Författare: Kalle

Rubriken är hämtad från Emil i Lönneberga, det var visst hans pappa som brukade kalla endel av Emils påhitt för det ovanstående.

Lite bakgrund först. Jag besökte Hufvudstaden över helgen. Jag hade den äran att vara inbjuden till en doktorpromotion (heter det så?) och det var en ny uppplevelse för husbonden. Jag kan meddela att när man finner sig själv uppklädd i kostym minglande bland frackar och långklänningar utrustad med ett champagneglas i näven på läkarklubben Thorax, då är det skarpt läge för “finn fem fel”.

Nåväl, sparven redde ut även denna tranedans. Det visade sig att det fanns en bondekollega från hemsoporna bland dom inbjudna så i höjd med efterätten hade diskussionen nått spannmålstorkens utmatare,  kanske lite bredvid avhandlingens ämne, men viktigt ändå.

Helsingfors centrum var en synnerligen intressant upplevelse. Jag har lite tvivlat på rapporterna därifrån både via radio och bloggen, men det fick man igen. På väg till Biomedicum hamnade vi efter en felorientering (bönder i stan, ni vet) in på Minna Canths gata och där på gatan låg det mera snö än vad det någonsin gör på ensliga skogsvägar i Yttermark. Mannerheimvägen var i sämre skick än Östra Linjen, bara en sån sak. Detta var på lördagen, och på söndagen var alltså allt mycket värre. Det snöade snö. Mycket snö. Det är sällan jag oroar mig för föret när jag skall ut på vägarna, men detta verkade nästan för mycket. Nåväl, ovädret upphörde vid Åboledens slut och sedan var det fint före ända hem.

Stölleprovet då. Jo, naturligtvis all panisk julhandel och vansinniga marknadsföringstrix som slängdes från höger och vänster. All julskyltning, alla budskap var bara KÖP KÖP KÖP. Köp julfrid, köp sinnesfrid, köp vansinne, köp Norge, köp vadsomhelst bara du handlar. Folk hullerombullrade omkring och allt var bara för mycket. Men en god sak för allt detta med sig. När Citroenen stannade invid hemmet på kvällen så visste man att man kommit hem. Hem där man är hemma i sitt hem. Inte en julvansinnesshoppare så långt ögat nådde, bara ett stilla sus från träden. Till och med mörkret var välkomnande.

Och vetskapen om att man inte längtar någonstans alls, den är lätt att leva med.

I snöstorm, någonstans i ödemarken på Malmgatan

Alla yrken ger upphov till yrkesskador. Nu menar jag inte förslitningar i ryggen eller dåliga lungor, utan mera på ett psykologiskt plan. En bonde funderar på varifrån julskinkan kommer, en elektriker tittar väl på elinstallationer här och där, och en brandman ser brandrisker överallt.

Efter 20 år i det senast nämnda yrket är jag rejält yrkesskadad. Direkt man kommer in någonstans tittar man på nödutgångar och brandsläckare och allt möjligt tekniskt brandskydd. Detta skall vi inte gå in närmare på här, även om det kunde bli en essä på många sidor. Det är ju ofta så att jordbruksbyggnaderna är stora vad gäller ytan, samt ofta innehåller hö och halm och annat torrt fnöske som är brandbefrämjande som jag vet inte vad. Dessutom kan vi med fog säga att det byggnadstekniska brandskyddet är eftersatt i alla byggnader som är över 20 år gamla. Har blandas ofta djur i stora mängder med maskiner, el och brännbara vätskor med olika mer eller mindre fantasifulla uppvärmningsanordningar.

Jag behöver inte gå längre än till min egen ekonomibyggnad, byggd på 50-talet och 450 kvadratmeter stor. Den skulle omedelbart vara bortom all räddning om elden kom lös där.  Dessutom är det svårt att installera ett fungerande brandvarnarsystem där, dels pga att det är kallt vintertid, men också pga att en värmedetektor skulle larma alltför sent, och en rökdetektor är bara till förtret i en maskinhall.

Eftersom det dessutom är svårt att få ut djur ur ett djurstall även om man skulle var på plats i tid så kan vi vara överens om att den enda rätta vägen att gå är förbyggande, dvs undvika att brand uppstår.

Många brandförebyggande åtgärder är dyra att förverkliga eller klumpiga att använda, men det finns en lättmonterad, billig manick som borde finnas på varenda maskin, nämligen huvudströmbrytaren. 

Många många förödande bränder på jordbruk skulle ha kunnat förhindras med denna lilla kompis. (Bara med egna ögon har jag väl sett ett 10-tal)  Tyvärr är det så att ålder, fukt, möss och annat skräp gör att lite äldre (men också nyare) traktorer ofta är rena brandbomberna. Och dessa bomber kör vi in i våra uthus och går in och sover gott. Det enda säkra stället att förvara en traktor utan huvudströmbrytare på är nere på havsbottnen. Förvarar man sin traktor någon annanstans skall den ha en dylik monterad. Basta! Därför har jag monterat huvudströmbrytare på alla startmotorförsedda anordningar som finns på hemmanet.

