigare och det är väl lite av ett lotteri om det överhuvudtaget blir till något, vi får se.

När jag som hastigast bläddrar igenom kommentarer i olika bondegrupper på sociala media ser jag att många gläds över att skördandet börjar vara över och säsongen närmar sig slutet. Själv tycker jag att det känns lite vemodigt, kanske är jag så mycket odlare att jag önskar att odlingssäsongen skulle vara för evigt. Eller är det bara att arbetsdagarna nu så här efter höstdagjämningen känns för korta när man har varit van att vara igång 15-16 timmar så gott som varje dag. Jag vet inte men lite vemodigt känns det. Nåå, efter att åkrarna plöjts så är det ändå inte lång tid innan man ser fram emot nästa säsong som förutses bli bättre än årets 🙂

Förövrigt så får jag vara glad att rågen skördades i förrgår då det var hyffsat väder, igår och speciellt idag så har det varit så dimmigt och fuktigt att det inte är många tröskor som rört sig i byn. Igår kväll när jag lossade sista löken tänkte jag att det är ju tur att man är radodlare så att man hittar bort från åkern. Hade man varit mitt ute på en stor stubbåker hade det nog krävts kompass för att hitta bort, eller GPS. Kanske det är därför som navigeringsutrustningen är så populär bland storbönderna? 🙂

Om nu sådden är sen så är det nog ett och annat fält som kommer att skördas sent här i grannskapet om de nu överhuvudtaget hinner mogna för skörd. Ett vetefält här granngårds är fortfarande väldigt grönt, hur länge ska det nu ta innan det är moget? Finns också ett och annat vårrapsfält som är sena.

Vetet granngårds är fortfarande grönt trots att vi har slutet av september.

Värkpiller

Jag har varit så lyckligt lottad att jag nästan aldrig behövt ha nånting med läkare att göra. De är förträffliga individer men jag föredrar att träffa dem sådär civilt – utanför yrkets gränser. Piller har jag också lyckats undvika med något enstaka undantag liksom all annan sorts medicin. Sjukhus har jag inte sett innanifrån sedan jag under tiden i Dragsvik krockade efter en permission och hamnade på Tilkka. Egentligen krockade jag inte utan jag låg och sov bredvid chauffören som körde in i en bil som gjorde en vänstersväng utan att blinka.

Men nu var det illa tvunget att äta värkpiller eftersom andra bakbenet inte ville följa med. Det var redan litet bättre men så en morgon blev det på riktigt dåligt humör. Det gick liksom inte att lyfta det och ta ett steg framåt utan att det började skicka en mängd signaler upp med sidan till hjärnan som sa: Aj !

Nu hjälps det inte. Torken skall tömmas så vi får in flisen som skall torkas ned och flyttas till flislagret innan tröskandet börjar. Så det blev värkpiller fastän jag vanligen undviker alla piller in i det sista. Jag vet att många går på värkpiller år efter år så inte skall jag klaga. En bonde får bara jobba antingen han är sjuk eller inte för ingen annan gör jobbet. Den som tror man kan anställa någon i stället har inte alls fattat att man då behöver ett extra lönearbete för att betala den personen. Vetepriset är så uselt att det lönar sej att låta det ruttna i stället.

Med värkpiller så går det att röra benet och det är huvudsaken. Det är som von Döbeln vid Jutas att man behöver en sats “Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!” Jag läste aldrig Fänrik Stål utantill men farsan gjorde det i skolan och citerade så ofta att jag kan en hel del Runeberg ännu. I nästan alla sammanhang hittade han något lämpligt citat :-).

Vi har alltså kvar allt vetet från i fjol ännu. Det är torrt men priset var så uselt på våren att man undrade om man hellre borde köra det till skogen åt vildsvinen. Och så skrev jag avtal om export. För säkerhets skull sparade jag därför fjolårets vete för man vet aldrig om man får nånting i år. Det ser visserligen bra ut just nu men allt hänger på hösten. Den borde bli torr och sen om det skall gå att tröska så försenat som allt är.

Värme måste vi ha nästa vinter så fram till dess vi får flisat så är det bara att gå på piller …