På Zetorn är det enkelt att förverkliga en huvudströmbrytare. En vanlig standardbrytare, en fästplåt och vips har vi oss en säkrare traktor. Sen får man dessutom lite extra motion när man alltid glömmer att slå på den och får kliva ut hytten ett extra varv.

På Valtra har jag monterat en orginalhuvudströmbrytare. Det är lite mera krävande elekronik i denna traktor. Strömbrytaren manövreras inifrån hytten, lika brandsäkert men ger ingen kaloribonus.

Veteranbilarna har inga huvudströmbrytare, men där brukar jag ta av en batteripol när dom står inne. På personbilarna av nyare snitt är förverkligandet av huvudströmbrytare lite knepigare, så dom får stå utomhus året runt i stället. Vad var det jag sa om noijig?

Vad kan man göra med en Nobelannandag i december? Inte mycket produktivt i alla fall. Dagsljus är man inte bortskämd med, och denna vinter har dessutom kölden krossat det mesta av goda ideer.

Jag har dock en del vete olevererat och det blev det bättring på på lördagen. Vädergudarna var på vår sida, trots att det var -15 på morgonen och -18 på kvällen så kunde vi lasta långtradarsläpet i riktigt fint vinterväder, ungefär -4 grader.

Det brukar ta ungefär 1½ timme att lasta ett långtradarsläp (ca 25 ton) men på vintern finns det några fenomen som kan krångla till det. Bla vet man inte vad gnagarna har gjort för illa när dom fått haft ha torken för sig själva några månader. Dessutom har jag haft problem med kondens i utmatarröret under några vintrar nu, detta har gjort att säden vägrar rinna ner i lastningsröret. Inget av detta lät sig hända denna gång. Det syntes inte ett spår av några långsvansade krabater och tekniken fungerade direkt.

Större problem är det dock vintertid att få det fulla långtradarsläpet upp på vägen. Det är nämligen uppförsbacke hela vägen från torken till vägen, och vägen är inte heller för bred, om vi säger så. Detta kräver en del av den som skall manövrera upp ekipaget på vägen, man måste vara en avvägd kombination av försiktig och orädd. Denna gång blev det att sanda ordentligt samt att förse dragbilen med kedjor och efter detta avreste vetet iväg mot Seinäjoki och sedan vidare på okända vägar. Nu är det bara att hoppas att kvaliteten på detta är lika bra som det jag sålde i höstas, men det borde det vara eftersom det är samma parti.

Ca 10 av 25 ton är pålastat och nu är det mest bara att stå och titta på som gäller.

“Gör som träden, gro i ro” (Piet Hein)

Jag brukar begagna ett uttryck, eller snarare är det en livsfilosofi. Det lyder såhär; allt elände började när postbussarna försvann.

Låt mig förklara detta:

Det efterkrigstida Finland var en trygg plats. Inte kanske världens lustigaste, men säker. På 1970-talet när jag gick i skolan betydde utveckling att spolbanden blev kassettband och att blyertspennorna utvecklades till sådan där man stoppar i ett blystift i en plastpenna. Samt att Kekkonen var president. Nu och för alltid. Ingen kvartalsekonomi här inte.

Postbussen kom förbi 7 dagar i veckan kl 10.10 och åt andra hållet 14.20. Det satt inte många tanter i den, men den kom och gick i alla fall. Det var ju staten som upprätthöll glesbygstrafiken. En vardag i veckan och alla kyrksöndagar stannade bussen till hos granntanten. Ibland kunde det hända att den inte bara stannade, utan även stod kvar en stund. Då blev chauffören bjuden på kaffe hos grannen, medan dom andra passagerarna satt kvar i bussen och väntade. Det var inte så bråttom då…

 En dag kom inte den lilla Magirusbussen längre. Posten hade kommit på att man skulle bli lönsam, och det första som hände var att dom fruktansvärt fula postbussarna målades om och började kallas Gold Line. Bussarna blev vackrare, men vad hjälpte det glesbygden, för nu körde dom lönsamma linjer, Vasa-Åbo och sådant.

Vi vet alla vad som hände sedan. Startskottet hade gått för utförsåkningen, där samhällets och invånarnas trygghet skulle säljas ut på kvartalsekonomins altare. Idag är det bara tre ord som har betydelse, stor, större, störst. Klarar man av att komparera dessa har man möjlighet att bli framgångsrik och lönsam. Jag har bara den senaste veckan träffat tre personer som jobbar på arbetsplatser där man inte vet något om framtiden, för det skall omorganiseras. Vart tog arbetsron vägen? Svar, den for med postbussen!

Tro nu inte att jag inte tycker om utveckling. Visst gillar jag min mobiltelefon och visst är det sååå mycket roligare att ha hytt på traktorn än att vara utan. Det jag innerligen ogillar är förändring för förändringens skull. Om något skall förändras förutsätts det väl bli bättre, inte bara annorlunda. Varför skall man möblera om ett rum om det är bra som det är?

När postbussarn väl försvunnit gick det snabbt.  Tele som blev Sonera som blev Telia-Sonera, länen blev stora som Afrika, lönsamhetskrav sattes på vården och prislappar på polisernas tjänster. Allt fullkomligt obegripligt i en bondsons ögon. Vart for det vackra och lilla, det pålitliga och bestående. Tar vi det lite lungt finns nog världen kvar i morgon också, med dagens fart vet man inte om den gör det. Jag undrar hur länge det är kvar tills det kommer ett privat företag som kanske heter “Bengts Polis” och ger offert när bankkassörskan trycker på larmknappen vid ett rån.

Själv försöker jag leva som jag lär så gott det nu går. Det jag sysslar med idag vill jag gärna göra i morgon också. Köper jag en bil vill jag ha den kvar i många år och jordbruket, det behöver inte bli större bara för statusens skull. Dessutom gör jag vad jag kan för att bojkotta affärer typ Tuuri och betalar gärna några euro till för en vara lokalt än i Vasa. Visst gör även jag tabbar och säljer mig på fåfängans marknad, men samvetet är nog ganska rent ändå.

Efter denna odyssee i dysterhet skall jag muntra upp Er alla med en bild på en riktig äkta eländig finländsk stilikon, en Sisu postbuss, håll till godo.

Detta skrivet en självständighetsafton då jag starkt funderar över om det finns någon självständighet att fira längre. Åkte inte den iväg med valutan?

All heder och tack till våra veteraner i varje fall.

Högaktningsfullt

Kalle

Det jag inte vet om ishockey är säkert värt att veta. Det oaktat tänker jag låna ett hockey-ord för att beskriva senhösten på hemmanet, nämligen sudden-death, tvärdöd. Det var vad som hände mitt liv i början på november. Det tvärdog.

Som tidigare nämnts var hela odlingssäsongen en enda lång väder-eufori men allt roligt har en ände, så även vädret. I år gick det på ett sätt riktigt jämnt ut. Jag hann precis med det man MÅSTE hinna, dvs åkrarna var plöjda, maskinerna tvättade och inkörda och vattenledningarna tömda och tvätten inne i värmen. Då kom han! Herr Kyla. Min fiende och hatobjekt nummer ett. I år lyckade han effektivt stoppa allt jag VELAT göra innan vintern. Jag hade tänkt gräva ner en massa stenar, utföra ett dräneringsprojekt och gräva upp buskar ur några åkerdiken. Därav blev intet. Snön kom i oktober och ligger kvar och skräpar än, kölden har varierat mellan -5 och -20 hela november och effektivt satt stopp för allt utomhusjobb. Enligt hörsägen skall tjälen bitvis vara 60 cm och då gör man ingenting med en grävling anno 1973 kan jag meddela.

Dessutom är mina blodådror så konstruerade  att blodet börjar flyta sämre vid +3 grader och vid – 7 finns mest bara livsuppehållande funktion kvar. Som det riktiga skräckexemplet kan jag minnas en tältnatt i Dragsvik i -32 grader. Jag minns att jag tänkte att detta kommer att bli det värsta jag kommer att  uppleva i mitt liv, och det rekordet står sig än. Något värre har jag inte behövt genomlida till dags dato. Tack och lov!

Det finns endel fördelar med kylan, men dem märker man inte av nu utan senare. Den kommande odlingssäsongen blir i allmänhet bättre efter en kall vinter eftersom tjälen gynnar markstrukturen och tar livet av en massa ohyra som inte skall finnas, tyvärr tar den livet av mina nerver lika effektivt så längde det pågår.

November skall vara november, inte februari. Julbelysningen skall sättas upp 20 december i en snöfri värld. Sedan kan julen få vara vit och efter det kan vi ta snösmältning. Tack.

Men tills vidare kan vi  bara konstatera att jag trivs som en isbjörn i ett solarium. Dåligt.

Lika illa antar jag att denhär stackaren mår. Han har inte ens rum i härbärget i vinter utan måste stå ute och skämmas.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Köld = fritid. Nu skall jag knäppa upp en lonkero och glida ner i soffan framför något dåligt TV program. Om ett halvt år är det några timmar kvar av arbetsdagen vid denhär tiden. Så är icke fallet nu.

Ikväll firar vi lillajul och då har gårdstomten en alldeles speciell uppgift. Jag vet inte hur utbredd traditionen är, men åtminstone i mina hemknutar har tomten för vana att slänga in ett eller två paket till barnen i huset. Detta gör han utan att synas, men dock höras. Han bullrar i farstun och försvinner samma väg han kom. Kvar i farstun ligger bara några paket till barnens förtjusning.

Lovisa har väntat hela dan på lillajulstomten och jag har nog på känn att han kommer förbi på sin rond från stallet till nötset.

God lillajul, alla bloggläsare